Ingen snödag, men en slödag
Jo, nu ska ni få höra. London är totalt lamslaget för stunden. Kaosartat. Folk bunkrar upp med konserver och andra förnödenheter. Inväntar domedagen. Vad som har hänt? Snöfall.
Vi talar alltså ett helt vanligt snöfall, inget utöver det vanliga. Utom här. Här ligger det i nivå med en smärre naturkatastrof. Inga bussar, ingen tunnelbana och ingen taxi. Alltså, man kan på intet sätt ta sig till jobbet på ett annars normalt vis. Det var i alla fall vad min Supervisor hävdade imorse klockan nio, ett par minuter innan jag tänkte gå utanför ytterdörren. Du måste gå hit, gastar hon genom luren och jag känner hur dagen genast sjönk ett snäpp ner på happy-stegen. Kan vi inte ha snödag, vädjade jag. Men det skulle vi tydligen inte ha, eftersom hon redan lagt fram det briljanta förslaget till vår Area Manager och fått ett raskt ICKE tillbaka. Nej, det var tydligen bara att knata. Taxi då, det kanske de kan bjussa på? tyckte jag. Den idén var jag också för sen med. Hon hade tydligen redan ringt och fått ett; Nej, ingen taxi idag.. klick.
Nåväl. Det var bara att packa ned extrastrumpor, dra fram vinterjackan och bege sig ut. Det visade sig visserligen vara lättare sagt än gjort. Jag vill inte vara den som sitter och berättar för engelska staten, eller vilka det nu är om rår om sådant här, hur de ska sköta sitt jobb men jag kan ändå inte låta bli att tycka att det hade varit en utmärkt idé att ploga och sanda gator och trottoarer. Bara en tanke liksom. Men nej. Pulsa fick man göra, och det med råge.
Jag tackar ändå fadern till mitt barn, Gud för er, att jag fick infallet att åtminstone kolla om tuben gick. Det gjorde den. Mellan Tower Hill och Earls Court. Ibland är det skönt att ha karma på sin sida. Nåväl. Där stod jag i en proppfull vagn i tjugo minuter innan chauffören fick för sig att åka iväg. Efter tio minuter var jag framme vid Embankment, och döm av min förvåning, när jag upptäcker att jag har hela 25 minuter till godo. Jag slår min Supervisor en pling för att kolla läget, men eftersom hon inte var i närheten över huvud taget tyckte jag att det var bäst att jag tog en kaffe istället. Jag har nämligen alltid, i smyg, avundats de människor som har tid att sitta och inta sin frukost på Starbucks. De verkar så obesvärade av tid, och det känns så lockande tycker jag. Så jag satte mig med min kaffe och min bok och njöt av att vara jag - Fanny, som alltid är i tid.
En och en halv timme efter att vi egentligen skulle öppna kommer vi till butiken och märker att brandlarmet vill ha uppmärksamhet. Ganska mycket uppmärksamhet visade det sig, eftersom vi var tvungna att köra "reset" ett par femton gånger innan det fick för sig att hålla snattran. Efter mycket om och men kan vi till slut öppna. Det är bara det att det, som vi egentligen redan förutspått, är rätt folktomt i Covent Garden. Jag antar att det inte känns jättelockande att ge sig ut i oändligheten om man inte måste. Alltså, inga kunder. Jag undrar om vi inte ska ta och ge fan i det här och gå hem, som normala människor och Anna säger att det nog inte är en omöjlighet. Vi fördriver tiden lite genom att koka vatten och slänga utanför dörren för att smälta isen. När jag påpekar att det där vattnet nog kommer bli is det också så småningom tycker Anna att jag är en party pooper. Jag föreslår salt istället, och det blir glada miner igen. Så där står vi alltså, två idioter med varsitt stort saltkar från Tesco, och strör runt för glatta livet.
I övrigt går hela dagen mest åt till att ringa runt till olika JNbutiker, springa till tunnelbanan och se om läget är förbättrat och lalla runt och låtsas arbeta. Det underliga med det hela är bara att alla blir så mycket trevligare när vi liksom har drabbats av gemensam "kris". Det är liksom som om man tar alla chanser man får till mänsklig närhet eftersom vi kan dö vilken sekund som helst. Ungefär. Nåja. Vid fyra är det bestämt att vi ska stänga, fyra timmar före egentlig stängningstid. Vägen till tunnelbanan är som att gå på cirkus. Vissa människor har varit smarta nog att ta på sig gummistövlar medan andra har tagit första bästa väg ut och tejpat fast plastsäckar på fötter och huvud. Det hela är ganska roande egentligen.
Hur som. Jag lyckas haffa en tub och får till och med sittplats och kommer således hem utan några större besvär. Och här sitter jag nu, med kalla fötter och strumporna på tork på elementet. Jag är glad att jag lever. Vem vet hur det hade kunnat gå?
Vi talar alltså ett helt vanligt snöfall, inget utöver det vanliga. Utom här. Här ligger det i nivå med en smärre naturkatastrof. Inga bussar, ingen tunnelbana och ingen taxi. Alltså, man kan på intet sätt ta sig till jobbet på ett annars normalt vis. Det var i alla fall vad min Supervisor hävdade imorse klockan nio, ett par minuter innan jag tänkte gå utanför ytterdörren. Du måste gå hit, gastar hon genom luren och jag känner hur dagen genast sjönk ett snäpp ner på happy-stegen. Kan vi inte ha snödag, vädjade jag. Men det skulle vi tydligen inte ha, eftersom hon redan lagt fram det briljanta förslaget till vår Area Manager och fått ett raskt ICKE tillbaka. Nej, det var tydligen bara att knata. Taxi då, det kanske de kan bjussa på? tyckte jag. Den idén var jag också för sen med. Hon hade tydligen redan ringt och fått ett; Nej, ingen taxi idag.. klick.
Nåväl. Det var bara att packa ned extrastrumpor, dra fram vinterjackan och bege sig ut. Det visade sig visserligen vara lättare sagt än gjort. Jag vill inte vara den som sitter och berättar för engelska staten, eller vilka det nu är om rår om sådant här, hur de ska sköta sitt jobb men jag kan ändå inte låta bli att tycka att det hade varit en utmärkt idé att ploga och sanda gator och trottoarer. Bara en tanke liksom. Men nej. Pulsa fick man göra, och det med råge.
Jag tackar ändå fadern till mitt barn, Gud för er, att jag fick infallet att åtminstone kolla om tuben gick. Det gjorde den. Mellan Tower Hill och Earls Court. Ibland är det skönt att ha karma på sin sida. Nåväl. Där stod jag i en proppfull vagn i tjugo minuter innan chauffören fick för sig att åka iväg. Efter tio minuter var jag framme vid Embankment, och döm av min förvåning, när jag upptäcker att jag har hela 25 minuter till godo. Jag slår min Supervisor en pling för att kolla läget, men eftersom hon inte var i närheten över huvud taget tyckte jag att det var bäst att jag tog en kaffe istället. Jag har nämligen alltid, i smyg, avundats de människor som har tid att sitta och inta sin frukost på Starbucks. De verkar så obesvärade av tid, och det känns så lockande tycker jag. Så jag satte mig med min kaffe och min bok och njöt av att vara jag - Fanny, som alltid är i tid.
En och en halv timme efter att vi egentligen skulle öppna kommer vi till butiken och märker att brandlarmet vill ha uppmärksamhet. Ganska mycket uppmärksamhet visade det sig, eftersom vi var tvungna att köra "reset" ett par femton gånger innan det fick för sig att hålla snattran. Efter mycket om och men kan vi till slut öppna. Det är bara det att det, som vi egentligen redan förutspått, är rätt folktomt i Covent Garden. Jag antar att det inte känns jättelockande att ge sig ut i oändligheten om man inte måste. Alltså, inga kunder. Jag undrar om vi inte ska ta och ge fan i det här och gå hem, som normala människor och Anna säger att det nog inte är en omöjlighet. Vi fördriver tiden lite genom att koka vatten och slänga utanför dörren för att smälta isen. När jag påpekar att det där vattnet nog kommer bli is det också så småningom tycker Anna att jag är en party pooper. Jag föreslår salt istället, och det blir glada miner igen. Så där står vi alltså, två idioter med varsitt stort saltkar från Tesco, och strör runt för glatta livet.
I övrigt går hela dagen mest åt till att ringa runt till olika JNbutiker, springa till tunnelbanan och se om läget är förbättrat och lalla runt och låtsas arbeta. Det underliga med det hela är bara att alla blir så mycket trevligare när vi liksom har drabbats av gemensam "kris". Det är liksom som om man tar alla chanser man får till mänsklig närhet eftersom vi kan dö vilken sekund som helst. Ungefär. Nåja. Vid fyra är det bestämt att vi ska stänga, fyra timmar före egentlig stängningstid. Vägen till tunnelbanan är som att gå på cirkus. Vissa människor har varit smarta nog att ta på sig gummistövlar medan andra har tagit första bästa väg ut och tejpat fast plastsäckar på fötter och huvud. Det hela är ganska roande egentligen.
Hur som. Jag lyckas haffa en tub och får till och med sittplats och kommer således hem utan några större besvär. Och här sitter jag nu, med kalla fötter och strumporna på tork på elementet. Jag är glad att jag lever. Vem vet hur det hade kunnat gå?
Kommentarer
Trackback
