Cocillana-Etyfin
Hostan sitter fortfarande i, men huvudvärken har äntligen försvunnit. Hade jag inte vetat bättre hade jag tackat Gud för det, men nu tackar jag istället huvudvärkstabletterna och mitt sunda förnuft.
Papa sa förresten igår att om han hade vetat att min tredagarshuvudvärk (den jag hade tidigare, inte den svenska) satt bakom ögat hade han skickat mig till läkaren direkt. Vad sa ni nu då, Hillevi och Tanja?! Jag vet minsann när det är på riktigt. Som tur var lyckades jag bota mig själv, innan jag var tvungen att ruschas iväg akut till sjukhuset. Men tänk om..
Det som är bra med att ha en läkare till far är att han vet vad som funkar och inte, i läkemedelsväg. Igår undrade jag om han inte hade någon hostmedicin och jo, det hade han minsann. Han tog fram en ful brun flaska där etiketten stoltserade med namnet Cocillana-Etyfin. Försiktigt, försiktigt mässade han när jag doserade upp en sked, eftersom det tydligen innehåller morfin ("en speciell sorts morfin som verkar hostdämpande"). Inte för att jag egentligen märkte någonting av det där, eftersom jag är omåttligt rädd för medicinering i flytande form sedan mina dagar som öronbarn. Men fan vad det hjälpte. Jag fick nästan tvinga fram hostan i slutet av kvällen för att få lite uppmärksamhet. Nu är den visserligen tillbaka på riktigt igen, men jag ser fram emot min nästa Cocillanados.
Tillsvidare dricker jag dock kaffe för att lindra min enorma halssmärta. Jag lider som Jesus gjorde, ska ni veta. Dock har vi lite problem. Kaffebönorna är slut, så det blir inget kaffe från espressomaskinen idag. Det är synd, eftersom jag just vant mig vid den lyxen. Jag är lite bakåtsträvande i vissa fall, det ska jag erkänna, men den här manicken har jag lärt mig att älska som ett barn. Men nej, den vill inte hjälpa mig när jag har det som svårast. Fine.
Jag vänder mig till kaffebryggaren istället. Problemet är bara att även det kaffet börjar se ljuset i slutet av tunneln. Till och med finkaffet börjar tryta, och då vet vi att det bara är en tidsfråga. Så jag sa fint och snällt till papa att jag faktiskt inte har någonting emot en kopp snabbkaffe. Det var då bombnedslaget kom. Slutet på mitt liv, as i know it. Inget snabbkaffe. Jag säger det igen: Inget snabbkaffe.
Jag vet egentligen inte alls hur jag ska ställa mig till det här. Hela min existens känns omtumlad. Inget snabbkaffe. Min familj är, och har alltid, varit snabbkaffe. Och jag, mitt dumma fån, trodde att det skulle förbli så. Jag tänkte att den här espressomaskinen bara var en fas, en dröm om ett bättre liv. Att snabbkaffet alltid skulle stå där bakom - lojal, som en räddare i nöden. Men nej. Det svek mig. Det här gällde inte i nöd och lust. Snabbkaffet gav upp hoppet om oss för tidigt. Jag känner mig sviken.
Papa sa förresten igår att om han hade vetat att min tredagarshuvudvärk (den jag hade tidigare, inte den svenska) satt bakom ögat hade han skickat mig till läkaren direkt. Vad sa ni nu då, Hillevi och Tanja?! Jag vet minsann när det är på riktigt. Som tur var lyckades jag bota mig själv, innan jag var tvungen att ruschas iväg akut till sjukhuset. Men tänk om..
Det som är bra med att ha en läkare till far är att han vet vad som funkar och inte, i läkemedelsväg. Igår undrade jag om han inte hade någon hostmedicin och jo, det hade han minsann. Han tog fram en ful brun flaska där etiketten stoltserade med namnet Cocillana-Etyfin. Försiktigt, försiktigt mässade han när jag doserade upp en sked, eftersom det tydligen innehåller morfin ("en speciell sorts morfin som verkar hostdämpande"). Inte för att jag egentligen märkte någonting av det där, eftersom jag är omåttligt rädd för medicinering i flytande form sedan mina dagar som öronbarn. Men fan vad det hjälpte. Jag fick nästan tvinga fram hostan i slutet av kvällen för att få lite uppmärksamhet. Nu är den visserligen tillbaka på riktigt igen, men jag ser fram emot min nästa Cocillanados.
Tillsvidare dricker jag dock kaffe för att lindra min enorma halssmärta. Jag lider som Jesus gjorde, ska ni veta. Dock har vi lite problem. Kaffebönorna är slut, så det blir inget kaffe från espressomaskinen idag. Det är synd, eftersom jag just vant mig vid den lyxen. Jag är lite bakåtsträvande i vissa fall, det ska jag erkänna, men den här manicken har jag lärt mig att älska som ett barn. Men nej, den vill inte hjälpa mig när jag har det som svårast. Fine.
Jag vänder mig till kaffebryggaren istället. Problemet är bara att även det kaffet börjar se ljuset i slutet av tunneln. Till och med finkaffet börjar tryta, och då vet vi att det bara är en tidsfråga. Så jag sa fint och snällt till papa att jag faktiskt inte har någonting emot en kopp snabbkaffe. Det var då bombnedslaget kom. Slutet på mitt liv, as i know it. Inget snabbkaffe. Jag säger det igen: Inget snabbkaffe.
Jag vet egentligen inte alls hur jag ska ställa mig till det här. Hela min existens känns omtumlad. Inget snabbkaffe. Min familj är, och har alltid, varit snabbkaffe. Och jag, mitt dumma fån, trodde att det skulle förbli så. Jag tänkte att den här espressomaskinen bara var en fas, en dröm om ett bättre liv. Att snabbkaffet alltid skulle stå där bakom - lojal, som en räddare i nöden. Men nej. Det svek mig. Det här gällde inte i nöd och lust. Snabbkaffet gav upp hoppet om oss för tidigt. Jag känner mig sviken.
Kommentarer
Trackback
