Årsdag
Idag fick jag en smärre uppenbarelse när jag stod i kassan på jobbet. Datumet fullkomlig skrek ut 08/12/08 och jag blev full i fan. Jag har nämligen jobbet för Jane Norman i exakt ett år nu, och har därmed uppnått ett av målen jag satte inför min Londonflytt (för att specificera; inte att arbeta på just JN, utan snarare samla ihop den ettåriga arbetslivserfarenhet jag behövde för att komma in på Psykologprogrammet. Vilket jag inte längre vill, egentligen. Men det hör inte hit). Det kan mycket möjligt vara det enda uppsatta mål jag någonsin nått i mitt liv, utöver strävansmålen i skolan, men jag är inte riktigt säker.
Jag försökte hinta på att mina arbetskamrater borde bjuda på champagne, eller åtminstone en Karibienresa, men det ville sig inte riktigt. Men okej, jag är själv oförmögen på att fatta pikar, så jag tänkte att det väl var lika bra att tala klarspråk. Var är min champagne?! gastade jag, men de fnittrade bara lite och jobbade vidare. Uppskattar ni mig inte längre? undrade jag och såg sorgsen ut. Men jo, det gjorde de tydligen visst det, men champagne hade de helt klart inte råd med. Men någonting kan du väl få. Jag fick ett chokladkex. Efter mycket tjatande. Det är skönt att veta att man är uppskattad i alla fall.
Men chefen var ju trots allt inte inne idag, och det var ju hon som anställde mig. Än har jag hoppet, och det har jag ju berättat för er förut, att det är hoppet som är det viktiga! Så imorgon tror jag bestämt att jag får spela överraskad när jag kommer till jobbet. Inför alla fanfarer och banderoller och sjungande små dvärgar och allt sånt. Jag är spänd, men inte orolig.
Jag försökte hinta på att mina arbetskamrater borde bjuda på champagne, eller åtminstone en Karibienresa, men det ville sig inte riktigt. Men okej, jag är själv oförmögen på att fatta pikar, så jag tänkte att det väl var lika bra att tala klarspråk. Var är min champagne?! gastade jag, men de fnittrade bara lite och jobbade vidare. Uppskattar ni mig inte längre? undrade jag och såg sorgsen ut. Men jo, det gjorde de tydligen visst det, men champagne hade de helt klart inte råd med. Men någonting kan du väl få. Jag fick ett chokladkex. Efter mycket tjatande. Det är skönt att veta att man är uppskattad i alla fall.
Men chefen var ju trots allt inte inne idag, och det var ju hon som anställde mig. Än har jag hoppet, och det har jag ju berättat för er förut, att det är hoppet som är det viktiga! Så imorgon tror jag bestämt att jag får spela överraskad när jag kommer till jobbet. Inför alla fanfarer och banderoller och sjungande små dvärgar och allt sånt. Jag är spänd, men inte orolig.
Kommentarer
Trackback
