Hillevi gifter sig med MDE, jag blir bara förgiftad..
Idag hängde mitt liv på en skör tråd, vill jag lova. Pret A Manger tycker väl att de har fått se för mycket av min yrvakna nuna, så de passade på att förgifta min soyalatte imorse. Johodå. Av Hillevi har jag nämligen lärt mig att man häller i någon form av rengöringspulver i espressomaskinen vid stängning, så att de ska vara rena och fräscha tills nästa dag. Och sådant är ju alltid trevligt, så länge man sköljer ur dem ordentligt. Men nej, det var någon liten foffe med för mycket hat mot världen och mig i synnerhet (ja, jag tar det personligt!) som latade sig och ville gå hem. Så där stod jag med en förgiftad kaffe jag glatt hällde i mig, utan att ana vad som komma skulle!
Väl på jobbet noterar jag att min syn blivit märkbart sämre på såvis att den är dimmig och vid vissa tillfällen helt enkelt icke-existerande. Yr i bollen och illamående vinglar jag alltså runt på jobbet och känner mig allmänt lodig. Det var inte förrän vid min andra rast, när jag tänkte göra kaffe i vår bryggare som förgiftar oss lite då och då tack vare limescale, som jag kom på att de nog glömt rester av sitt skitpulver i mitt kaffe. Fick lite dödsångest ett tag, eftersom det i allra högsta grad bör vara giftigt, men sen tog min rast slut och jag var tvungen att göra karriär igen. Ungefär vid 7pm mådde jag som folk igen, och kunde fokusera på jobbet de resterande två timmarna.
Men jag lyckades hålla humöret uppe i vilket fall, ska jag säga er! Av någon anledning (jag skyller på förgiftningen) kom jag att tänka på nittiotalssåpan Tre Kronor och den rullstolsbundne ynglingen som race:ade runt i stan. Och hans namn! Hans namn tog mig igenom dagen, och jag har nog manusförfattarna att tacka för mitt liv. Så tack, tack för att ni döpte honom till Klimax. Nu har jag ytterligare ett happy place att gå till när livet blir för hårt.
Väl på jobbet noterar jag att min syn blivit märkbart sämre på såvis att den är dimmig och vid vissa tillfällen helt enkelt icke-existerande. Yr i bollen och illamående vinglar jag alltså runt på jobbet och känner mig allmänt lodig. Det var inte förrän vid min andra rast, när jag tänkte göra kaffe i vår bryggare som förgiftar oss lite då och då tack vare limescale, som jag kom på att de nog glömt rester av sitt skitpulver i mitt kaffe. Fick lite dödsångest ett tag, eftersom det i allra högsta grad bör vara giftigt, men sen tog min rast slut och jag var tvungen att göra karriär igen. Ungefär vid 7pm mådde jag som folk igen, och kunde fokusera på jobbet de resterande två timmarna.
Men jag lyckades hålla humöret uppe i vilket fall, ska jag säga er! Av någon anledning (jag skyller på förgiftningen) kom jag att tänka på nittiotalssåpan Tre Kronor och den rullstolsbundne ynglingen som race:ade runt i stan. Och hans namn! Hans namn tog mig igenom dagen, och jag har nog manusförfattarna att tacka för mitt liv. Så tack, tack för att ni döpte honom till Klimax. Nu har jag ytterligare ett happy place att gå till när livet blir för hårt.
My knight in shining armour
Kommentarer
Postat av: Emma
Attans vad läskigt att bli förgiftad, det är inte så bra har jag hört. =) Det är roligt och gulligt att ni skriver så mycket om varandra på era bloggar. Hälsningar Emma (Hillevi är min syster)
Postat av: Fanny
Det kändes väl inte jättenyttigt. Men det var en upplevelse må jag säga :) Jo, att skriva om varandra på bloggarna har blivit ett nytt sätt för oss att kommunicera på. Lite krydda på vardagen liksom, haha.
Trackback