Erling Ört Jr

Jahaja. Någonstans i mitt stilla sinne övertygade väl önsketänkadet mig om att läkarna ändå hade rätt när de satte mig på en kur av vila och vätska. Jag tänkte liksom att det skulle kännas lite bättre idag. Vilket det också gjorde. Tills dess att jag ställer mig upp eller utför någon som helst rörelse som kräver mer ansträngning än att lyfta ett glas vatten. Nu är jag trött på att känna mig gammal och skröplig.
Dessutom känner jag att jag måste iväg till Sutton och arbeta där imorgon. Det känns helt enkelt inte som något alternativ att vara borta båda dagarna jag skulle täcka i Sutton, även om jag lider av någon maskerad livshotande sjukdom. Det är nämligen så att jag, i vilket fall som helst, måste vara tillbaka fit for fight på jobbet på torsdag eftersom jag bara får vara hemma sjuk utan läkarintyg i tre dagar. Det känns på något sätt som att ett intyg som enbart state:ar att jag inte har urinvägsinfektion, men inte ger så mycket mer information om mitt tillstånd, kommer att vara så populärt.
Så nu har jag ångest. Det känns inte som ett alternativ att stanna hemma imorgon igen och komma krypandes till min normala arbetsplats på torsdag, även om det onekligen känns skönare med en möjlig kollaps på hemmaplan. Så nu, vänner, inväntar vi mirakel. Hoppas på att jag är pigg och nyter som en dement tant på en av sina bättre dagar. Håller ni tummarna, är ni bussiga?

Why doesn't lobsters share their food?
Because they're shellfish!

Jag visste väl att jag skulle få sota för att jag lovordade London och livet och diverse här om veckan. Redan dagen efter började skiten, och idag har jag spenderat större delen av dagen på akuten.
Det är nämligen så att jag än en gång lider av yrsel och suddig syn, men denna gång är jag övertygad om att det inte har med någon förgiftning att göra. Det har nämligen pågått i över mer än ett dygn och det ska erkännas att jag faktiskt var lite oroad över mitt hälsotillstånd. Åtminstone tillräckligt oroad och besvärad av att vingla runt för att bli hemskickad från jobbet idag. Efter mycket om och men lät jag mig till slut bli övertalad av en orolig skara bestående av min papa, Hillevi och Tanja att uppsöka sjukhus för att ta reda på vad felet var. Om inte för min egen skull, så åtminstone för deras sömns.
Nåväl. Jag och Hillevi begav oss i samlad trupp till Guy & St Thomas Hospital i Waterloo och sökte upp A&E-avdelningen. Väl där var det bara att ta en kölapp och vänta på sin tur. Sedan personuppgifter och en snabb beskrivning av problemet. Och sedan vänta igen. Efter ett tag ropades jag i alla fall upp och fick gå in och sätta läskiga saken på fingret och kolla blodtrycket tills armen näst intill gick av. Sköterskan ställde några rutinfrågor, men verkade redan hyfsat övertygad om att jag var ännu en hypokondriker som kommit dit för att irritera henne. Efter ett smygkik konstaterade jag att jag fått prioritetsgrad 4 och skjutsades sedan ut ur rummet för att ta ett urinprov och sedan placeras i väntrummet igen. Väl där väntade vi. Och väntade. Och väntade. I sisådär ytterligare tre timmar. Under kanske en och en halv av de här timmarna stod mitt urinprov, visserligen tillsammans med ett par andra men ändå, som public display för alla som ville se. Eller inte ville se, för den delen. De hade nämligen inget bättre system för proven, än att låta dem stå på Nurse-disken innan de samlades upp på måfå ett par timmar senare.
Det var kanske höjdpunkten på dagen, att se mitt eget kiss blicka ut över väntrummet. Men nej, höjdpunkten var lite trevligare än så. Nämligen en sjukhusclown vid namn Doctor Mattie. In kom han med blinkade röd näsa och allmänt snygg pajasmundering och livade upp.. Ja, mig och Hillevi i alla fall. De andra patienterna var väl för sjuka för att visa lite glädje antar jag, men jag som hypokondriker kunde åtminstone kosta på mig att skratta. Tre nya skämt har jag lärt mig, och om ni har tur drar jag dem för er lite senare.
Nåja. Tre timmar från första mötet med en sjuksyster blev jag uppropad för andra gången. Så, in till behandlingsavdelningen med sig. Där satt jag övergiven i ett litet skrymsle med skynke runt och inväntade mitt öde. Jag trodde nämligen att det vankades blodprov, och eftersom jag är hysteriskt rädd för sådana var jag i upplösningstillstånd. Nåväl, det tog väl en kvart eller så innan en sköterska behagade dyka upp. Väl där undrade hon om jag hade någonting emot att ge dem ett urinprov. Det kändes lite deja vu, så jag frågade med ynklig röst "Ett till?" och hon såg oförstående ut. Jag försökte förklara att jag redan fixat ett åt dem för ganska exakt tre timmar sedan, men det hade hon tydligen inte tagit del av. Jag blir alltså medveten om att de tappat bort mitt urinprov. Människorna har tappat bort mitt kiss! Det är ute, vind för våg, någonstans i det satans sjukhuset. Antagligen i skåpet till någon som är vän med en lustigkurre.
Efter att ha varit iväg än en gång blir jag äntligen undersökt av en doktor. Eller, ja. Han lyssnade med ett sådant där ballt stetoskop och lös mig i öronen och frågade ytterligare frågor som fick mig att tro att även han misstänkte att jag led av lätt hypokondri. Han ursäktade sig senare, för att gå iväg och köra lite prover på mitt urinprov som denna gång, tack och lov, inte hade kommit på villovägar. Tre minuter senare uppenbarar han sig, och efter massa läkardravel konstaterar han att jag inte har urinvägsinfektion. "Jaha.." säger jag och väntar på fortsättningen. Det kommer ingen. "Nej, så jag kan nog konstatera att detta är eftersviterna av din förkylning för två veckor sedan. Ja, och så är det ju så varma dagar nu, så drick ordentligt. Men nu vågar jag nog skicka hem dig."
Ja, där satt vi och gapade som två dumma fån. Nästan fem timmar på akuten och jag får veta att jag inte har urinvägsinfektion. Den frågan var inte ens aktuell, men det känns ju jävligt skönt att de kunde utesluta det. Men ärligt talat, det hade jag också kunnat lyckas med. Så med tanke på min osunda inställning till sjukhus, känns det som om jag skulle ha någonting mer allvarligt än eftersviter av en förkylning för att frivilligt sätta mig till rätta i en väntsal och förbereda mig på att få livsfarliga nålar instuckna i armen. Men det är ju bara min åsikt.
Nåja, kära vänner. Ni har förhoppningsvis lärt er någonting idag. Nästa gång ni tror att ni står med ena foten i graven, vet ni vad ni ska göra. För Guds skull, uteslut urinvägsinfektion innan ni går vidare!

En sak är säker. Om varje dag i London var som idag skulle jag aldrig ta mig härifrån. Eller, var som helst förresten.
Att vakna, pigg som en lärka, tio minuter innan klockan säger till och blicka ut över en stad som badar i solsken är mer än man kan begära en morgon i mitten av Mars. Men det fick vi idag. Nog för att jag överdriver när jag säger att jag blickar ut över staden London varje morgon, såvida man inte räknar en obetydlig basketplan i östra delen av staden. Men ändå! Det är liksom en baggis att vänta tio minuter på bussen när solen skiner en i nacken och det luktar vår.
Så ni ser - allt var bra idag. Jobbet också, och nog för att det är bra jämt, men idag var det extra bra. Jag vet inte om det har att göra med att det är just vår, eller att Claire är tillbaka eller att Hodon var ledig eller att alla bara hade en allmänt bra dag. Men fortfarande, när sådana här dagar kommer känner jag hur jobbigt det faktiskt kommer vara att lämna allting bakom och åka hem till gamla skruttiga Sverige igen. Ni vet hur det är..
Nåväl. Jag ville bara låta er veta att idag är en fantastisk dag att vara Fanny Sofia Lundberg på. Ingenting extravagant, bara gött rakt igenom. Man kan bara hoppas att detsamma går att säga för er andra. Puss!

Ja, här sitter jag och försöker få en lugn kväll och förbereda mig på morgondagens hårda slaveri. Det går bara inte riktigt som jag tänkt mig. Nere i köket sitter en främmande fransk unge på högst 5 bast och tittar på mig som om jag var källan till allt ont i världen. Han hälsar åtminstone vänligt, så hyfs har han i alla fall - snorungen.
Nåväl. Malin, aka Fido, räddar mig undan tristessen genom att bjuda in till videosamtal på MSN. Där sitter hon och suktar mig med svenskt godis. Minkyssar och Marianne-karameller. En sådan jävla jävel.

Ja, vänner. Nu är det bestämt. Under ovan nämnda datum befinner jag mig i Dublin med tre töntar. Eller är det tre vänner och möjligtvis en tönt? Det är inte så noga, sådant där. Huvudsaken är att jag är i Dublin igen. Och den här gången ska jag hinna med att lära mig hur man häller upp den perfekta pinten Guinness på Guinness Storehouse. Den lilla upplevelsen hade de nämligen stängt när vi, efter mycket om och men, kom dit förra gången och jag tog det personligt. Den här gången ska det bli av om jag så ska behöva vara där hela dagen. Efter det är det nog mycket möjligt att jag har åstadkommit allting jag ska åstadkomma i det här livet.
Nåväl. Det ska bli kalas att komma tillbaka, även om vi antagligen bara kommer se insidan av VAT-House. Jojo, det kommer jag och Marcus se till. Tanja och Jocke ska vara glada om vi kommer därifrån om kvällarna. Förresten kan de sightsee:a hur mycket de vill. Jag är klar med det där. Allt jag vill göra är att sitta på min pub med min Guinness.. och lukta på blommorna, typ.

Förresten är jag sjuk idag. Jätte. Döds. Det är synd om mig, på alla sätt och vis, helt enkelt. Jag måste till och med koncentrera mig på att andas. Då vet man att det är allvarligt.
Imorse när jag vaknade första gången tänkte jag att det nog bara berodde på kvällen innan, eftersom vi var ute och vinkade av Liping som ju ska sluta jobba på Jane Norman. Hon ska tillbaka till Hong Kong och leva loppan där, hade hon tänkt. Nåväl. Hon tog oss med till Belgo Centraal, som numer ska klassas som en av mina favoriter i den här staden. Som namnet säkert redan avslöjat för er är det en belgisk restaurang vi talar om, som pejlade in sig på musslor som sin specialitet. Det och frukt- och chokladöl. Jag är ledsen, men det är de enda faktorerna som behövs för att göra mitt liv fullständigt. Skaldjur, choklad och öl. Det hela var mycket trevligt, men eftersom jag är sjuk och orkeslös (ack!) så låter jag gårdagens bilder tala för sig själva.
 

Jahaja. Så har man ytterligare en upplevelse att lägga till på sin curriculum vitae. Vi talar om den riktiga nu, snarare än den som delas ut till potentiella arbetsgivare. Nåväl.
Vänner, jag har blivit hypnotiserad för första gången i mitt 21åriga liv. Jojo. Bara sådär. Jag och Tanja var nämligen nere på puben i torsdags, när vi träffade på en lallare som älskade hela idén med New Age - Troy Smith. Det ska väl påpekas att jag alltid varit skeptiskt till allt det där tramset, så när han började tala om auror och kraftfält ville jag mest gå och tvätta händerna i en timme. Men Tanja var intresserad och ville veta allt om vad hennes aura berättade för honom om henne. Jag vet inte hur det gick till, men helt plötsligt kom vi in på ämnet hypnos och han undrade om det var någon av oss båda som var intresserade av att testa. Tanja såg ut som en rädd liten hare, så jag anmälde mig som första frivillig. Kanske främst på grund av min sunda skeptisism till det hela.
Nåväl. Jag blev försatt i trans genom att visualisera en trappa med tio steg, sedan en dörr och efter den en lång korridor. Där skulle jag gå förbi alla rumsnummer, och till slut sätta mig ner om jag minns rätt. Därefter skulle jag tydligen känna hur min vänsterarm började sväva. Här någonstans tyckte jag att det var nog med bluff och båg och tänkte att jag nog ska gå och köpa en till öl istället, men då gick det inte att ta sig ur själva transtillståndet. Allt det här kändes ju såklart mycket oroande, men det som var än mer oroande var att jag kände hur min tumme började leva sitt eget liv. Jag har under hela den här tiden lutat mig mot bordet och min vänsterarm, och även om jag på nåt vis fortfarande har stöd mot någonting är det i vilket fall som helst inte bordet. Vidare blir jag tillsagd att jag kommer få titta om en stund, men att min arm då kommer vara hård som stål och inte kommer att kunna böjas, hur mycket jag eller någon annan än försöker. Så får jag öppna ögonen och mycket väl står min arm rakt ut och ser spänd ut, även om jag inte kan känna att jag spänner den. Mycket riktigt går den inte att böja, varken av mig eller Troy. Här någonstans börjar allt kännas lite smått jobbigt, vilket Tanja är bussig nog att notera och be honom att väcka mig igen. Sagt och gjort, genom korridoren och dörren och upp för de tio trappstegen och sen fick jag bli normal igen.
Det hela var ganska omtumlande, och jag har nog aldrig kännt mig så utmattad som efter den lilla upplevelsen. Tanja blev hur som helst väldigt exalterad och ville nu också bli hypnotiserad. Haren var som bortsprungen. Nåväl, hon fick samma introduktion men istället för armlyftande och sådana hemskheter blev hon istället beordrad att totalt tappa fattningen och brista ut i asgarv varje gång hon hörde ordet Straw. Och nog fan gjorde hon det. Tills dess att hon nästan grät av skratt.
Men även Tanja blev utmattad av hela kalaset, och även om vi gjorde ett tappert försök att föra festandet in på småtimmarna tyckte vi ändå att det var dags att kalla det en natt vid 2tiden och gå hem och nanna kudden. Dessutom tror jag att vi båda var ganska förbluffade över att bluff och båg faktiskt fungerade på riktigt. Åtminstone jag. Tanja tror nog på sådant där New Age-krafs sedan tidigare.