Hillevi bär omkring på Antikrist i fickan
Jag förklarar härmed krig med Hillevis mobiltelefon, och utnämner den till min ärkefiende. Alla hjältar måste ha en ärkefiende, och nu är telefonjäveln utsedd till min.
Jag bör väl förklara varför. Fredagar betyder numer, tillsammans med lördag, ledighet för min del. Inte för Hillevis. Fine, det är väl bara att leva med det. Men att vakna 6.30 av There are places I remember tre gånger i rad är väl inte vad jag skulle sätta på min tio-i-topp lista över happy moments i mitt liv kanske.. Missförstå mig rätt, det finns värre låtar att vakna till, men helst vill jag inte höra ett jota vid den tiden en ledig dag.
Men inte nog med det. Nej. Telefonjäveln tyckte väl att jag var en kalaspolare att hänga med hela morgonen, eftersom den stannade kvar hemma när Hillevi gick till jobbet. Jodå. Tre samtal (alla från Hillevi, mer populär än så var hon inte en fredagsförmiddag) senare är jag klarvaken. Det är ta mig fan ingen idé att försöka somna om, den där manicken är out to get me. Väljer därför att besvara Hillevis samtal till min telefon, och får i uppgift att leka springpojke. Hon vill nämligen ha sin telefon när hon ska ut på galej, men vill inte följa normala människors exempel och åka hem och hämta den själv.
Nåja, jag fick betalt med en cappucino, så helt förgäves var det väl kanske inte i alla fall. Dessutom hade jag bestämt träff med Emilie och skulle in till stan i vilket fall.
Emilie hann jag dock inte se mycket av. Rättare sagt, vi hann med en runda på Primark och en fika på M&S och sen ville hon åka hem för hon fick spänningshuvudvärk och illamående. Fair enough, liksom. Jag strövade vidare lite till, och lyckades fixa klappar till exakt alla jag ska fixa klappar till (utöver Tanja, men jag vet redan vad det lilla livet ska få, så det räknas inte). Det är kalasbra, eftersom jag slipper ut och trängas i mellandagsrean här sen då. Slagit in och skrivit kort och pysslat har jag gjort, nu är det bara rimmen kvar. Vi slår på stort i år. Det blir så när man måste gottgöra för att man tvingar släkten att fira två-tre veckor sent.
Vill dock bara påpeka att klockan var halv tolv när jag ringde, och Fanny hade sovit i kring 12 timmar. Värre än så var det inte. Och jag sa också att hon inte behövde komma in med den om hon inte skulle till stan i alla fall. Vad ni ska tro om mig!
