Erling Ört Jr

Idag var en rakt igenom mycket bra dag. Jag vaknade till snöfall. Eller, rättare sagt, vad Londonbor kallar snö. Det var lite snöblandat regn som slaskade ner och smälte i stort sett innan det nuddade mark, men jag är glad för det lilla. Jag har  trots allt inte haft nöjet att beskåda riktig snö på sisådär två år nu.

Snön hann dessvärre byta skepnad till enbart regn när jag knallade iväg till jobbet, men lika glad i hågen var jag för det, eftersom London har gått från mjäkig halvkyla till riktiga grejer. Sådär som det är hemma, när det riktigt biter i kinderna. Då kände jag mig hemma och rätt nöjd med tillvaron.

Dock är det ju så att mina kära tunnelbanelinjer District och Circle lines har bestämt sig för att vara stängda under helgerna för att förbättra vad det nu är som ska förbättras, så jag fick ta bussen till jobbet. Ingen var gladare än jag att se att det var en gammal buss jag skulle sitta på i 15 minuter (Varning; Lögn. Exakt alla Londons turister var nog gladare än jag för det lilla miraklet). Hills har ju varit med om det förr, men för mig var det första gången. Då blev jag lycklig. Samma sak lyckades dessutom inträffa på hemvägen, och eftersom fler än jag är fascinerade av de gamla bussarna blev det en hel del fotograferande. Jag räknar med att vara med i sisådär ett tiotal familjealbum världen över innan årets slut.

Men rätt ska vara rätt, tycker i alla fall jag, och jag tänker inte vara den som sitter och ser trött ut på en buss

på alla foton. Nej, min papa har lärt mig bättre. Man ska nämligen överraska de jävlarna, tycker vi. Det är en liten konst i sig, för man vill ju inte gärna bli upptäckt innan bilderna är framkallade eftersom risken ju då finns att de tar nya bilder och all ansträngning har gått till spillo. Tricket är att, precis innan bilden tas, luta sig fram och lägga av ett vrålgrin. Man ska smila som fanns det ingen morgondag. När bilden sen är tagen gäller det att låtsas som det regnar. Helst ska man lyckas med det här under det tjugotal bilder turistflockarna gärna tar, utan att bli upptäckt. Sen kan man känna sig nöjd med vetskapen om att man har förgyllt (läs: förstört) alla bilderna de var glada att få på Londons gamla buss. Det är en liten seger. Många bäckar små, och så vidare.

Synd bara att det är svårt att veta var man ska kräva sina royalties.

Jag ber alla, mer eller mindre, trögtänka läsare observera att bilden ovan är arrangerad

I rättvisans namn bör jag väl påpeka att den här bilden inte riktigt gör Hills rättvisa. Verkligen inte mig heller för den delen, men det måste jag ju säga för alla mina framtida internetragg. Vi är så hemskt mycket sötare i verkligheten, ska ni veta. Till och med när vi är nyvakna. Puss.