Erling Ört Jr

Jag visste väl att jag skulle få sota för att jag lovordade London och livet och diverse här om veckan. Redan dagen efter började skiten, och idag har jag spenderat större delen av dagen på akuten.
Det är nämligen så att jag än en gång lider av yrsel och suddig syn, men denna gång är jag övertygad om att det inte har med någon förgiftning att göra. Det har nämligen pågått i över mer än ett dygn och det ska erkännas att jag faktiskt var lite oroad över mitt hälsotillstånd. Åtminstone tillräckligt oroad och besvärad av att vingla runt för att bli hemskickad från jobbet idag. Efter mycket om och men lät jag mig till slut bli övertalad av en orolig skara bestående av min papa, Hillevi och Tanja att uppsöka sjukhus för att ta reda på vad felet var. Om inte för min egen skull, så åtminstone för deras sömns.
Nåväl. Jag och Hillevi begav oss i samlad trupp till Guy & St Thomas Hospital i Waterloo och sökte upp A&E-avdelningen. Väl där var det bara att ta en kölapp och vänta på sin tur. Sedan personuppgifter och en snabb beskrivning av problemet. Och sedan vänta igen. Efter ett tag ropades jag i alla fall upp och fick gå in och sätta läskiga saken på fingret och kolla blodtrycket tills armen näst intill gick av. Sköterskan ställde några rutinfrågor, men verkade redan hyfsat övertygad om att jag var ännu en hypokondriker som kommit dit för att irritera henne. Efter ett smygkik konstaterade jag att jag fått prioritetsgrad 4 och skjutsades sedan ut ur rummet för att ta ett urinprov och sedan placeras i väntrummet igen. Väl där väntade vi. Och väntade. Och väntade. I sisådär ytterligare tre timmar. Under kanske en och en halv av de här timmarna stod mitt urinprov, visserligen tillsammans med ett par andra men ändå, som public display för alla som ville se. Eller inte ville se, för den delen. De hade nämligen inget bättre system för proven, än att låta dem stå på Nurse-disken innan de samlades upp på måfå ett par timmar senare.
Det var kanske höjdpunkten på dagen, att se mitt eget kiss blicka ut över väntrummet. Men nej, höjdpunkten var lite trevligare än så. Nämligen en sjukhusclown vid namn Doctor Mattie. In kom han med blinkade röd näsa och allmänt snygg pajasmundering och livade upp.. Ja, mig och Hillevi i alla fall. De andra patienterna var väl för sjuka för att visa lite glädje antar jag, men jag som hypokondriker kunde åtminstone kosta på mig att skratta. Tre nya skämt har jag lärt mig, och om ni har tur drar jag dem för er lite senare.
Nåja. Tre timmar från första mötet med en sjuksyster blev jag uppropad för andra gången. Så, in till behandlingsavdelningen med sig. Där satt jag övergiven i ett litet skrymsle med skynke runt och inväntade mitt öde. Jag trodde nämligen att det vankades blodprov, och eftersom jag är hysteriskt rädd för sådana var jag i upplösningstillstånd. Nåväl, det tog väl en kvart eller så innan en sköterska behagade dyka upp. Väl där undrade hon om jag hade någonting emot att ge dem ett urinprov. Det kändes lite deja vu, så jag frågade med ynklig röst "Ett till?" och hon såg oförstående ut. Jag försökte förklara att jag redan fixat ett åt dem för ganska exakt tre timmar sedan, men det hade hon tydligen inte tagit del av. Jag blir alltså medveten om att de tappat bort mitt urinprov. Människorna har tappat bort mitt kiss! Det är ute, vind för våg, någonstans i det satans sjukhuset. Antagligen i skåpet till någon som är vän med en lustigkurre.
Efter att ha varit iväg än en gång blir jag äntligen undersökt av en doktor. Eller, ja. Han lyssnade med ett sådant där ballt stetoskop och lös mig i öronen och frågade ytterligare frågor som fick mig att tro att även han misstänkte att jag led av lätt hypokondri. Han ursäktade sig senare, för att gå iväg och köra lite prover på mitt urinprov som denna gång, tack och lov, inte hade kommit på villovägar. Tre minuter senare uppenbarar han sig, och efter massa läkardravel konstaterar han att jag inte har urinvägsinfektion. "Jaha.." säger jag och väntar på fortsättningen. Det kommer ingen. "Nej, så jag kan nog konstatera att detta är eftersviterna av din förkylning för två veckor sedan. Ja, och så är det ju så varma dagar nu, så drick ordentligt. Men nu vågar jag nog skicka hem dig."
Ja, där satt vi och gapade som två dumma fån. Nästan fem timmar på akuten och jag får veta att jag inte har urinvägsinfektion. Den frågan var inte ens aktuell, men det känns ju jävligt skönt att de kunde utesluta det. Men ärligt talat, det hade jag också kunnat lyckas med. Så med tanke på min osunda inställning till sjukhus, känns det som om jag skulle ha någonting mer allvarligt än eftersviter av en förkylning för att frivilligt sätta mig till rätta i en väntsal och förbereda mig på att få livsfarliga nålar instuckna i armen. Men det är ju bara min åsikt.
Nåja, kära vänner. Ni har förhoppningsvis lärt er någonting idag. Nästa gång ni tror att ni står med ena foten i graven, vet ni vad ni ska göra. För Guds skull, uteslut urinvägsinfektion innan ni går vidare!