Erling Ört Jr

Idag blev jag förolämpad. Av en morfarstyp. Ni vet, en sån som irriterat sig på något tills han till slut inte kan knipa käft och bara måste säga det. Men så tänker han, att om jag skrockar lite medan jag säger det så blir det ju ingen förolämpning. Sagt och gjort, gubben kunde inte hålla sig. "Do you ever stand still?" Så stod han där och skrockade, och frugan la av ett asgnägg och jag stod väl mest och "hehe"ade artigt. Sen förstod jag att det var en förolämpning och blev förargad istället. Funderade på att springa efter honom och hävda att jag hade Ischias eller något annat spännande, så att han skulle känna sig dum, men bestämde mig för att skippa det. Karma kommer ifatt honom också, ska ni se. Speciellt så här på ålderns höst.
Men det vägdes upp. Jag fick nämligen en komplimang senare på dagen. Något förvirrande, men likväl en komplimang. Jag sprang upp på övervåningen för att täcka för Claire och kollade att allt var okej med ett par kunder som stod och såg smått bortkomna ut. "Yes, now that you are here, everything is fine". Jaha, tänkte jag och att det väl var bra och antog att det konstiga svaret berodde på att deras förstaspråk var spanska och deras andraspråk med största sannolikhet inte var engelska. Senare fick jag reda på att de hade retat upp sig ordentligt på Claire och tyckt att det var en lättnad att hon försvann. De hade tydligen stått och gastat "GRANDE! GRANDE!" ett par hundra gånger och pladdrat spanska och irriterat sig på att hon inte förstått ett ord. För jag menar, när man kommer till ett engelsktalande land är det väl bara att ANTA att alla ska tala spanska. Sak samma, huvudsaken är att jag blev uppskattad.