Erling Ört Jr

Är det inte hur charmig som helst att väggen och våra ansikten har exakt samma färg i bilden i inlägget nedan? EXAKT! Nu vet jag alltså vad jag ska säga när folk ber om färgtips när de ska måla om.

Know what? You should definately go for Mud Mask Green. Trust me, you'll thank me.

Jodå. Tiden som bullmormor är över. Nu är det jag som slår klackarna i taket och går på julfest. Med Jane Norman. Jag är rätt pepp, ska medges. Jag har fått strikta order om att inte banga ikväll, men som det ser ut nu är det det sista jag lär göra. Vi har ett skönt gäng för stunden, och jag har finfina utsikter för kvällen.
Nu ska jag bara konferera med Hodon och Alice så vi kan mötas upp någonstans innan, och sen är allt biff. För en gångs skull är jag ute i god tid, och nu är det bara till att chilla i sisådär 45 minuter. Det görs bäst med Doris, ska jag säga er.



Jag gör er världens tjänst här, genom att introducera Doris för de av er som ännu inte lyssnat. Skriv upp mig på julklappslistan nu, gott folk (Skriv dessutom upp Hills, som har "lilla Fanny":at mig för att jag inte förstår mig på hur man får in en HTML eller vad hon nu kallar det, och hjälpt mig så fint. Utan henne skulle detta inte vara mycket till blogg, förstår ni). Sen att videon är världens kanske tråkigaste tar jag inte på mig skulden för. Någon måtta får det faktiskt vara.

Hur som.. Vi har haft en fin dag tillsammans idag. Inget bråk, eller "tjafs" som Hillevi försöker försköna det med. Det är skönt på det viset. Idag har vi bara tyckt om varandra. Åk till Waterstones tillsammans. Köpt böcker. Hills ska nämligen tillbaka och träffa sin au pair-familj snart, och eftersom hon är orolig för att barnen ska vara lite ljumna i mottagandet har hon lagt sig till med mutor. Jojo. Varsin bok ska de små liven ha, och mina råd var tydligen ingenting värda. Nej, hon visste minsann vad barn ville ha. Jag fick gå och titta på mina egna böcker istället, som jag tack och lov fick välja själv. Så nu ska jag bli ännu mer beläst tack vare Camus Pesten, Sartres Äcklet och Bukowskis Postmannen. Allt på engelska dessutom. Vi får hoppas att jag inte blir alltför uppblåst och intelligent. För den risken är ju stor..

Ansiktsmasker har vi vågat oss på också. Jag för kvällens skull, och Hillevi kanske mest för att känna sig som en del av det roliga, vad vet jag? Två små dumma fån såg vi ut som i vilket fall. Jodå. Tro det!



Som två mögliga jäkla fån. Men jag är inte säker på att jag ser så mycket bättre ut nu heller egentligen. Omöglig, men fortfarande ett fån. Puss!

Nu slog hemlängtan till. Intet ont anandes drog jag igång både Doris och Joan Baez på iTunes och sen fortsatte det bara därifrån. Jag saknar morotsjuice något så helvetiskt. Det kan inte Hillevi förstå. Så tänker jag på att morot heter porkkana på finska (om jag minns rätt, vill säga) och då saknar jag Alfons.
Vinterkyla, snö och för tidigt julpynt som jag alltid hänger upp mig på. Nog för att de börjat här också, men i mer rimliga former. Pubarna, för att de måste. De säljer ju bättre då. Samma sak för de större varuhusen, julhandeln sätter ju ändå igång nu. Men inga tönterier på gatorna än så länge.

Det är lika bra att jag erkänner. Jag är i julstämning, och jag tycker att resten av världen ska synkronisera med mig av rena principskäl. Jag vill dricka glöggen jag och Hills köpte i lördags (som inte ens är Blossa, utan Herrljunga. Störtlöjligt) men det får jag inte. Hon har lovat glögg och pepparkakor minst två gånger, men sen rycker hon bort det mitt framför näsan på en. Hon är ta mig fan julkänslenazist på riktigt. Julens egna Adolf Hitler. Det är liksom bara att lalla med. Nu har hon lovat att det blir på söndag, eftersom det är första advent. Jag berättar det mest för att det kommer göra henne tvungen att hålla sitt löfte, så att hon kan motbevisa mig offentligt. Göra mig till åtlöje framför er. I ärlighetens namn bryr jag mig inte så mycket om ifall jag tappar ansiktet framför er, huvudsaken är att jag får min glögg.

Jag borde verkligen börja läsa tidningar oftare. Uppdatera mig om världen i allmänhet. Här går man nämligen omkring grundlurad, för att man tror att det finns en stad i Indien som heter Bombay. Det har jag ju vetat sedan den där mystiske lallaren Dr Bombay tutade runt trallandes på Calcutta. Men icke. Stället heter Mumbai - sen 1996! Okej, jag känner mig bakom flötet rätt många gånger, men det här.. Vem kan man lita på nu, liksom? Det är ju orättvist att ingen har fått för sig att påpeka det här för mig. Ni vill att jag gör bort mig, eller hur? Om Calcutta fortfarande inte heter Calcutta är det lika bra att jag sväljer råttgift direkt. Man klarar inte av hur många nederlag som helst på en och samma gång.

Nåväl. Jag har lyckats övertala Tanja till att bli kvar med mig i London över nyår, så ni som är utom er av sorg för att hon inte kommer hem och firar vet i vilket namn ni kan adressera brevbomberna. Jag lockade henne med penthousefest vid London Bridge, och hon svalde betet direkt. Nu gäller det bara att försöka lirka in henne på festen också, eftersom inbjudan hittills bara gällt mig och Hills. Men jag antar att platsen Hills lämnar för att svika mig för fosterlandet kan lämnas över till Tanja. Vi får se, vi får se.
Dessutom har jag nog lyckats övertala henne att ta över Hillevis plats i rummet under de två veckorna hon är borta. Det är bra. Det betyder att jag slipper åka till IKEA och köpa Findus Christmas Platter med tre köttbullar, två prinskorvar, brunkål, Janssons och risgrynsgröt. Hillevi berättade nämligen för mig att det bara är ensamma människor som gör det. Sådana där som firar jul ensamma, för att ingen älskar dem. Och dessutom tycker jag inte om risgrynsgröt.
Nej, jag ska vara matmamma i jul! Tanja jobbar in stålarna står jag för julkänslan. Jag tänker stå och laga mat hela tiden och låtsas att jag har stökiga ungar som springer runt och drar mig i förklädet. Så ska jag sucka och säga att "Det var väl själva fa-an att man inte kan få koppla av från julstöket en enda sekund" och liknande saker jag antar att jag kommer dra till med om femton-tjugo år.
Undrar om det kommer vara någon annan hemma i huset som man kan skicka ut för att köpa tidningen? Jag får höra mig för. Det är viktigt att allt blir rätt.

Tacka Gud för att man kan hålla koll på sina vänners krämpor med hjälp av Facebook. Från och med imorgon drar jag och Hills igång en temavecka. Förslag på roliga sjukdomar mottages tacksamt (var vänlig lämna politisk korrekthet i dörren).

Idag tror jag att jag levt hela mitt liv på en dag, om man säger. Ni vet, psykologer brukar ju likna livet vid en berg- och dalbana, där man ska ha sina toppar och dalar. Visserligen tycker jag att deras teorier mest kan liknas vid skräp, men fine, jag är beredd att hålla med idag. Allt annat är ju upp och ner, så varför inte mina principer också?

Jag borde anat att det var någonting lurt med dagen redan imorse. Studsade upp på sekunden klockan ringde "vakna" och skuttade in i duschen. Inget som helst gnäll från min sida då inte, och det är rätt ovanligt. Speciellt de dagar jag har tiotimmarspass, som jag ju hade idag. Nåväl, in på bussen och visst, den var väl lite sen men jag reflekterade inte nämnvärt. Jag upprepar; Jag reflekterade inte nämnvärt över att bussen var sen. Jag tycker i alla fall att det är värt att nämnas två gånger. Så. Dagen passerar galant, jag är outstandig som vanligt (hm) och hör och häpna; Jag var inte arg på en enda människa under hela dagen. Hills häpnade i alla fall, och jag tyckte att det var fascinerande när jag väl kom på det. Nästan så jag var tvungen att vara arg på någon, av princip, men det ville sig liksom inte.
Hur som, det vände. Haha. Jag borde inte blivit förvånad, alltid är det väl någon liten hake? Jag är ju bitterheten personifierad, jag borde veta bättre. Jag berättade ju för er om snattarna vi har. De verkar vara en liten grupp som kommer och grabbar tag i vad de nu kan få tag i och kutar ut. Dessutom har de lärt sig att överlista larmet. Så visst kommer en liten äcklig kärring in och ser allmänt skum ut. Min manager anar oråd och försöker locka till sig mig, som är lokaliserad på övervåningen, genom att mixtra med musiken. Jag fattar dock inte vinken, och kommer inte nerspringades förrän hon gastat mitt namn samtidigt som skitkärringen dragit på sig ett lass kläder och kutar ut.
Efter det blev det utskällning och dumförklaring, och eftersom jag är världens absolut mest mogna människa stod jag och tjurade i ett hörn resten av timmen. Jag tar nämligen allt personligt. Allt. Samtidigt som jag vet att jag borde fattat vinken, eftersom vi mestadels kommunicerar genom att höja och sänka musik när vi bara är två på utspridda ställen. Jag hatar när jag inser att jag har fel. Det är inte min grej.

Hur som, någonting bra kom ju ut av dagen. Jag har fixat två veckors semesterledighet med start den första Januari. Det innebär alltså att jag kan leva rajtan på nyårsafton, vara död på nyårsdagen, vara ledig på min födelsedag samt åka hem och fira jul två veckor sent. Jag ids nämligen inte ta mig an uppdraget att försöka ta mig till Sverige och tillbaka på två dagar blankt. Jag har svaga nerver nu för tiden. Dessutom hinner jag få Decemberlönen, vilket innebär finare klappar till familjen. Alla vinner på min smarthet.
Nu ska jag bara bestämma mig för om jag drar hem innan eller efter min födelsedag. Det återstår att se, men gör egentligen inte mycket skillnad. Jag tror jag tänker fylla 20 en gång till, jag missade ju liksom det där förra året. Stå på Dagen D och se pilimarisk ut på Systembolaget och bli svinnöjd när de ber om legitimation. Det ser jag fram emot.

Hills manar mig ofta att tänka på blodtrycket, eftersom hon tycker mitt temprament är snäppet värre än genomsnittligt. Okej, jag kan förstå det. Oftast. Men jag tycker det är fullt rättfärdigat att åtminstone känna unset frustration när varenda bussjävel passerar The Strand som den ska, utom nummer 15. Självklart är ju nummer 15 min buss, och sånt där tar jag personligt. Det är ju nästan så man känner hur det börjar sticka i vänsterarmen efter tjugo minuters väntande i allt annat än tropiskt klimat. Man får ju hålla sig från att muttra bitterheter mot chauffören också, det har jag ju lärt mig den hårda vägen.

Well, apropå 15 blev jag halvt uppraggad av en snubbe i den ringa åldern idag. Jojomen. Än sitter charmen kvar i kärringen, kan jag lova. Men med tanke på hans umgänge kanske ribban inte låg så högt. Nej, var jag elak nu? Jag är fab! Men jag har ju berättat för er om min tantsjukhet redan, så jag tog det säkra före det osäkra och flydde fältet. Det är sån tur att jag kan hålla mig iskall i sådana där situationer.

Vi har haft en del stölder på jobbet under de senaste veckorna. Det är väl någon brottsvåg som går, vad vet jag? Det började med fynd av en väldig massa alarmtaggar i fickor på kläder och i handväskor, men nu har vi tydligen fått en stammissnattare dessutom. Han vandrar tydligen Long Acre upp och ner och vägrar gå hem innan han bestulit oss på allt vi har. På ett ungefär. Han är i alla fall väldigt tänd på allting vi visar i vår window display och går gärna hem med fickorna fulla.
Men nu har han blivit sedd, förstår ni. Jo då. Min chef vet minsann hur han ser ut. Han ser ut som Eminem. Den där nittiotalsrapparen alla tyckte var dödsball, om ni minns? Jag tycker det är helt underbart, men samtidigt ställs jag ju inför ett dilemma. Ponera att snubben sticker in handen och ska sno våra skyltexemplar igen. Vad gör man liksom? Det är ju ändå Eminems förlorade tvillingbror vi talar om. Slår man honom på fingrarna, tar honom i örat och drar hem honom till mamma som bannar honom och skickar honom i säng utan kvällsmat? Eller ber man honom signera ens tuttar?

Hills och jag talar om vår house mate Francesco;

Hills: Men han är söt att se på i alla fall.
Jag: Ja, det tyckte Tanja också. Men jag tycker om att han blinkar varje gång han hälsar. Då blir jag fnittrig och känner mig tantsjuk.
Hills: Fanny. Han är fortfarande äldre än vad du är.

Francesco är 22 år, det vill säga två år äldre än mina ringa tjugo. Det spelar egentligen ingen roll, han är ändå lammkött. Det är man nämligen om man är liten, nätt och ser ut som en pojkvasker. Speciellt om man är på fel sida av 25. Då tycker jag inte att man får kallas man, utan bara grabbhalva.

Mig kan ni kalla för tant.

Instick: Den som trodde att jag överdrev min självutnämnda tanttitel kan känna sig ägd. Imorgon åker jag och Hills till IKEA för att proviantera. Eftersom Francesco tycker så mycket om kanelbullar tänker vi köpa honom en påse. Detta, mina vänner, är bara steget efter att själv vara bullmormor. Jag är på god väg!

Ja, jag vet att ni fullkomligt törstar efter information efter mitt finbesök, men någon sådan information kommer ni inte att få förstår ni. Dels för att jag inte orkar sitta och uppdatera dag för dag, men kanske övervägande för att jag tror att ni helt enkelt inte är speciellt intresserade. Men för den som undrade; farmor undvek sjukhuset denna gång, men lyckades peta i sig en sömntablett till frukost en av dagarna. Då blev hon sängliggandes till tretiden, men mötte upp oss efter det, pigg och nyter som en tonåring. Det är en tant med ruter i, ska ni veta.

Hur som, min första dag utan familjen var jag ju tvungen att förgylla på något sätt. Jag och Tanja bestämde oss för att prova på en öl-grejen. Det gick ju, som alltid, åt skogen. Jag vet inte varför vi jämt försöker intala oss att vi ska lyckas hålla oss till en öl, eller åtminstone ett par, när det är så uppenbart att det kommer bli betydligt fler än så.
Vi började duktigt på en pub där vi till och med fick sittplatser både inomhus och utomhus. Det lyser upp en hel kväll. Tanja kände sig manad att tömma ut allt hon hade på hjärtat angående hennes eviga problem med pojkar och jag satt fogligt och lyssnade, som den goda vän jag faktiskt är. När den pinan var över gick vi vidare till vad som nu är min stammisbar (Jo, jag är generad över att kalla en bar för min stammisbar, men det är ingenting att göra åt. Man måste vara ärlig, det har jag lärt mig) The Long Acre. Vi försökte oss på en show off genom att tala om Obama under en halvtimme eller så, men lyckades bli tillräckligt intresserade av ämnet för att komma in på svensk politik och där var vi igång igen. Men baren stängde vid tolvtiden, och då Tanja inte kände sig klar med kvällen tvingade hon mig att slå henne följe till Zoo Bar. Jag var måttligt road. Zoo Bar är Londons köttmarknad nummer ett, och ett besök där resulterar allt som oftast i dödslängtan. Jag säger som Tanja, jag vet inte en kväll vi varit där som avslutats normalt. Någonting är det alltid. Men hon lovade att betala både inträde och garderob, och det var väl egentligen allt som krävdes för att locka med mig. Jag har, som Hills tycker om att påpeka, blivit rätt jagsvag på sistonde.
Som vanligt utvecklades kvällen till att bli rätt intressant. Tanja blev bundis med ett gäng "rikemansungar" som lovade att ta med oss till en efterfest på deras fancy hotel. Intressant tyckte Tanja och manade mig att slå följe. Jaha, tänkte jag och gjorde som jag blev tillsagd. Jag gör det rätt ofta faktiskt, vad ni än tror. Allt blir så mycket lättare om man är foglig och en smula apatisk. Sagt och gjort, vi hejdar taxi och det bär av mot the Finland Suite.
Jag vet inte vad jag ska skylla på egentligen, men det blir väl alkoholintaget som blir boven i dramat även denna gång. Väl framme tycker jag att säkerheten på det där hotellet är lite väl överdriven. Jag menar, jag har ingenting emot att en hotelldörrvakt håller upp dörren för mig när jag ska in, tvärsom - jag känner mig rätt viktigt vid sådana tillfällen. Men att bli mottagen av kamoflageuniformerade män med bister uppsyn och maskingevär var väl lite sådär, om jag ska vara ärlig. Det var alltså inte förrän här jag börjar ana ugglor i mossen. Efterfesten ägde alltså inte rum på ett flådigt hotell, utan snarare ett regemente (Nu har vi bollat fram och tillbaka om vad man nu kallar stället där militärer bor och tjänar, och det här var det bästa vi kunde komma fram till. Har någon annan bättre kunskap är ni mycket välkomna att meddela mig). Nåväl, jag är inte den som är den. Som ni vet är jag rätt lättroad, och hade mycket trevligt.
Klockan var väl närmare sex på morgonen när vi började dra oss, och vi knallade förbi en jävla massa sevärdheter ska jag säga. Westminister Abbey, Houses of Parliament och Big Ben plus lite annat smått och gott. Jag tyckte det var alla tiders, eftersom jag inte allt för ofta ser dessa numer, medan Tanja var lagom glad. Hennes små fossingar tyckte att det räckte med högklackat vid det tillfället.
Vi var väl hemma vid sjutiden och träffade på en nyvaken Hillevi som stod och lagade grötfrukost. Hon var väl måttligt road och tyckte mest att vi luktade som lodisar. Det tog jag som en mycket fin komplimang och gick och la mig. Det blev dock bara fyra timmars sömn, Tanja var tvungen att sova i måttlig mängd eftersom hon ska i säng i rimlig tid ikväll. Det var tredje gången jag var fin och foglig och nu håller jag på att dö av sömnbrist. Det tror jag är nyttigt.

Ja, här sitter jag och muttrar för att jag brutit min pakt med mig själv om att uppdatera den här bloggen dagligen. Jag tycker egentligen att jag ursäktas av att jag har finbesök i form av min paps och hans kära mor, men ursäkter är väl egentligen bara ett tecken på svaghet?
Trevligt har vi i alla fall, och det är också anledningen till att det inte skrivits någonting på flera dagar. Det är full rulle, som man säger hemma. Idag är jag nog hemma tidigare än jag varit sedan de kom, även om jag jobbat till åtta och bara hunnit se papa ett par timmar och ingenting alls av farmor. Åldern börjar väl ta ut sin rätt på den kvinnan, antar jag, även om hon inte ser året äldre ut än femtio bast. Sådan ska jag bli, hade jag tänkt mig.

Hur som, jag vet inte riktigt hur reglerna går. Det vill säga, om jag ska uppdatera nu eller senare, när de åkt hem till kära Svea fosterland igen. Och om det ska bli dag för dag eller hur man nu gör. Jag måste fråga min bloggcoach, för jag är väldigt jagsvag förstår ni. Och det duger inte att försöka och göra fel, för då måste man ju göra om och göra rätt. Repriser är jag ingenting för, ser ni, så jag tar det säkra före det osäkra och kör lite Garbo-style för studen. Lite måste man ju hålla på sitt privatliv.
Men jag älskar er ändå, det förstår ni väl? Jag försummar er mest bara för att ni ska skrika efter mer information om mitt underbara liv. Bara för att jag är lillasyster betyder det inte att jag inte fått nog uppmärksamhet. Puss!

Okej, jag har lovat mig själv att inte besudla min blogg med den där bruden, men jag kan ändå inte hålla mig från att fråga;

Var juicen god?

 Jag har sällan varit gladare över beskedet att jag jobbar nästföljande dag, än vad jag blev idag. Men det avgör ju hela velandet angående om jag ska jobba fredag-lördag eller slippa. Det här betyder alltså att jag slipper, eftersom jag nu jobbat onsdag och ska jobba torsdag också. Kalas. Nu har jag två hela familjedagar klara, en långkväll på söndagen och sen tror jag att jag ska kunna ta mig hem tidigt antingen måndag eller tisdag. Så jag har lyckats skrapa ihop en hel del kvalitetstid med paps och farmor, och det är väldigt produktivt för att vara jag.
Men jag har gjort mitt, ska jag säga er. Imorse fick jag trippa iväg till Head Office och lämna in CV:n från våra nyanställda Full- och Part timers (eller ja, de blir nyanställda på fredag när de måste hoppa in för mig, men det är petitesser). Head Office är likställt med Helvetet, ska ni veta, och som de hatar oss när vi smyger oss in där. Blickar tjurigare än de jag lyckas ge i mina värsta stunder och var femte minut undrar de vad man har där att göra. Idag blev jag till exempel uppläxad för att min chef hade häftat ihop de papper som skulle in till dem eftersom de behövde göra kopior. Dessutom tyckte de att jag skulle stå till svars för faktumet att vår nya Part timer råkat skicka med en kopia av sitt Residence Permit istället för en kopia av sitt pass. Det kunde jag såklart inte försvara, och blicken jag fick var så svart att jag fick en flashback till min mörkerrädsla igår natt (Hills tvingade mig att titta på Shaun of the Dead, vilken innehåller zombies. 'nuff said).
Hur som, jag har lärt mig att hantera de små liven. Man ska le hela tiden, på gränsen till provocerande. Det tycker de inte om, men ingen kan stirra på en leende person ett tjugotal gånger utan att le tillbaka åtminstone en gång. Det är någon inbyggd artighet som finns i alla människor. Hur som haver ler de alltid tillbaka till slut, och då har jag vunnit. Och det vet de. Och då hatar de mig ännu mer, men det gör inget. För jag vann.

Men nog om mitt arbete. Det viktigaste som har hänt är att vi har fått ett nytt tillskott i familjen. Jojo. Hillevi hade nämligen köpt en present till mig när jag kom hem igår, för att jag var så butter kvällen innan. Hon hade listat ut hemligheten med hela min person - jag blir alltid glad av gåvor.
Så nu har vi ett kärleksbarn. Som är en ren. Och tacka Gud för att hon inte insisterade på att kalla den för Rudolf. Nog för att mitt namnförslag blev nedröstat direkt (jag och min vän Emily kom, i juletid förra året, på att Semen är världens bästa namn på en prydnadsren), men vi lyckades ändå komma fram till en kompromiss. Eftersom Hills ville döpa den efter mig, Fanny 2, heter den numer bara Number two vilket är bra på alla sätt och vis. Så nu får ni hälsa Number two välkommen till världen!

Nu känner jag att det här rummet har blivit tillräckligt klaustrofobiskt, så jag tänker minsann gå ner i köket för en kopp te och bita tag i min dåliga ursäkt för en hemläxa. Jag talar om min performance appraisal som JN tydligen tycker att man ska göra en gång i halvåret. Här ska jag sitta och poängsätta mina prestationer på arbetet, och jag beskyller Jantelagen för att jag tycker att det är så satans svårt. Inte nog med att jag taktiskt ska placera ut mina poäng, jag måste kommentera skiten också. Det här är dömt till att misslyckas, det är inte min grej att, så att säga, big up myself.

Emotional maturity, vad tycker ni? Blir det Outstanding? Kanske inte, va?

Idag är jag tjurig. Värre än vanligt till och med, och helt utan anledning. Säg, är inte det underbart? Det är tur att Hillevi jobbar morgon imorgon och därför gått och lagt sig nu, annars hade jag nog gnagt ett ordentligt hål i hennes tålamod.

Nu ska jag försöka vända det här på en halvtimme, för man ska aldrig gå och lägga sig arg har jag hört. Eller det var kanske ovän, men det bör väl gälla när man är ovän med sig själv också? Och det kan jag lova att jag är. Jag hatar nämligen tjuriga människor, så givetvis är jag besviken på mig själv för att jag är butter utan en vettig anledning, och då blir jag ännu mer sur för att jag är besviken på mig själv, för det är ju onödigt när jag redan är låg. Blev det personlighetsklyvningsvarning här?

Jag får helt enkelt mentalt börja räkna upp saker som gör mig glad. Spenat typ. Och radikalfeminister, även om det är mer skadeglädje. Men det räknas väl också? Prozac och farmors köttbullar. Handkräm. Okej, jag ska sluta tråka er och fundera vidare i ensamhet. Nattinatt.

Arbete föder frihet? Hah! På Jane Norman föder arbete enbart arbete, och så var det med det. Nu tyckte de att det var en bra idé att med mindre än en veckas varsel totalt ändra mina tider för hela nästa vecka. I vanliga fall hade jag faktiskt inte brytt mig (Hah, vem försöker jag lura? Jag hade varit störtförbannad i vilket fall), men nu är det ju så att papa och farmor kommer på fredag förmiddag och vi har planerat deras vistelse utifrån antagandet att jag faktiskt ska ha mina utsatta dagar ledigt. Så nu är jag sur och bitter igen. Allt är som vanligt, med andra ord.

Men jag får utnyttja min charm på tisdag, när min kära chef kommer tillbaka, och övertala henne till att det är en mycket bra idé att låta mig vara ledig på de dagarna de lovat mig att jag ska vara det. Men jag förutsätter att det inte är ett problem. But then again, det är mycket jag förutsätter dagarna i ända. I värsta fall får jag gråta på beställning. Det är en av de talanger jag har som jag värdesätter mest.

Hur som, jag livades upp lite när jag kom ner i personalrummet på lunchen. De har köpt Nivea Creme som vi kan använda för att inte bli torra om händerna. Haha! De anar inte vad de har satt igång! Ingen, absolut ingen, älskar handkräm lika mycket som jag. Den var full när jag började, snart är den ett minne blott. 

Som avslut tänkte jag bara köra en liten instickare om att jag faktiskt ringde och önskade min käre papa en trevlig Fars Dag det här året. Jag är en bra dotter. Så ni vet det.

Även om Hillevi fick mig att lova att maten var god måste jag ändå medge att det var ätbart, till och med smaskens. En pasta med chili och räksås fick vi, och det var filibaba alltsamman. Sen att Hills inte är riktigt lika ödmjuk som gemene man när det kommer till komplimanger om hennes matlagningskonst är väl en annan sak.

Hillevi; Det här var ju riktigt gott!
Nina; Ja, det var gott.
Hillevi; Mm. Jag vet.

Men det är bara charmigt. Hon ska laga middag till mig tills jag kommer hem från jobbet imorgon också, det har hon lovat. Och det är bra, för jag råkar veta att den kommer innehålla både räkor och lax, och det har jag haft cravings efter ungefär hur länge som helst.

Annars börjar det nog dra ihop sig för de två kalaspinglorna att dra sig vidare ut till High Street Ken och gå på fancy klubb, och jag får begrava mig i kudden med min kära fjärrkontroll (jag har till och med två stycken, och det är lyx!). Vi får hoppas att Hills inte är full som ett ägg när hon kommer hem, och låter bli att lägga saker på mig när jag sover denna gång. Annars hotar jag med att slamra runt med diverse grejer imorgon bitti när hon är bakis. Synd bara att vi har städat upp och att vi numer har golvyta. Det finns alltså inga plastpåsar att vifta folk i fejan med, vilket ju är Hillevis favoritsysselsättning om morgnarna. Vi får se hur jag gör, något ska jag nog komma på.

Idag har vi en av Hills vänner över på middag, innan de två klär upp sig och går ut på finställe och jag sätter mig framför tvn än en gång. Jag har blivit den absolut tråkigaste människan jag känner, och allt beror på att jag numer jobbar söndagar. Det är ju bra på alla sätt och vis för en snål och lat människa som mig själv, då jag enbart behöver arbeta 36½h per vecka, men får betalt för 38h. För även om jag måste stänga ungefär tre dagar i veckan, får jag ändå sluta fem och sex två dagar i veckan och det är guld värt ska ni veta. Men hur som har jag bara torsdag och fredag som utgångskvällar numer, och lördagar verkar ju tyvärr vara varenda människas förstahandsval. Synd för mig helt enkelt.

Men jag har bunkrat upp. Medan Hills och Nina är ute och förstör sina stackars levrar, sitter jag hemma och ser på X Factor och äter guacamole. Allt jag riskerar är fetma, men det är det värt. Tidig läggdags lär det väl givetvis inte alls bli, om jag känner mig själv rätt. Men ska sanningen fram har jag blivit en gammal kärring på senare år och får nära döden-upplevelser varje gång jag måste arbeta efter en utekväll. Om jag inte varit spiknykter så klart, och det brukar jag ju också lova mig själv att vara ibland. Men ärligt talat, hur stor är min självdiciplin egentligen?

Hur som, tack vare att lördag är vår utsatta städdag men kanske främst för att vi faktiskt har en middagsgäst, ser vårt rum äntligen ut som det borde. Visst är väl jag den som främst brukar påpeka att jag inte har ostädat utan bara trivsel, men i ärlighetens namn såg det ut som Gud glömt bort oss under det senaste århundradet. Men det är åtgärdat, och jag har påpekat för Hills att det är lika bra att vi håller det fint i en och en halv vecka till, då min paps och farmor kommer, om vi inte vill ha storstädning mitt i veckan. Det togs inte emot med jubel och fanfarer, men verkade ändå accepteras. Det känns skönt, jag försöker intala mig att det är jag som bär byxorna i vårt förhållande.

Nu är det bara sopslängning kvar, samt några glas att diska, och sen har jag Hillevis matlagningskonst att se fram emot. Det ska bli intressant, jag har inget minne av att hon har lagat någon mat till mig förut. Hör ni inte av mig något mer vet ni varför. Det finns väl ingen som klarar av att bli förgiftad två gånger på en vecka? Pussfan!

Ja, här sitter jag och studerar Londons utbud av kultur. Tanken är väl att att jag ska hitta en opera/balett och en musikal tills nästa fredag, då papa och farmor kommer. Än en gång utnämnd som underhållsningsansvarig. De vet inte vad de ger sig in på. Jag tänker insistera på att Buddy är den enda musikalen som går i London just nu och att vi därför helt enkelt är tvungna att se den. I och för sig skulle det inte vara fy skam att se Oliver! heller, hela familjen har ju uppenbarligen dille på Dickens. Farmor missade ju musikalerna vid sitt förra besök, eftersom hon tyckte det var mer spännande att bli opererad. Hon har sina små infall, det lilla livet. Men det hela resulterade ju i en helg på femstjärnigt deluxe-hotell (nej, jag vet inte heller varför man måste lägga till deluxe) där jag tyckte det var nödvändigt att jag bodde över och höll koll på henne. Så att allt gick bra liksom. Jag var duktig vill jag lova; Jag såg till att hon inte kunde halka i badkaret genom att lägga mig där dagarna i ända, jag förebyggde att hon sabbade sin medicinering med alkoholhaltiga drycker genom att lägga beslag på minibaren och jag såg till att hon åt ordentligt genom att bli bundis med Room Service. De kunde mitt namn till slut - det är bra service, det!

Hur som, det går väl sådär med att hitta någon opera/balett om jag ska vara ärlig. Jag vill ju väldigt gärna gå på Royal Opera House, med de verkar inte ha någonting spännande under de aktuella datumen. Manon verkar vara deras enda balett under veckan, och med tanke på att den beskrivs som annorlunda, vuxen och passionerad vet jag inte om det är rätt val för en familjekväll. Och allt jag ville var att få se Swan Lake, men det är jag för sent ute för, samtidigt som jag är för tidigt ute för att få se Nut Cracker. Inget går min väg, rent kulturmässigt.

Men jag får spana vidare, helt enkelt. Annars ses jag som en svikare och blir bortstött av min egen familj, och sånt gör ju ingen människa glad.

Tycker dock att de borde öppna isrinkarna här i London snart. Det minns jag från förra året, även om jag aldrig fick åka. Det ska jag kanske dra med min lilla farmor på? Det skulle hon nog tycka var trevlig ser ni. Race:a ikapp med mig vid Towern. Då är det ju nära hem till oss också, där jag kan trösta henne och bjuda på varm choklad när hon är ledsen för att hon förlorade. Vi får se hur det blir.

Idag hängde mitt liv på en skör tråd, vill jag lova. Pret A Manger tycker väl att de har fått se för mycket av min yrvakna nuna, så de passade på att förgifta min soyalatte imorse. Johodå. Av Hillevi har jag nämligen lärt mig att man häller i någon form av rengöringspulver i espressomaskinen vid stängning, så att de ska vara rena och fräscha tills nästa dag. Och sådant är ju alltid trevligt, så länge man sköljer ur dem ordentligt. Men nej, det var någon liten foffe med för mycket hat mot världen och mig i synnerhet (ja, jag tar det personligt!) som latade sig och ville gå hem. Så där stod jag med en förgiftad kaffe jag glatt hällde i mig, utan att ana vad som komma skulle!

Väl på jobbet noterar jag att min syn blivit märkbart sämre på såvis att den är dimmig och vid vissa tillfällen helt enkelt icke-existerande. Yr i bollen och illamående vinglar jag alltså runt på jobbet och känner mig allmänt lodig. Det var inte förrän vid min andra rast, när jag tänkte göra kaffe i vår bryggare som förgiftar oss lite då och då tack vare limescale, som jag kom på att de nog glömt rester av sitt skitpulver i mitt kaffe. Fick lite dödsångest ett tag, eftersom det i allra högsta grad bör vara giftigt, men sen tog min rast slut och jag var tvungen att göra karriär igen. Ungefär vid 7pm mådde jag som folk igen, och kunde fokusera på jobbet de resterande två timmarna.

Men jag lyckades hålla humöret uppe i vilket fall, ska jag säga er! Av någon anledning (jag skyller på förgiftningen) kom jag att tänka på nittiotalssåpan Tre Kronor och den rullstolsbundne ynglingen som race:ade runt i stan. Och hans namn! Hans namn tog mig igenom dagen, och jag har nog manusförfattarna att tacka för mitt liv. Så tack, tack för att ni döpte honom till Klimax. Nu har jag ytterligare ett happy place att gå till när livet blir för hårt.

My knight in shining armour

Hillevi har nu stått och speglat sig i tio minuter i sträck. Det enda som skiftat är poserna. Jag ville bara att ni skulle veta det..

Jodå, Hills och jag slog på tvnyheterna det första vi gjorde imorse och försökte klura ut vem som vann presidentvalet. Efter mycket om och men och intervjuer med glada och ledsna väljare fick vi äntligen reda på att det var vår kära Obama som tagit hem segern. Glada i hågen gick vi vidare med livet, lite nöjdare än igår.

Väl på jobbet blev det high five:ande mest hela tiden. Ni vet, sådär som man gjorde på 90talet? Upp med handen i luften och smack!
"Obama!" smack
"Presidentvalet!" smack
"Valvakan!" smack

..och så vidare i samma tecken. Men det är okej, jag kan acceptera det under sådana här omständigheter. Helt plötsligt har jag fått hopp om världens enda supermakt, vilket säger rätt mycket när det kommer från mig. Nu ska jag bara förtränga Bush's fåraktiga, om än söta, anlete så är allt kalas sen. Visserligen är ju detta bara starten och som papa sa, nu får vi vänta tills han sätter igång och arbeta och bekänner färg (fyndigt). Men hoppet hörni, hoppet! Det ska vi hålla högt.

Hur som, idag skulle ju Hillevi och jag iväg och beskåda fyrverkerien i Clapham Common, i och med Guy Fawkes Day/Bonfire Night. Så långt, så väl. Eftersom jag slutade tidigt knatade jag iväg till Hills jobb och tittade på henne när hon stängde Småland. Jag gjorde mitt bästa för att vara tjurig, eftersom det ju faktiskt är mitt signum, men hon vet hur man livar upp mig, det gör hon. Lät mig packa muffins i små platspåsar och lovade att bjuda mig på en öl innan fyrverkerierna. Dessutom fick jag ta en titt på Den Stående Kvasten. Det må ha varit det mest fascinerande under hela min dag. Värt att nämnas är väl även att jag är väldigt lättroad.

När Hillevi äntligen lyckats stänga, sinnesförvirrade och hemlösa till trots, tog vi oss helt sonika tvärs över vägen till The Arch för den där ölen hon lovade mig. Det var rätt fullsatt med ett klientel till större delen bestående av kontorsnissar och herrar i sina bästa år. Som av en härlig slump lyckades vi även stöta på Mr Double Espresso, och resten av kvällen blev jag satt med ryggen mot lokalen så att Hillevi kunde få bättre uppsikt. Två samtal samlade hon på sig i alla fall, och det måste ju ses som en vinst i alla lägen. Lite sena satte vi oss i vilket fall på Northern Line och åkte mot Clapham South. Värdelöst mycket folk på tunnelbanan, och Hillevi berättade med jämna mellanrum hur varm/svettig/röd i ansiktet hon var. Nåväl, klockan måste väl ha varit runt en kvart över åtta när vi kom fram, vilket gjorde oss fyrtiofem minuter senare än ansatt tid. I London betyder detta alltså att man startat fyrverkerierna i tid och inte tyckt att det var värt att skjuta mer än runt trettio minuter. Vi missade hela kalaset - riktigt antiklimax. 

Så nu sitter vi hemma, med vin som smakar som Solbacka och Tangy Cheese-chips och slötittar på Sex and the City. Hills gör sig iordning för utekväll på finställe. Själv tänkte jag leka vuxen (läs; pensionär) och gå och lägga mig i rimlig tid eftersom jag har ett härligt tiotimmarspass att se fram emot imorgon. En röka på det så var jag nöjd. Tjo!

 

Ålrajt. Medan Hills sitter och pillar med designen på min nya blogg (man puffar upp sig lite, det måste jag ändå medge) så får väl jag dra mitt strå till stacken och plita ner ett till inlägg. Det föregående räknas liksom inte, när det tekniskt sett skrevs igår.

Så. Min dag var väl unset mer händelserik än andra dagar. Vår Area Manager kom nämligen in idag, och för den oinvigde kan jag berätta att situationen som uppstår går att jämföra med ett koncentrationsläger under Andra Världskriget. På ett ungefär i alla fall. Undantaget är väl att det också ska springas och tjoas och tjimmas och pussas bakdel. Det hela är rätt fascinerande, om än uttröttande. Jag stålsatte mig för att få skulden för kaoset i lagret, men lyckades väl smita undan rätt obemärkt verkade det som. Vissa dagar är man smidig och tar vara på sin list. Allt som allt tycker jag väl ändå att det gick hyfsat bra, jag fick båda mina raster och fick gå hem i tid. Det kan man inte alltid räkna med vid sådana här tillfällen.

Nu är det inte så att jag är så pass ouppmärksam att jag inte vet namnet på min Area Manager, det är bara så att jag inte får nämna det. Åh, det är så spännande. Det känns som att vara invigd i Jane Normans egna statshemlighet. Man får tassa på tå, passa sig för vad man säger och till vem. Ett snedsteg och man blir kölhalad. Man får åtminstonde erhålla disciplinary action, vilket jag efter 11 månader inom samma företag fortfarande inte vet vad det innebär (vilket nog är en bra sak).  Min spontana chansning skulle väl vara ett varnande finger alternativt en hyttande näve á la aja baja.

Men det hela gynnar mig också, ska ni veta. Skulle vem som ringa upp och fråga efter mitt efternamn är nämligen även det sekretessbelagt och det får mig ju att känna mig som lite förmer i den grå vardagen.

Okej. Ska jag vara ärlig var det faktiskt igår natt jag kom underfund med att jag skulle ta tag i det här med att fläka ut livet på Internet igen. Sen gjorde jag det stora misstaget att sätta Hills som min personliga bloggcoach, och hennes första insats var ju givetvis att förklara allt som hade med blogspot att göra som värdelöst och påpeka att "ska du ha mig som bloggcoach är det ju bra om vi använder oss av ett format som jag begriper mig på". Därav blev jag raskt ivägskjutsad till blogg.se och här sitter jag med en uppsyn som vittnar om att saker har hänt utan att jag riktigt har hunnit med.

Hur som haver, för att slippa skriva ett krystat välkomstinlägg (för min, men framför allt ER skull) så klistrar jag helt enkelt in gårdagens, och lämnar mina årsgamla inlägg till sitt öde. Pussfan.

Vi kan ju alla komma överens om att jag har varit exceptionellt dålig på att uppdatera den här bloggen under det år jag gav er att lära känna mig. För det har väl blivit lite sådär nästan exakt över ett år sen vi hördes sist, va? Nog för att jag räknar med att ha tappat alla mina läsare (för det var ju ett helt hav som törstade efter information om mina dagliga bravader).

Hur som, vi gör ett försök till att blåsa liv i denna stendöda kreation. mestadels för att jag är avundsjuk när Hills sitter och plitar ner dagshistorier och viker ut yours truly i sin blogg dagarna i ända. Jag vill också stolt stå och säga "jag har uppdaterat" eller "vänta, jag ska bara blogga klart". Hon verkar så ouppnåelig vid de tillfällena.

Så, kära kamrater. Nu ska vi se om vi kan få den här skiten att flyta igen. Jag ska utse Hillevi till min personliga bloggcoach så fort hon vaknar. Kalas.