Nej, Prozac.. Mamma är rörd
Ja, vi håller på att laga mat här i det Lundbergska hushållet. Spaghetti och köttfärssås. Men fan, låt er inte luras av den simpla maträtten. Köttfärssåsen är en hel vetenskap i den här familjen. Släng dig i väggen, italienska matmamma!
Jag fick hur som helst ansvar över löken. Vilket jävla beslut. Det är ju ändå jag som bär ögon-make up:en i den här familjen. Jag grinar av purjolök, så att sätta mig på att hacka en helt vanlig gul mördarlök tyckte jag var lite hårt. Men det går inte att slingra sig i den här familjen, inte. Tacka vet jag den där apparaten med vassa grejor som snurrar som gör att man kan luta sig tillbaka.
Men ritualen innefattar blod, svett och tårar. Vid det här stadiet har vi klarat av ettan och trean, det vill säga blodet och tårarna. Tårarna har jag redovisat för er, men blodet kom när papa skulle öppna konservburkar. Jag visste att det var en dålig idé med konserverade champinioner, men när lyssnar någon någonsin på mig? Jag kände att det var dags att fly fältet när han började mecka med både potatisskalare och knivar i den halvöppnade burken. När jag kom tillbaka var det blod ungefär överallt och han stod och förbannade burkens intelligenskvot för att den inte gick att öppna på normalt vis. Det är så konstigt det där, hur burkar kan skilja sig så mycket intelligensmässigt, eftersom den jag öppnade verkade ha alla hästar hemma.
Nu får vi se hur det går, såsen står och puttrar och "samlar ihop smakerna" och jag sitter och tar igen mig med ett glas rödtjut. Förhoppningsvis slipper vi svetten åtminstone. Håll tummarna, kamrater.
Jag fick hur som helst ansvar över löken. Vilket jävla beslut. Det är ju ändå jag som bär ögon-make up:en i den här familjen. Jag grinar av purjolök, så att sätta mig på att hacka en helt vanlig gul mördarlök tyckte jag var lite hårt. Men det går inte att slingra sig i den här familjen, inte. Tacka vet jag den där apparaten med vassa grejor som snurrar som gör att man kan luta sig tillbaka.
Men ritualen innefattar blod, svett och tårar. Vid det här stadiet har vi klarat av ettan och trean, det vill säga blodet och tårarna. Tårarna har jag redovisat för er, men blodet kom när papa skulle öppna konservburkar. Jag visste att det var en dålig idé med konserverade champinioner, men när lyssnar någon någonsin på mig? Jag kände att det var dags att fly fältet när han började mecka med både potatisskalare och knivar i den halvöppnade burken. När jag kom tillbaka var det blod ungefär överallt och han stod och förbannade burkens intelligenskvot för att den inte gick att öppna på normalt vis. Det är så konstigt det där, hur burkar kan skilja sig så mycket intelligensmässigt, eftersom den jag öppnade verkade ha alla hästar hemma.
Nu får vi se hur det går, såsen står och puttrar och "samlar ihop smakerna" och jag sitter och tar igen mig med ett glas rödtjut. Förhoppningsvis slipper vi svetten åtminstone. Håll tummarna, kamrater.
Kommentarer
Trackback
