All work and no play..
Ålrajt. Medan Hills sitter och pillar med designen på min nya blogg (man puffar upp sig lite, det måste jag ändå medge) så får väl jag dra mitt strå till stacken och plita ner ett till inlägg. Det föregående räknas liksom inte, när det tekniskt sett skrevs igår.
Så. Min dag var väl unset mer händelserik än andra dagar. Vår Area Manager kom nämligen in idag, och för den oinvigde kan jag berätta att situationen som uppstår går att jämföra med ett koncentrationsläger under Andra Världskriget. På ett ungefär i alla fall. Undantaget är väl att det också ska springas och tjoas och tjimmas och pussas bakdel. Det hela är rätt fascinerande, om än uttröttande. Jag stålsatte mig för att få skulden för kaoset i lagret, men lyckades väl smita undan rätt obemärkt verkade det som. Vissa dagar är man smidig och tar vara på sin list. Allt som allt tycker jag väl ändå att det gick hyfsat bra, jag fick båda mina raster och fick gå hem i tid. Det kan man inte alltid räkna med vid sådana här tillfällen.
Nu är det inte så att jag är så pass ouppmärksam att jag inte vet namnet på min Area Manager, det är bara så att jag inte får nämna det. Åh, det är så spännande. Det känns som att vara invigd i Jane Normans egna statshemlighet. Man får tassa på tå, passa sig för vad man säger och till vem. Ett snedsteg och man blir kölhalad. Man får åtminstonde erhålla disciplinary action, vilket jag efter 11 månader inom samma företag fortfarande inte vet vad det innebär (vilket nog är en bra sak). Min spontana chansning skulle väl vara ett varnande finger alternativt en hyttande näve á la aja baja.
Men det hela gynnar mig också, ska ni veta. Skulle vem som ringa upp och fråga efter mitt efternamn är nämligen även det sekretessbelagt och det får mig ju att känna mig som lite förmer i den grå vardagen.
Så. Min dag var väl unset mer händelserik än andra dagar. Vår Area Manager kom nämligen in idag, och för den oinvigde kan jag berätta att situationen som uppstår går att jämföra med ett koncentrationsläger under Andra Världskriget. På ett ungefär i alla fall. Undantaget är väl att det också ska springas och tjoas och tjimmas och pussas bakdel. Det hela är rätt fascinerande, om än uttröttande. Jag stålsatte mig för att få skulden för kaoset i lagret, men lyckades väl smita undan rätt obemärkt verkade det som. Vissa dagar är man smidig och tar vara på sin list. Allt som allt tycker jag väl ändå att det gick hyfsat bra, jag fick båda mina raster och fick gå hem i tid. Det kan man inte alltid räkna med vid sådana här tillfällen.
Nu är det inte så att jag är så pass ouppmärksam att jag inte vet namnet på min Area Manager, det är bara så att jag inte får nämna det. Åh, det är så spännande. Det känns som att vara invigd i Jane Normans egna statshemlighet. Man får tassa på tå, passa sig för vad man säger och till vem. Ett snedsteg och man blir kölhalad. Man får åtminstonde erhålla disciplinary action, vilket jag efter 11 månader inom samma företag fortfarande inte vet vad det innebär (vilket nog är en bra sak). Min spontana chansning skulle väl vara ett varnande finger alternativt en hyttande näve á la aja baja.
Men det hela gynnar mig också, ska ni veta. Skulle vem som ringa upp och fråga efter mitt efternamn är nämligen även det sekretessbelagt och det får mig ju att känna mig som lite förmer i den grå vardagen.
Kommentarer
Trackback
