Samlar vitaminer
Idag ser ut att bli en innehållsrik dag, även om jag planerade att göra absolut ingenting. Det är nämligen min sista lediga dag på veckan, och dem brukar jag tycka om att hålla helt och hållet händelselösa. Men icke.
Jag tog mig nämligen ut på långpromenad idag, efter att ha konstaterat att absolut ingen hade tid att ta en fika med mig under dagen. Arbeta på en lördag, va? En alltigenom dålig idé. Men men. Eftersom jag vaknade till fint väder och solsken såg jag det som min plikt att gå ut och njuta av dagen.
Och ut gick jag. Ända bort till St Pauls Cathedral. Det är en tjugofemminutersrutt det, och det är åtminstone vad jag kallar promenad. Väl där tänkte jag att jag skulle unna mig ett gammalt hederligt Starbucksbesök, som back in the days. Det var helt och hållet värt det. En extra shot-cappucino och en fåtölj är allt som krävs för att göra mig nöjd. Det och min bok. Jag är nämligen helt såld på Albert Camus's The Plague och blir barnsligt förtjust varje gång jag får en liten kvalitetsstund med den. Så där satt jag, i en löjligt stor fåtölj och var nöjd med tillvaron.
Men kaffe tar ju slut det med, och jag tyckte att det var dags att fullfölja dagens planer. Knatade vidare till Postmans Park, och för den som inte visste är det den där parken som är med i filmen Closer. Den var liten, men sjukt mysig och speciell, eftersom den har en vägg med namn på människor som dött medan de räddat, eller åtminstone försökt, andra människor från ond bråd död. Sorgligt, men rätt fint att se att de hyllas på ett sådant sätt. Då får man hopp om mänskligheten.
Efter det vidare mot Love Lane, bara för att det är ett så enormt mysigt namn på en liten gata. Det var egentligen inte mycket mer än gatuskylten och en väldigt blygsam park att se, men fint i vilket fall. Man ska känna kärleken, det vet ni va?
Nåja. Promenad tillbaka, så ett par timmars D-vitamin har jag samlat på mig idag, och det känns fint. Jag känner mig nästan produktiv, men ska sanningen fram har jag ju egentligen inte uträttat någonting idag. Mer än att stilla min nyfikenhet över Postmans Park och Love Lane, that is.
Nåja. Än är dagen inte över och nu är det tydligen bestämt att jag ska träffa upp my main men Francesco och Karam och gå med Tanja till The Edge. Två av hennes arbetskamrater fyller år och det ska firas. Och kan ni tänka er. Jag ska äntligen få träffa The Two M's - Milkyway och Moment Guy. Det är för bra för att vara sant. Men sant är det. Å, vad ni är avundsjuka. Rakt in i den verkliga såpoperan ska jag. Vi får se om jag överlever, eller dör av dramatiken. Förhoppningsvis kommer jag levande ur det - jag ska ju ändå jobba imorgon.
Jag tog mig nämligen ut på långpromenad idag, efter att ha konstaterat att absolut ingen hade tid att ta en fika med mig under dagen. Arbeta på en lördag, va? En alltigenom dålig idé. Men men. Eftersom jag vaknade till fint väder och solsken såg jag det som min plikt att gå ut och njuta av dagen.
Och ut gick jag. Ända bort till St Pauls Cathedral. Det är en tjugofemminutersrutt det, och det är åtminstone vad jag kallar promenad. Väl där tänkte jag att jag skulle unna mig ett gammalt hederligt Starbucksbesök, som back in the days. Det var helt och hållet värt det. En extra shot-cappucino och en fåtölj är allt som krävs för att göra mig nöjd. Det och min bok. Jag är nämligen helt såld på Albert Camus's The Plague och blir barnsligt förtjust varje gång jag får en liten kvalitetsstund med den. Så där satt jag, i en löjligt stor fåtölj och var nöjd med tillvaron.
Men kaffe tar ju slut det med, och jag tyckte att det var dags att fullfölja dagens planer. Knatade vidare till Postmans Park, och för den som inte visste är det den där parken som är med i filmen Closer. Den var liten, men sjukt mysig och speciell, eftersom den har en vägg med namn på människor som dött medan de räddat, eller åtminstone försökt, andra människor från ond bråd död. Sorgligt, men rätt fint att se att de hyllas på ett sådant sätt. Då får man hopp om mänskligheten.
Efter det vidare mot Love Lane, bara för att det är ett så enormt mysigt namn på en liten gata. Det var egentligen inte mycket mer än gatuskylten och en väldigt blygsam park att se, men fint i vilket fall. Man ska känna kärleken, det vet ni va?
Nåja. Promenad tillbaka, så ett par timmars D-vitamin har jag samlat på mig idag, och det känns fint. Jag känner mig nästan produktiv, men ska sanningen fram har jag ju egentligen inte uträttat någonting idag. Mer än att stilla min nyfikenhet över Postmans Park och Love Lane, that is.
Nåja. Än är dagen inte över och nu är det tydligen bestämt att jag ska träffa upp my main men Francesco och Karam och gå med Tanja till The Edge. Två av hennes arbetskamrater fyller år och det ska firas. Och kan ni tänka er. Jag ska äntligen få träffa The Two M's - Milkyway och Moment Guy. Det är för bra för att vara sant. Men sant är det. Å, vad ni är avundsjuka. Rakt in i den verkliga såpoperan ska jag. Vi får se om jag överlever, eller dör av dramatiken. Förhoppningsvis kommer jag levande ur det - jag ska ju ändå jobba imorgon.
Kommentarer
Trackback
