Erling Ört Jr

Var som sagt inne och träffade Rochelle idag, och det var välbehövligt. Har man inte setts ordentligt på ett par månader, med undantag för minutsmöten, så gäller det att följa upp. Och det var vad vi gjorde också. Med råge.
Efter det åkte jag hem till Hillevi, som hade varit och handlat middagsmat till oss. En god gärning, med andra ord. Så därav knatade vi ned till köket för att bli mätta, och väl där träffar vi på vår hyresvärd. Han håller på att ställa in värmen nämligen, så att vi inte ska förfrysa. Han berättade snällt om vilka diamanter vi var i det här huset, och avslöjade att han ville göra sig av med italienska incestparet. Happy days. Det går inte en dag utan att jag ber om att det ska hända. Nu ser jag med spänning fram emot den dagen han får en anledning att kasta ut dem med fötterna före. Speciellt eftersom de tror att vi ska flytta, och är hyfsat överlyckliga över den tanken. Flytta ska vi givetvis inte göra, mer än att byta rum en dörr bort, men det vet inte de. Å, jag ser fram emot minen av besvikelse som kommer pryda deras, annars odrägliga, anleten när de får reda på att vi blir kvar trots allt. Inget röka i köket nu heller.

Nåväl, tråkiga blogginlägg eller ej.. Det här är så bra det blir just för stunden. Jag har nämligen huvudvärk och noll inspiration, och Hillevi har dessutom släckt lampan för att sova. Jag tar det som en pik att hålla käften, och vill därför slamra med tangentbordet så lite som möjligt. Hon verkade relativt tjurig innan hon knöt sig, även om jag mutat med både te, diskning och tvättande. Jag tänker inte utmana ödet att göra det värre, om jag säger så. There's no pleasing some people. Vissa dagar i alla fall.

Ja, Hillevi är överlycklig över rubriken. Men saken är den att den faktiskt har någonting med dagens inlägg att göra, hur långsökt den nu än kan tänkas vara.
Vi börjar med lite bakgrundsinformation, så att ni kan sätta er in i situationen. Det är stora nyheter som ska delas ut idag, så jag ber er alla att vara på alerten. Nåja. Jag har de senaste, fyra för att vara exakt, dagarna lidit av konstant illamående. Inte överväldigande, men ändå tillräckligt för att det ska vara irriterande. Igår var det värre än någonsin, och jag kunde inte jobba ordentligt. Min chef förbarmade sig över mig, och undrade oroligt om jag inte mådde bättre idag? Johodå, det gjorde jag minsann även om jag fortfarande hade ett uns illamående kvar.
Är du gravid, undrade hon och det var då det slog mig. Jag har två trovärdiga förklaringar till mitt illamående, varav den ena är dåliga kostvanor och den andra är att jag är gravid. Inte på riktigt, mind you, eftersom jag praktiskt taget lever i celibat för stunden. Så Papa, misströsta icke. Jag är inte promiskuös, utan håller på min integritet som kvinna.
Hur som helst kom vi på att jag nog var gravid ändå. Med Jesus Kristus den andre. Bibelnstyle liksom. Det är den enda rimliga förklaringen jag kan komma på.
Det här lägger naturligtvis ett enormt ansvar på mig, men det känner jag att jag är vuxen nog att axla. Nog för att Claire tyckte att jag var den sämsta tänkbara kandidaten för att fostra den nya Messias, men själv tycker jag att det är smart uttänkt av Farsan där uppe i det blå. Hon menade på att han kanske skulle välja en mer hälsosam öm moder än mig själv, men jag påpekade att det var jävligt taktiskt av honom att välja mig. Det kommer ju inte vara så att pressen kommer fatta att det är jag när ryktet börjar sippra ut. De kommer ägna sig åt att jaga de religiösa hälsofreaken medan jag kan ströva omkring och vänta Jesus i fred.
Efter vidare diskussion kom vi fram till hur bra det här egentligen är. Jag kommer vara ekonomiskt oberoende för resten av mitt liv efter att JK2 har hälsat på världen. Och tills dess behöver jag inte göra några större förändringar av min livsstil heller ska jag berätta för er. Jesus har ju nämligen återuppstått en gång, och det visar ju på att det är en riktig hårding vi har att göra med. Jag behöver alltså inte sluta röka än. Det är bra. Då kan jag spara det till kommande, vanlig, graviditet. Dessutom är jag ju fri att göra som jag vill med alkoholintaget. Eller, rättare sagt, jag antar att det inte spelar någon roll om jag dricker vatten eller vin, eftersom min blivande son är känd för att koppla dessa drycker samman på ett mycket fiffigt vis. Vidare förutsätter jag att Gud ser till att förlossningen blir relativt smärtfri, helst att den bara händer utan att det märks av så värst, så där magiskt som bara han verkar kunna.
Så jag bröt nyheten för Hillevi så fort vi var säkra, och hon blev överlycklig. Hon tycker att det ska bli mycket roligt, och lovar att lära barnet allt hon kan. Dessutom har hon lovat att jobba på att bli en bra manlig förebild. Efter att vi hade enats om namnet Brus Villice Lundberg Romild var det givet att hon skulle lära JK2 allt hon kunde om Die Hard-filmerna. Dock har jag förbjudit frasen "Yippiekayay Motherfucker" tills dess att han fyllt fem. Lite ansvarskännande är jag ändå!

Jaha. Jag tänkte mest visa att jag fortfarande lever. Inte för att någon av er verkar ha oroat sig nämnvärt, men ändå. På order av bloggcoachen och allt sådant där. Inte för att jag egentligen tycker att hon har någonting att säga till om, eftersom hon näst intill nådde två bloggfria veckor under sin Sverigevisit, men hon påstår att det är annorlunda. Jag försöker inte ens att förstå mig på den logiken.

Nåväl. Anledningen till bloggtorkan är, hör och häpna, att mitt liv inte är ett dugg spännande. Jag vet inte om det är tillfälligt eller ej, men det är åtminstone vad jag inbillar mig. När höjdpunkten på veckan är att man skaffat sig en ny Tjenis är det liksom dags att göra självrannsakan. Så jag tänkte att jag inte ens skulle försöka låtsas vara intressant. Just nu har jag ändå "Temavecka: Bitter" och då är det lika bra att isolera sig. Det vet väl jag, det.

Men nej, vill ni ha spänning råder jag er till att besöka Tanjas blogg. Där jävlar rullar livet på i 180, och det uppdateras för fullt. Jag känner nog ingen som lyckas uppdatera upp en hel sida på en dag. Utom nu. Min kära substitutfruga plockar åt sig den pokalen, och hatten av för det. Jag sätter ribban på två sidor för den som vill slå henne. Vinnaren får en handskakning med yours truly. Så. Nu kan ni börja tävla.