Erling Ört Jr

Jahaja. Någonstans i mitt stilla sinne övertygade väl önsketänkadet mig om att läkarna ändå hade rätt när de satte mig på en kur av vila och vätska. Jag tänkte liksom att det skulle kännas lite bättre idag. Vilket det också gjorde. Tills dess att jag ställer mig upp eller utför någon som helst rörelse som kräver mer ansträngning än att lyfta ett glas vatten. Nu är jag trött på att känna mig gammal och skröplig.
Dessutom känner jag att jag måste iväg till Sutton och arbeta där imorgon. Det känns helt enkelt inte som något alternativ att vara borta båda dagarna jag skulle täcka i Sutton, även om jag lider av någon maskerad livshotande sjukdom. Det är nämligen så att jag, i vilket fall som helst, måste vara tillbaka fit for fight på jobbet på torsdag eftersom jag bara får vara hemma sjuk utan läkarintyg i tre dagar. Det känns på något sätt som att ett intyg som enbart state:ar att jag inte har urinvägsinfektion, men inte ger så mycket mer information om mitt tillstånd, kommer att vara så populärt.
Så nu har jag ångest. Det känns inte som ett alternativ att stanna hemma imorgon igen och komma krypandes till min normala arbetsplats på torsdag, även om det onekligen känns skönare med en möjlig kollaps på hemmaplan. Så nu, vänner, inväntar vi mirakel. Hoppas på att jag är pigg och nyter som en dement tant på en av sina bättre dagar. Håller ni tummarna, är ni bussiga?