Erling Ört Jr

När jag satte foten innanför dörren idag möttes jag av två spännande nyheter.
Den första, och enligt Hillevi mest tragiska, var att Property Ladder börjat sända repriser. Stor seger för min del. Den andra var att det är bäst att gömma sig på rummet i resten av våra dagar här, då Hills har startat krig med de två italienska syskonen här ovan. Jag har kanske inte berättat om dem, men det har mest största sannolikhet Hillevi gjort. Vad som är värt att nämnas är väl att de är medelålders, syskon och delar säng. Tanten har en enormt osmaklig mintgrön plyschpyjamas och är mycket mån om badrummet. Gubben brukade ha långt sliskigt hår som han med stor förtjusning kastar ner i toaletten utan att spola. Han har dock klippt sig nu - inte en dag för tidigt. Det kan väl sägas att det inte är jätteangenämnt att vistas i samma rum som dessa personligheter.
Hur som. Hillevi påpekar ju lika ofta som gärna att regler är till för att följas och eftersom rökning, enligt vårt kontrakt, är strikt förbjudet inomhus har hon hetsat upp sig ordentligt över att ovan nämnda syskonpar bolmar på som fanns det ingen morgondag. Frugan ogillar ju rökning över huvud taget, och när det sker nere i köket kan jag faktiskt förstå henne. Men hon har tåga i sig, det ska sägas. Efter mycket klagan hos mig marcherade hon ned och påpekade att hon inte uppskattade röklukten och att hon faktiskt hade astma. Det hela är mycket roande. Hillevi har nämligen fått för sig att hon har astma, även om det inte är bevisat av någon med några läkarkunskaper som helst. Hon har helt enkelt förlitat sig på sin egen fantasi, ett "astmaanfall" i Brighton för någon månad sen och astmabakgrund i familjen. Men sak samma - argument som argument. Enligt Hillevi lovade de i vilket fall att sluta röka inomhus, och hon var nöjd.
Rökningen slutade dock inte, så Hillevi såg bestämd ut och konstaterade att hon helt enkelt skulle bli tvungen att skvallra för vår Landlord, som lovade att fixa biffen. Han slängde iväg ett sms till syskonen och det verkar som om de fattade vinken. Dock tyckte Hills att det var bäst att sitta på rummet ett tag, och vänta ut reaktionen. Tanten talade nämligen i telefon och lät upprörd, sådär som italienare har en förmåga att göra. Jag bredde på situationen lite genom att försöka mig på översättningar på min beyond knaggliga italienska, vilket skrämde upp Hillevi ännu mer.
Till slut var vi dock tvungna att gå ner i köket, för jag ville ha middag. Väl där blev vi ignorerade av tanten, men hennes bror bytte åtminstone några ord. Jag antar att det betyder vapenvila från hans sida, och att hon kommer hindra mig från att använda badrummet för reste av min tid här. Härliga tider.

Men nog om min hemmasituation. Mitt jobb börjar bli riktigt spännande. Det där med tjuvar och bovar och skurkar och allt. Idag hade vi världens tuffaste snatcher inne. Det är alltså inte en person som grabbar tag i en näve kläder och springer ut, utan snarare en sån som knatar runt och plockar åt sig - från både affär och kunder. Hon var verkligen den ballaste socialt utstötta jag någonsin sett, tror jag. Var på pricken lik Bob Dylan, fast kvinna - ännu en kändis look a like. Militärkappa och dubbel uppsättning handväskor - stor och liten, som sig bör inom det yrket. Vår affär lämnade hon dock ganska fort, jag antar att hon inte ville stifta bekantskap med mig. Det var synd. Hon knatade istället in i vår grannbutik, Les Nérides, som säljer smycken och spenderade gott och väl en timme där inne. Vi har fri insikt till dem och vi stod som förtrollade allesamman.
Hon var rätt skillad, om man tänker på det. Ställde sig och tryckte mot folk, lilla väskan beredd för att droppa ner saker i. Några plånböcker fick hon inte tag i, men en halsband lyckades hon plocka på sig. Dock inte utan att managern såg det, och krävde att få tillbaka det. Efter en del nekandes överlämnade hon ändå smycket. Det var stort gjort tycker jag.
Det blev så spännande att jag faktiskt stod kvar en kvart efter jag slutat för att se vad hon skulle ta sig för. Hade hon kommit in till oss igen hade jag gått upp i limningen fullständigt. Det gjorde hon dessvärre inte, så jag tyckte det var dags att åka hem. Där jag möttes av nyheterna ni redan läst om. Och så har vi bundit ihop den här historien. Nu ska jag nanna. Puss.