Erling Ört Jr

 Jag har sällan varit gladare över beskedet att jag jobbar nästföljande dag, än vad jag blev idag. Men det avgör ju hela velandet angående om jag ska jobba fredag-lördag eller slippa. Det här betyder alltså att jag slipper, eftersom jag nu jobbat onsdag och ska jobba torsdag också. Kalas. Nu har jag två hela familjedagar klara, en långkväll på söndagen och sen tror jag att jag ska kunna ta mig hem tidigt antingen måndag eller tisdag. Så jag har lyckats skrapa ihop en hel del kvalitetstid med paps och farmor, och det är väldigt produktivt för att vara jag.
Men jag har gjort mitt, ska jag säga er. Imorse fick jag trippa iväg till Head Office och lämna in CV:n från våra nyanställda Full- och Part timers (eller ja, de blir nyanställda på fredag när de måste hoppa in för mig, men det är petitesser). Head Office är likställt med Helvetet, ska ni veta, och som de hatar oss när vi smyger oss in där. Blickar tjurigare än de jag lyckas ge i mina värsta stunder och var femte minut undrar de vad man har där att göra. Idag blev jag till exempel uppläxad för att min chef hade häftat ihop de papper som skulle in till dem eftersom de behövde göra kopior. Dessutom tyckte de att jag skulle stå till svars för faktumet att vår nya Part timer råkat skicka med en kopia av sitt Residence Permit istället för en kopia av sitt pass. Det kunde jag såklart inte försvara, och blicken jag fick var så svart att jag fick en flashback till min mörkerrädsla igår natt (Hills tvingade mig att titta på Shaun of the Dead, vilken innehåller zombies. 'nuff said).
Hur som, jag har lärt mig att hantera de små liven. Man ska le hela tiden, på gränsen till provocerande. Det tycker de inte om, men ingen kan stirra på en leende person ett tjugotal gånger utan att le tillbaka åtminstone en gång. Det är någon inbyggd artighet som finns i alla människor. Hur som haver ler de alltid tillbaka till slut, och då har jag vunnit. Och det vet de. Och då hatar de mig ännu mer, men det gör inget. För jag vann.

Men nog om mitt arbete. Det viktigaste som har hänt är att vi har fått ett nytt tillskott i familjen. Jojo. Hillevi hade nämligen köpt en present till mig när jag kom hem igår, för att jag var så butter kvällen innan. Hon hade listat ut hemligheten med hela min person - jag blir alltid glad av gåvor.
Så nu har vi ett kärleksbarn. Som är en ren. Och tacka Gud för att hon inte insisterade på att kalla den för Rudolf. Nog för att mitt namnförslag blev nedröstat direkt (jag och min vän Emily kom, i juletid förra året, på att Semen är världens bästa namn på en prydnadsren), men vi lyckades ändå komma fram till en kompromiss. Eftersom Hills ville döpa den efter mig, Fanny 2, heter den numer bara Number two vilket är bra på alla sätt och vis. Så nu får ni hälsa Number two välkommen till världen!