Mr President och Guy Fawkes
Jodå, Hills och jag slog på tvnyheterna det första vi gjorde imorse och försökte klura ut vem som vann presidentvalet. Efter mycket om och men och intervjuer med glada och ledsna väljare fick vi äntligen reda på att det var vår kära Obama som tagit hem segern. Glada i hågen gick vi vidare med livet, lite nöjdare än igår.
Väl på jobbet blev det high five:ande mest hela tiden. Ni vet, sådär som man gjorde på 90talet? Upp med handen i luften och smack!
"Obama!" smack
"Presidentvalet!" smack
"Valvakan!" smack
..och så vidare i samma tecken. Men det är okej, jag kan acceptera det under sådana här omständigheter. Helt plötsligt har jag fått hopp om världens enda supermakt, vilket säger rätt mycket när det kommer från mig. Nu ska jag bara förtränga Bush's fåraktiga, om än söta, anlete så är allt kalas sen. Visserligen är ju detta bara starten och som papa sa, nu får vi vänta tills han sätter igång och arbeta och bekänner färg (fyndigt). Men hoppet hörni, hoppet! Det ska vi hålla högt.
Hur som, idag skulle ju Hillevi och jag iväg och beskåda fyrverkerien i Clapham Common, i och med Guy Fawkes Day/Bonfire Night. Så långt, så väl. Eftersom jag slutade tidigt knatade jag iväg till Hills jobb och tittade på henne när hon stängde Småland. Jag gjorde mitt bästa för att vara tjurig, eftersom det ju faktiskt är mitt signum, men hon vet hur man livar upp mig, det gör hon. Lät mig packa muffins i små platspåsar och lovade att bjuda mig på en öl innan fyrverkerierna. Dessutom fick jag ta en titt på Den Stående Kvasten. Det må ha varit det mest fascinerande under hela min dag. Värt att nämnas är väl även att jag är väldigt lättroad.
När Hillevi äntligen lyckats stänga, sinnesförvirrade och hemlösa till trots, tog vi oss helt sonika tvärs över vägen till The Arch för den där ölen hon lovade mig. Det var rätt fullsatt med ett klientel till större delen bestående av kontorsnissar och herrar i sina bästa år. Som av en härlig slump lyckades vi även stöta på Mr Double Espresso, och resten av kvällen blev jag satt med ryggen mot lokalen så att Hillevi kunde få bättre uppsikt. Två samtal samlade hon på sig i alla fall, och det måste ju ses som en vinst i alla lägen. Lite sena satte vi oss i vilket fall på Northern Line och åkte mot Clapham South. Värdelöst mycket folk på tunnelbanan, och Hillevi berättade med jämna mellanrum hur varm/svettig/röd i ansiktet hon var. Nåväl, klockan måste väl ha varit runt en kvart över åtta när vi kom fram, vilket gjorde oss fyrtiofem minuter senare än ansatt tid. I London betyder detta alltså att man startat fyrverkerierna i tid och inte tyckt att det var värt att skjuta mer än runt trettio minuter. Vi missade hela kalaset - riktigt antiklimax.
Så nu sitter vi hemma, med vin som smakar som Solbacka och Tangy Cheese-chips och slötittar på Sex and the City. Hills gör sig iordning för utekväll på finställe. Själv tänkte jag leka vuxen (läs; pensionär) och gå och lägga mig i rimlig tid eftersom jag har ett härligt tiotimmarspass att se fram emot imorgon. En röka på det så var jag nöjd. Tjo!
Väl på jobbet blev det high five:ande mest hela tiden. Ni vet, sådär som man gjorde på 90talet? Upp med handen i luften och smack!
"Obama!" smack
"Presidentvalet!" smack
"Valvakan!" smack
..och så vidare i samma tecken. Men det är okej, jag kan acceptera det under sådana här omständigheter. Helt plötsligt har jag fått hopp om världens enda supermakt, vilket säger rätt mycket när det kommer från mig. Nu ska jag bara förtränga Bush's fåraktiga, om än söta, anlete så är allt kalas sen. Visserligen är ju detta bara starten och som papa sa, nu får vi vänta tills han sätter igång och arbeta och bekänner färg (fyndigt). Men hoppet hörni, hoppet! Det ska vi hålla högt.
Hur som, idag skulle ju Hillevi och jag iväg och beskåda fyrverkerien i Clapham Common, i och med Guy Fawkes Day/Bonfire Night. Så långt, så väl. Eftersom jag slutade tidigt knatade jag iväg till Hills jobb och tittade på henne när hon stängde Småland. Jag gjorde mitt bästa för att vara tjurig, eftersom det ju faktiskt är mitt signum, men hon vet hur man livar upp mig, det gör hon. Lät mig packa muffins i små platspåsar och lovade att bjuda mig på en öl innan fyrverkerierna. Dessutom fick jag ta en titt på Den Stående Kvasten. Det må ha varit det mest fascinerande under hela min dag. Värt att nämnas är väl även att jag är väldigt lättroad.
När Hillevi äntligen lyckats stänga, sinnesförvirrade och hemlösa till trots, tog vi oss helt sonika tvärs över vägen till The Arch för den där ölen hon lovade mig. Det var rätt fullsatt med ett klientel till större delen bestående av kontorsnissar och herrar i sina bästa år. Som av en härlig slump lyckades vi även stöta på Mr Double Espresso, och resten av kvällen blev jag satt med ryggen mot lokalen så att Hillevi kunde få bättre uppsikt. Två samtal samlade hon på sig i alla fall, och det måste ju ses som en vinst i alla lägen. Lite sena satte vi oss i vilket fall på Northern Line och åkte mot Clapham South. Värdelöst mycket folk på tunnelbanan, och Hillevi berättade med jämna mellanrum hur varm/svettig/röd i ansiktet hon var. Nåväl, klockan måste väl ha varit runt en kvart över åtta när vi kom fram, vilket gjorde oss fyrtiofem minuter senare än ansatt tid. I London betyder detta alltså att man startat fyrverkerierna i tid och inte tyckt att det var värt att skjuta mer än runt trettio minuter. Vi missade hela kalaset - riktigt antiklimax.
Så nu sitter vi hemma, med vin som smakar som Solbacka och Tangy Cheese-chips och slötittar på Sex and the City. Hills gör sig iordning för utekväll på finställe. Själv tänkte jag leka vuxen (läs; pensionär) och gå och lägga mig i rimlig tid eftersom jag har ett härligt tiotimmarspass att se fram emot imorgon. En röka på det så var jag nöjd. Tjo!
Kommentarer
Trackback
