Munch, släng dig i väggen
Without further adue, I give you.. Skriet 2.
Men låt er inte avskräckas. Min fruga är ganska piffig i vanliga fall, ska medges. Det har hon tvingat mig att säga, men det stämmer ju faktiskt. Jag tänkte illustrera med ännu en bild. Den här gör henne mer rättvisa:
Men passa er för att göra henne upprörd. Man vet aldrig när bild ett tar över detta vackra anlete.
Sol i sinne..
Nåväl. Våren fortsätter här i London, även om det var betydligt mer solsken och värme igår. Men vi är inte de som är de. Vi ska ut och njuta och uppskatta våren. Få den att känna sig välkommen, liksom. Så idag blir det en tur till Wapping. Jag vet inte riktigt vad planen är för hela utflykten, men jag håller hoppet högt. Jag tror att mat står på agendan, och eftersom jag ännu inte hunnit med frukosten trots drygt fyra vakna timmar, tycker jag att det är en ytterst bra idé. Jag tycker alltid att mat är en ytterst bra idé.
Annars inga storslagna planer. Vissa av oss jobbar ju söndagar, så det blir inget galej på lördagar numera. Nej, största planen är nog att tvinga Hillevi att glo på The Curious Case of Benjamin Button. Vi får se om hon kommer ihåg att tvinga på mig den där bloggutmaningen senare också. Jag är inte mycket för sådant, ska ni veta. Men hon har en övertalningsförmåga som heter duga. Det är något med hennes kvinnliga list. Jag åker nog på att sitta och fläka ut mitt liv inom kategorier om fyra svar, ska ni se.
Men tills vidare - Puss.
- Det är borta! -BENET?!
Ovan ser ni boven i dramat. Den som var vållande till annans funktionshinder. Fy och fan, sådana skulle man inte släppa ut bland folk. Den inringade biten fick smaka på Guds vrede ganska direkt dock, så det kan vi ju åtminstone glädja oss åt i denna svåra stund. Den blev rätt intryckt av mitt knä, och kommer aldrig kunna arbeta som kontakt igen. Varken i den här staden, eller någon annan. Hah!
Felåt..
Nåja. Papa kom över, det har jag redan berättat. Det är också denna visit som bär det största ansvaret för utebliven uppdatering. Det är alltså honom ni ska kontakta med eventuella klagomål. Nåväl. Eftersom han bodde sisådär två steg från jobbet sågs vi i princip allt jämt. Det var väldigt trevligt, ska jag berätta för er, eftersom jag saknat karlsloken något förfärligt sedan jag lämnade Svea fosterland. Allra trevligast hade vi nog kvällen när vi fick i oss en för mycket i hotellbaren och blarade på duktigt båda två.
På torsdagen drog vi oss dock iväg till Oxford, vilket också ska klassas som en av de trevligaste stunderna, men jag tänkte erbjuda den berättelsen ett eget inlägg. Mest med tanke på bilderna, ska sägas, eftersom jag lyckades ta upp emot 200 stycken. Men lite information ska jag väl hinna med också, om jag har turen på min sida.
Han försvann dock hemåt på lördag eftermiddag, och jag knatade hem och tog tag i städningen av hemmet. Det behövdes, kan jag säga. Trots inbitna försök att återinföra städdagarna i det här rummet vill det sig riktigt inte. Jag har helt enkelt förklarat försöken resultatlösa och valt att kavla upp ärmarna och ta tag i det helt enkelt. Sisådär någon gång i veckan, hade jag tänkt mig. Vi får se hur det går.
Nåja, i söndags träffade jag Tanja och Carlo, nyss hemkomna från Skottland, på någon sorts after work. Det var ju bra på alla sätt och vis. Inte nog med att jag fick ta mig en titt på Tanjas nya fling. Nej då, efter att han var tvungen att springa iväg och äta middag med en blivande house mate fick vi en chans att catcha up lite. Och det var ju välbehövligt. Jag menar, även om vi har hörts per telefon nästan vareviga dag har vi ju åtminstone inte setts på en hel vecka. För Team Fanja är det en hel livstid.
Ja, det var de roliga nyheterna. De tråkiga nyheterna är att vår lilla kanadensiska på jobbet ska sluta. Stackarn lyckades få en rungande utskällning av Hodon, bli dumpad av sin pojkvän och utslängd ur deras gemensamma bostad på en och samma dag. Ibland undrar man var karman gömmer sig för folk som faktiskt förtjänar den. Hon bestämde sig hur som helst för att ta det säkra före det osäkra, och dra tillbaka till Kanada så fort som möjligt. Det är synd, men mycket förståeligt. Hon flyttade hit för sin pojkvän, och nu har hon inte speciellt mycket kvar att hämta i den här staden. Utom att bli utskälld på jobbet för ingenting, så klart.
Och slutligen, Victoria och Daniel har förlovat sig. Det ger jag blanka fan i.
Nummer 100
Ålrajt. Först av allt vill jag att ni ska veta att vi inte skickade tillräckligt mycket positiva vibbar till Darius här om veckan, eftersom han nu snällt har blivit ombedd att ge sig av och aldrig komma tillbaka. Att smita iväg för att demonstrera och senare sitta och gäspa sin Area Manager i ansiktet under sin disciplinary action kanske inte är mitt topptips för den som vill behålla jobbet. Nåja, det var tråkigt men inget att hänga läpp för i det långa loppet. Utom möjligtvis idag, när jag i allra högsta grad var tjurig över konsekvenserna av att avskeda honom. Detta för att jag speciellt bett om söndagen den 15e Februari ledig sedan ungefär en månad tillbaka, då jag tänkte att det kan vara trevligt att få vara dagen efter hela dagen hemma efter att ha firat Tanjas tjugoförsta med pompa och ståt kvällen innan. Och jo, detta gick ju visst bra vilket jag blev försäkrad om vareviga gång jag valde att påminna om denna ledighet. Tills igår, klockan nio på kvällen. Jovisst. Tanja och jag hade just avslutat vår middag och var på gång att gå ut när telefonen gjorde sin röst hörd och visade att "Jane Norman Covent Garden" hade någonting på hjärtat. Det visade sig inte vara att önska mig en trevlig Valentines Day, utan snarare för att be mig att komma in och täcka raster imorgon. Det verkade nämligen precis ha slagit dem att de avskedat Darius en och en halv vecka tidigare, utan att fixa en ersättare till söndag. Så där satt jag och försökte säga nej, medan jag förbannade mig själv för att jag svarade i telefon över huvud taget. Och nog var jag inne idag alltid. Jojo. Mig kan man lita på.
Summan av kardemumman är alltså att jag nu har jobbat 6 dagar i rad, för att få ledigt på södagen, men missat hela kalaset i alla fall. Det betyder också att, eftersom jag inte fick mina två lediga dagar utan bara en, jag kommer att arbeta 6 dagar till i rad innan jag får ledigt nästa gång. Och det måste jag ändå säga att jag tycker är en smula orättvist.
Nåväl. Utöver ovanstående har väl ingenting av betydelse egentligen hänt, mer än lite småplock hit och dit. Sådant tänker jag inte tråka ut er med. Det som dock bör nämnas är att ni ska vara glada att ni fick er uppdatering som utlovat idag, även om Hillevi har gjort sitt bästa för att försöka ta livet av oss båda. Jag vet inte vad det är hon är upprörd för den här gången, men nog fan kan man räkna med dramatik när det gäller den kvinnan.
Vi hade just lutat oss tillbaka i soffan och skulle se på varsin TV-serie på varsin dator (vissa kan det här med kvalitetstid). Så där satt jag, glad i hågen, framför mitt Big Love när jag hör ett glas krossas. Inte nog med att hon har lyckats dra ett pintglas fullt med te i golvet. Nej då, det var bäst att se till att dränka hela förlängningssladden med adaptrar och hela kalaset. För att dra in så många poäng som möjligt, antar jag.
Nåja. Ingen skada skedd, jag är fortfarande i livet och det är Hillevi också. Inte tack vare henne, givetvis, utan snarare mitt egna rationella tänkande. Medan Hillevi tyckte att det var en bra idé att sitta och hålla i en blöt, strömförande manick tyckte jag det var smartare att leka superhjälte och kasta mig mot eluttaget. Det gick nästan i slow motion, måste jag erkänna, och vi tyckte nog båda att det hela var väldigt spännande.
Pressen
Jaha. Bloggcoachen har börjat klaga på att det uppdateras alldeles för sällan på den här bloggen. Jag tar väl inte åt mig så värst mycket, egentligen, men samtidigt kan jag ju inte förneka att för var dag som går blir pressen större. Jag har lite att berätta om, men jag tänkte att det får dröja till helgen åtminstone. Jag är nämligen alldeles för trött för tillfället, och har en till arbetsdag to go innan det blir vila av. Men lördag, ska vi säga det? Eller möjligtvis söndag. Det är nästan ett löfte. Puss.
Från andra sidan graven
Nej, jag har egentligen inte alls dött, även om det sannerligen har känts så det senaste dryga dygnet. Papa luftade lite oro över telefonen idag, och sa att 'man blir ju minsann orolig när du inte uppdaterar den där bloggen, jag är ju inne varje dag och tittar!'. Han blir härmed utsedd till hedersstammis och kan vara nöjd med att jag inte alls har kolat av.
Det är nämligen så att jag och Hillevi har bytt rum, ungefär en meter söderut, och eftersom vi därmed är längre bort från den uppkopplingen vi tidigare snyltat på i huset mitt emot så blir allting så mycket mer komplicerat. Det ska alltså härmed erkännas att jag inte gör mig besväret att knata över stock och sten för att hålla er uppdaterade om vad som händer i mitt kära liv. Antingen det, eller att ingenting av betydelse faktiskt hänt - vilket som passar er bäst, helt enkelt.
Men! Jag inser nu att det inte hade spelat er någon större roll om jag faktiskt hade trillat av pinn eftersom enbart tre personer mindes att det är min namnsdag idag. Ni ska hedras. Jag älskar er mer än livet självt.
Pia, min favoritfaster. Du klättrar upp på min tio-i-topp-lista på favoritfastrar och tar än en gång över förstaplatsen. Nog för att du är min enda faster, men det gör detsamma. Du var först ut.
Marcus, du är tydligen den enda av mina vänner som avgudar mig. Som sig bör. Jag ska nu se till att skriva upp din namnsdag i min kalender.
Emma, min svägerska. Dig har jag aldrig träffat, men du har visat vilken fin människa du är. Jag ser fram emot släktträffarna i Uppsala.
Resten - ni får kämpa. Gottgöra. Vissa har mer än andra att stå i de kommande dagarna, det kan jag lova. Papa, av dig vill jag ha en flådig lägenhet eller eventuellt halva din lön ända fram till jul. Hillevi, du ska bädda min säng fram till hemflytt. Jag vill dessutom ha blommor och choklad. Tanja kan bjucka på en till gratisnatt på sitt flådiga hotell. Ni andra, ni får böna och be och visa ånger. Eller eventuellt ignorera mig tills mitt storhetsvansinne gått över. Det är ganska valfritt.
Förresten!
Jag har, mitt i virrvarret av allt händelserikt som pågår i mitt liv (nåja), alldeles glömt bort att informera er om att Darius är tillbaka på jobbet. Det är alltså min part time-supervisor som lämnade arbetet alltför många timmar för tidigt för någon vecka sedan, för att gå på Free Palestine-demonstration.
Nåväl. Ni undrar kanske hur det gick till? Jag ska erkänna att jag har behållt en liten bit information för mig själv i hela det här dramat. Det trodde ni inte om mig, va? Men det är bara att tro det. Det är nämligen så att jag hade en liten föraning om att han skulle komma krypande tillbaka med svansen mellan benen. Detta för att var gång någonting sådant här händer, skickar Jane Norman ut ett AOWL-brev. Jag har ingen aning om vad förkortningen står för, men det innebär i alla fall att den person som uteblivit från arbetet under en längre tid får en sista chans att komma tillbaka. De ger en alltså en viss tidsfrist till att höra av sig till Head Office och be om att få sitt jobb tillbaka. Med tanke på att Darius försvann under sin första rast och således avsa sig allt det ansvar som medföljer en supervisorposition och att han dessutom uteblev från nästa arbetsdag sitter han alltså lite i klistret. Att Jane Norman dessutom har en uppsägningstid på två veckor, som han genom att ta detta beslut inte uppfyllde, är det alltså bye bye till en framtida referens. Det ska sägas att en bra referens är guld värt i detta land, speciellt under en finanskris, och det är inte kalasbra att ha en pissig sådan i bagaget när eventuella arbetsgivare kollar upp ungefär allt som har med dig att göra efter en intervju. Nästan så de har koll på din skostorlek.
Darius ringde i alla fall in till Head Office ett par minuter innan hans tid tog slut, och fick således komma tillbaka till jobbet i väntan på disciplinary action. Denna äger rum imorgon eftermiddag, och det avgörs då vilka åtgärder som ska vidtas för att straffa honom på bästa lämpliga sätt. Jag tycker det hela är smått skrämmande, och ska försöka skicka över positiva vibbar till honom hela dagen. Han är trots allt ett skönt tillskott i vår lilla JNfamilj, även om han inte tillför så mycket arbetsmässigt sett. Men det kan behövas en humörlyftare på varje arbetsplats, tycker ni inte? Det är i alla fall den rollen han har tagit, och jag är väldigt nöjd med att ha honom tillbaka. Nu håller vi tummarna för att de inte går på honom för hårt imorgon. Skicka lite positiva vibbar ni med. Det är han värd.
Karlar är svin
Postmans Park
Lider pin
Blä
Tänkte bara att ni skulle veta.
Ingen snödag, men en slödag
Vi talar alltså ett helt vanligt snöfall, inget utöver det vanliga. Utom här. Här ligger det i nivå med en smärre naturkatastrof. Inga bussar, ingen tunnelbana och ingen taxi. Alltså, man kan på intet sätt ta sig till jobbet på ett annars normalt vis. Det var i alla fall vad min Supervisor hävdade imorse klockan nio, ett par minuter innan jag tänkte gå utanför ytterdörren. Du måste gå hit, gastar hon genom luren och jag känner hur dagen genast sjönk ett snäpp ner på happy-stegen. Kan vi inte ha snödag, vädjade jag. Men det skulle vi tydligen inte ha, eftersom hon redan lagt fram det briljanta förslaget till vår Area Manager och fått ett raskt ICKE tillbaka. Nej, det var tydligen bara att knata. Taxi då, det kanske de kan bjussa på? tyckte jag. Den idén var jag också för sen med. Hon hade tydligen redan ringt och fått ett; Nej, ingen taxi idag.. klick.
Nåväl. Det var bara att packa ned extrastrumpor, dra fram vinterjackan och bege sig ut. Det visade sig visserligen vara lättare sagt än gjort. Jag vill inte vara den som sitter och berättar för engelska staten, eller vilka det nu är om rår om sådant här, hur de ska sköta sitt jobb men jag kan ändå inte låta bli att tycka att det hade varit en utmärkt idé att ploga och sanda gator och trottoarer. Bara en tanke liksom. Men nej. Pulsa fick man göra, och det med råge.
Jag tackar ändå fadern till mitt barn, Gud för er, att jag fick infallet att åtminstone kolla om tuben gick. Det gjorde den. Mellan Tower Hill och Earls Court. Ibland är det skönt att ha karma på sin sida. Nåväl. Där stod jag i en proppfull vagn i tjugo minuter innan chauffören fick för sig att åka iväg. Efter tio minuter var jag framme vid Embankment, och döm av min förvåning, när jag upptäcker att jag har hela 25 minuter till godo. Jag slår min Supervisor en pling för att kolla läget, men eftersom hon inte var i närheten över huvud taget tyckte jag att det var bäst att jag tog en kaffe istället. Jag har nämligen alltid, i smyg, avundats de människor som har tid att sitta och inta sin frukost på Starbucks. De verkar så obesvärade av tid, och det känns så lockande tycker jag. Så jag satte mig med min kaffe och min bok och njöt av att vara jag - Fanny, som alltid är i tid.
En och en halv timme efter att vi egentligen skulle öppna kommer vi till butiken och märker att brandlarmet vill ha uppmärksamhet. Ganska mycket uppmärksamhet visade det sig, eftersom vi var tvungna att köra "reset" ett par femton gånger innan det fick för sig att hålla snattran. Efter mycket om och men kan vi till slut öppna. Det är bara det att det, som vi egentligen redan förutspått, är rätt folktomt i Covent Garden. Jag antar att det inte känns jättelockande att ge sig ut i oändligheten om man inte måste. Alltså, inga kunder. Jag undrar om vi inte ska ta och ge fan i det här och gå hem, som normala människor och Anna säger att det nog inte är en omöjlighet. Vi fördriver tiden lite genom att koka vatten och slänga utanför dörren för att smälta isen. När jag påpekar att det där vattnet nog kommer bli is det också så småningom tycker Anna att jag är en party pooper. Jag föreslår salt istället, och det blir glada miner igen. Så där står vi alltså, två idioter med varsitt stort saltkar från Tesco, och strör runt för glatta livet.
I övrigt går hela dagen mest åt till att ringa runt till olika JNbutiker, springa till tunnelbanan och se om läget är förbättrat och lalla runt och låtsas arbeta. Det underliga med det hela är bara att alla blir så mycket trevligare när vi liksom har drabbats av gemensam "kris". Det är liksom som om man tar alla chanser man får till mänsklig närhet eftersom vi kan dö vilken sekund som helst. Ungefär. Nåja. Vid fyra är det bestämt att vi ska stänga, fyra timmar före egentlig stängningstid. Vägen till tunnelbanan är som att gå på cirkus. Vissa människor har varit smarta nog att ta på sig gummistövlar medan andra har tagit första bästa väg ut och tejpat fast plastsäckar på fötter och huvud. Det hela är ganska roande egentligen.
Hur som. Jag lyckas haffa en tub och får till och med sittplats och kommer således hem utan några större besvär. Och här sitter jag nu, med kalla fötter och strumporna på tork på elementet. Jag är glad att jag lever. Vem vet hur det hade kunnat gå?
