Erling Ört Jr

Jahaja. Så har man ytterligare en upplevelse att lägga till på sin curriculum vitae. Vi talar om den riktiga nu, snarare än den som delas ut till potentiella arbetsgivare. Nåväl.
Vänner, jag har blivit hypnotiserad för första gången i mitt 21åriga liv. Jojo. Bara sådär. Jag och Tanja var nämligen nere på puben i torsdags, när vi träffade på en lallare som älskade hela idén med New Age - Troy Smith. Det ska väl påpekas att jag alltid varit skeptiskt till allt det där tramset, så när han började tala om auror och kraftfält ville jag mest gå och tvätta händerna i en timme. Men Tanja var intresserad och ville veta allt om vad hennes aura berättade för honom om henne. Jag vet inte hur det gick till, men helt plötsligt kom vi in på ämnet hypnos och han undrade om det var någon av oss båda som var intresserade av att testa. Tanja såg ut som en rädd liten hare, så jag anmälde mig som första frivillig. Kanske främst på grund av min sunda skeptisism till det hela.
Nåväl. Jag blev försatt i trans genom att visualisera en trappa med tio steg, sedan en dörr och efter den en lång korridor. Där skulle jag gå förbi alla rumsnummer, och till slut sätta mig ner om jag minns rätt. Därefter skulle jag tydligen känna hur min vänsterarm började sväva. Här någonstans tyckte jag att det var nog med bluff och båg och tänkte att jag nog ska gå och köpa en till öl istället, men då gick det inte att ta sig ur själva transtillståndet. Allt det här kändes ju såklart mycket oroande, men det som var än mer oroande var att jag kände hur min tumme började leva sitt eget liv. Jag har under hela den här tiden lutat mig mot bordet och min vänsterarm, och även om jag på nåt vis fortfarande har stöd mot någonting är det i vilket fall som helst inte bordet. Vidare blir jag tillsagd att jag kommer få titta om en stund, men att min arm då kommer vara hård som stål och inte kommer att kunna böjas, hur mycket jag eller någon annan än försöker. Så får jag öppna ögonen och mycket väl står min arm rakt ut och ser spänd ut, även om jag inte kan känna att jag spänner den. Mycket riktigt går den inte att böja, varken av mig eller Troy. Här någonstans börjar allt kännas lite smått jobbigt, vilket Tanja är bussig nog att notera och be honom att väcka mig igen. Sagt och gjort, genom korridoren och dörren och upp för de tio trappstegen och sen fick jag bli normal igen.
Det hela var ganska omtumlande, och jag har nog aldrig kännt mig så utmattad som efter den lilla upplevelsen. Tanja blev hur som helst väldigt exalterad och ville nu också bli hypnotiserad. Haren var som bortsprungen. Nåväl, hon fick samma introduktion men istället för armlyftande och sådana hemskheter blev hon istället beordrad att totalt tappa fattningen och brista ut i asgarv varje gång hon hörde ordet Straw. Och nog fan gjorde hon det. Tills dess att hon nästan grät av skratt.
Men även Tanja blev utmattad av hela kalaset, och även om vi gjorde ett tappert försök att föra festandet in på småtimmarna tyckte vi ändå att det var dags att kalla det en natt vid 2tiden och gå hem och nanna kudden. Dessutom tror jag att vi båda var ganska förbluffade över att bluff och båg faktiskt fungerade på riktigt. Åtminstone jag. Tanja tror nog på sådant där New Age-krafs sedan tidigare.