Sutton, Surrey
Jahaja. Intet ont anandes vandrade jag till jobbet igårmorse. Kom i god till, och hann till och med köpa med min en kaffe på vägen. Jag har nämligen kommit över min skräck för kaffekedjor nu.
Hur som, allt börjar fint. Sen ringer telefonen. Jag låter Claire ta det och hon hummar och jahaar och lägger på. Och tittar bort mot mig med skuld i blicken. Jag stelnar. Jag vet vad det handlar om. Nu ska hon skicka iväg någon till en annan Jane Norman-butik för att täcka. Fan, tänker jag och börjar fundera på hur jag ska komma undan. "Alice.." hinner jag mumla innan hon undrar om jag vet var Sutton ligger. Jag har absolut ingen aning. Hon undrar om jag vill åka dit och täcka deras consessionavdelning i Debenhams. Det tycker jag låter som ett mycket dåligt förslag, och föreslår istället att hon ska skicka den nya tjejen. För att ge henne erfarenhet naturligtvis. Men det tyckte inte Claire, i och med att stället skulle skötas av den som fick dödsdomen, och då Alice enbart har varit hos oss i fyra veckor tyckte inte hon att det verkade som en bra idé.
Så det fick bli jag. Ner med sig till mörkaste Surrey bara. Marsch till Victoria och tåget till världens ände. Väl där var allting kaos. Och den röran skulle jag ta hand om. Men det var ju liksom bara att kavla upp ärmarna och sätta igång. Supervisorn kommer en timme senare, och efter en stund frågar hon om jag är bra på merchandising (Merchandising är alltså sättet man väljer att matcha kläderna på och visa upp för kunderna, säljstrategi osv. Mycket ointressant, jag vet). Det är jag inte ett dugg utbildad i, utan har snarare snappat upp det mesta under mitt år på JN. "Kan inte du det då, du är ju Supervisor" undrar jag. Men nej, det har hon inte koll på, så det får bli min uppgift under dagen. Hela dagen gick i ungefär samma tecken. Jag vet inte hur många regler hon bröt mot dagligen, men jag hoppas för hennes skull att hon håller sig i skinnet när folk i högre position är i närheten. Det betyder alltså exempelvis att låta bli att tala illa om Area Managern. Men det är ju bara min åsikt.
Nåväl, de ringde från min kära lilla butik (som jag från och med nu för alltid ska uppskatta mest) och sa åt henne att släppa mig lite tidigare, för att gottgöra för resetiden. Jag fick gå en kvart tidigare. Visst, jag är inte den som är den och uppskattar väl alltid att gå tidigare, hur få minuter det än är. Men det tog 45 minuter mellan Sutton och Victoria, och jag vet inte hur viktiga de där sista femton minuterna verkligen var att slippa.
Det positiva med hela den värdelösa resan var att jag hittade den perfekta julklappen till min papa. Det var jag så klart tvungen att ringa och påpeka tillsammans med upplysningen om att jag befann mig i Surrey, utanför London (det är ju större än livet självt). Stora nyheter ska man inte undanhålla sin far. Han var dock vänlig nog att påpeka att Sutton hörde till Greater London och att jag faktiskt bara befann mig 2 mil från Charing Cross. En sån jävla glädjedödare.
Hur som. Jag är en ängslig person, det var ett trauma för mig. Nu blir jag säkert sängvätare på kuppen.
Hur som, allt börjar fint. Sen ringer telefonen. Jag låter Claire ta det och hon hummar och jahaar och lägger på. Och tittar bort mot mig med skuld i blicken. Jag stelnar. Jag vet vad det handlar om. Nu ska hon skicka iväg någon till en annan Jane Norman-butik för att täcka. Fan, tänker jag och börjar fundera på hur jag ska komma undan. "Alice.." hinner jag mumla innan hon undrar om jag vet var Sutton ligger. Jag har absolut ingen aning. Hon undrar om jag vill åka dit och täcka deras consessionavdelning i Debenhams. Det tycker jag låter som ett mycket dåligt förslag, och föreslår istället att hon ska skicka den nya tjejen. För att ge henne erfarenhet naturligtvis. Men det tyckte inte Claire, i och med att stället skulle skötas av den som fick dödsdomen, och då Alice enbart har varit hos oss i fyra veckor tyckte inte hon att det verkade som en bra idé.
Så det fick bli jag. Ner med sig till mörkaste Surrey bara. Marsch till Victoria och tåget till världens ände. Väl där var allting kaos. Och den röran skulle jag ta hand om. Men det var ju liksom bara att kavla upp ärmarna och sätta igång. Supervisorn kommer en timme senare, och efter en stund frågar hon om jag är bra på merchandising (Merchandising är alltså sättet man väljer att matcha kläderna på och visa upp för kunderna, säljstrategi osv. Mycket ointressant, jag vet). Det är jag inte ett dugg utbildad i, utan har snarare snappat upp det mesta under mitt år på JN. "Kan inte du det då, du är ju Supervisor" undrar jag. Men nej, det har hon inte koll på, så det får bli min uppgift under dagen. Hela dagen gick i ungefär samma tecken. Jag vet inte hur många regler hon bröt mot dagligen, men jag hoppas för hennes skull att hon håller sig i skinnet när folk i högre position är i närheten. Det betyder alltså exempelvis att låta bli att tala illa om Area Managern. Men det är ju bara min åsikt.
Nåväl, de ringde från min kära lilla butik (som jag från och med nu för alltid ska uppskatta mest) och sa åt henne att släppa mig lite tidigare, för att gottgöra för resetiden. Jag fick gå en kvart tidigare. Visst, jag är inte den som är den och uppskattar väl alltid att gå tidigare, hur få minuter det än är. Men det tog 45 minuter mellan Sutton och Victoria, och jag vet inte hur viktiga de där sista femton minuterna verkligen var att slippa.
Det positiva med hela den värdelösa resan var att jag hittade den perfekta julklappen till min papa. Det var jag så klart tvungen att ringa och påpeka tillsammans med upplysningen om att jag befann mig i Surrey, utanför London (det är ju större än livet självt). Stora nyheter ska man inte undanhålla sin far. Han var dock vänlig nog att påpeka att Sutton hörde till Greater London och att jag faktiskt bara befann mig 2 mil från Charing Cross. En sån jävla glädjedödare.
Hur som. Jag är en ängslig person, det var ett trauma för mig. Nu blir jag säkert sängvätare på kuppen.
Kommentarer
Trackback
