Från en cirkus till en annan
Ja, Hillevi åkte ju som sagt iväg på galej igår. Fancy cirkus, minsann. Fyrarätters middag och allt, och det var tydligen fab alltsamman. Nog för att man är lite avundsjuk, men jag ska tvinga henne att återberätta alla detaljer för mig så jag kan känna det som om jag var där jag med. Det är att ge och ta som får ett förhållande att gå runt, vet ni.
Jag själv tog mig i kragen och tog mig till Old Street, där Emilie huserar nu för tiden. Ganska skönt att komma iväg och träffa riktigt folk, istället för att sitta ensam kvar i dårhuset när Frugan är ute och roar sig. Det är en jäkla cirkus här hemma också, ska ni veta, även om vi åtminstone har fått dem att sluta röka inomhus nu. För stunden åtminstone. Nog för att jag helst skulle se att de fortsatte, så de kunde bli så underbart vräkta, men man kan ju inte få allt här i världen. Men jag har talat med er om hoppet förut. Och det har jag garanterat kvar när det gäller de här två figurerna. De kommer inte kunna hålla sig, det märker väl jag det. Så jag ska ligga och lurpassa nu, och så fort jag ser minsta rökring ska jag springa fram triumferande och skandera Bene! Bene! eftersom det är ungefär det enda jag minns från mina tre år av italienskastudier. Stranzo har min kära supervisor förvisso lärt mig, och det ska tydligen betyda you bad, bad man! enligt henne. Det fungerar ju visserligen till 50%, men jag är inte säker på att Simone kommer känna sig som en bad, bad man och då förlorar det ju lite av sin poäng, inte sant?
Nåväl, nog med sidospår. Emilie och jag hade planerat en kväll av onyttig mat och filmvisning, men kom raskt på andra tankar när vi märkte att hennes flatmates var hemma. Det var ju nämligen meningen att de skulle iväg och se Minh spela på Fabric, och inte alls sitta hemma och dricka öl. Men de förklarade så snällt att spelningen inte skulle börja förrän 11.30 och därav behövde de inte börja röra sig på ett par timmar. De par timmarna använde de istället till att övertala mig och Emilie till att slå följe, och helt plötsligt befinner vi oss på Fabric.
Den här klubben är tydligen en av Londons största, och det märktes rätt väl när vi väl kommit in. Det var trappor och labyrinter och olika rum hit och dit, och det var ett mission i sig att hitta ut till rökrutan. Men det var ganska kalas alltsamman, om jag ska vara ärlig, även om det inte var min typ av musik. Men ärligt talat, hur ofta händer det att det är min typ av musik på Londons största nattklubb? Nej, precis.
Hur som. Vi stannade kvar till tretiden, innan vi intet ont anandes ställde oss i garderobskön för att hämta ut våra jackor. Det var bara det att det tog längre tid att hämta ut jackorna, än vad det tog att lämna in dem. Fyrtio minuter, närmare bestämt. Men den som väntar på något gott, som folk så fint säger. Jag hittade nämligen en Brieost i min jackficka, som Emilie snällt hade lagt ner för att hon inte orkade ha den i väskan. Frågan är bara vad den hade på Fabric att göra in the first place.
Nåja, taxi tillbaka till Old Street och vi styrde kosan rakt in på första bästa kebabställe. Det gjorde tydligen resten av människorna i N1 också, eftersom stället var smockfullt. Efter mycket om och men fick vi vår mat och jag upplevde den absolut starkaste falafeln jag någonsin smakat. Andnöd-style.
Allt som allt hade jag en mycket spontan, men trevlig fredagkväll. Från en cirkus, till en annan som sagt. Fabric.. Det trodde ni inte om "Granma" va?
Jag själv tog mig i kragen och tog mig till Old Street, där Emilie huserar nu för tiden. Ganska skönt att komma iväg och träffa riktigt folk, istället för att sitta ensam kvar i dårhuset när Frugan är ute och roar sig. Det är en jäkla cirkus här hemma också, ska ni veta, även om vi åtminstone har fått dem att sluta röka inomhus nu. För stunden åtminstone. Nog för att jag helst skulle se att de fortsatte, så de kunde bli så underbart vräkta, men man kan ju inte få allt här i världen. Men jag har talat med er om hoppet förut. Och det har jag garanterat kvar när det gäller de här två figurerna. De kommer inte kunna hålla sig, det märker väl jag det. Så jag ska ligga och lurpassa nu, och så fort jag ser minsta rökring ska jag springa fram triumferande och skandera Bene! Bene! eftersom det är ungefär det enda jag minns från mina tre år av italienskastudier. Stranzo har min kära supervisor förvisso lärt mig, och det ska tydligen betyda you bad, bad man! enligt henne. Det fungerar ju visserligen till 50%, men jag är inte säker på att Simone kommer känna sig som en bad, bad man och då förlorar det ju lite av sin poäng, inte sant?
Nåväl, nog med sidospår. Emilie och jag hade planerat en kväll av onyttig mat och filmvisning, men kom raskt på andra tankar när vi märkte att hennes flatmates var hemma. Det var ju nämligen meningen att de skulle iväg och se Minh spela på Fabric, och inte alls sitta hemma och dricka öl. Men de förklarade så snällt att spelningen inte skulle börja förrän 11.30 och därav behövde de inte börja röra sig på ett par timmar. De par timmarna använde de istället till att övertala mig och Emilie till att slå följe, och helt plötsligt befinner vi oss på Fabric.
Den här klubben är tydligen en av Londons största, och det märktes rätt väl när vi väl kommit in. Det var trappor och labyrinter och olika rum hit och dit, och det var ett mission i sig att hitta ut till rökrutan. Men det var ganska kalas alltsamman, om jag ska vara ärlig, även om det inte var min typ av musik. Men ärligt talat, hur ofta händer det att det är min typ av musik på Londons största nattklubb? Nej, precis.
Hur som. Vi stannade kvar till tretiden, innan vi intet ont anandes ställde oss i garderobskön för att hämta ut våra jackor. Det var bara det att det tog längre tid att hämta ut jackorna, än vad det tog att lämna in dem. Fyrtio minuter, närmare bestämt. Men den som väntar på något gott, som folk så fint säger. Jag hittade nämligen en Brieost i min jackficka, som Emilie snällt hade lagt ner för att hon inte orkade ha den i väskan. Frågan är bara vad den hade på Fabric att göra in the first place.
Nåja, taxi tillbaka till Old Street och vi styrde kosan rakt in på första bästa kebabställe. Det gjorde tydligen resten av människorna i N1 också, eftersom stället var smockfullt. Efter mycket om och men fick vi vår mat och jag upplevde den absolut starkaste falafeln jag någonsin smakat. Andnöd-style.
Allt som allt hade jag en mycket spontan, men trevlig fredagkväll. Från en cirkus, till en annan som sagt. Fabric.. Det trodde ni inte om "Granma" va?
Kommentarer
Trackback
