Erling Ört Jr

Okej, jag har lovat mig själv att inte besudla min blogg med den där bruden, men jag kan ändå inte hålla mig från att fråga;

Var juicen god?

 Jag har sällan varit gladare över beskedet att jag jobbar nästföljande dag, än vad jag blev idag. Men det avgör ju hela velandet angående om jag ska jobba fredag-lördag eller slippa. Det här betyder alltså att jag slipper, eftersom jag nu jobbat onsdag och ska jobba torsdag också. Kalas. Nu har jag två hela familjedagar klara, en långkväll på söndagen och sen tror jag att jag ska kunna ta mig hem tidigt antingen måndag eller tisdag. Så jag har lyckats skrapa ihop en hel del kvalitetstid med paps och farmor, och det är väldigt produktivt för att vara jag.
Men jag har gjort mitt, ska jag säga er. Imorse fick jag trippa iväg till Head Office och lämna in CV:n från våra nyanställda Full- och Part timers (eller ja, de blir nyanställda på fredag när de måste hoppa in för mig, men det är petitesser). Head Office är likställt med Helvetet, ska ni veta, och som de hatar oss när vi smyger oss in där. Blickar tjurigare än de jag lyckas ge i mina värsta stunder och var femte minut undrar de vad man har där att göra. Idag blev jag till exempel uppläxad för att min chef hade häftat ihop de papper som skulle in till dem eftersom de behövde göra kopior. Dessutom tyckte de att jag skulle stå till svars för faktumet att vår nya Part timer råkat skicka med en kopia av sitt Residence Permit istället för en kopia av sitt pass. Det kunde jag såklart inte försvara, och blicken jag fick var så svart att jag fick en flashback till min mörkerrädsla igår natt (Hills tvingade mig att titta på Shaun of the Dead, vilken innehåller zombies. 'nuff said).
Hur som, jag har lärt mig att hantera de små liven. Man ska le hela tiden, på gränsen till provocerande. Det tycker de inte om, men ingen kan stirra på en leende person ett tjugotal gånger utan att le tillbaka åtminstone en gång. Det är någon inbyggd artighet som finns i alla människor. Hur som haver ler de alltid tillbaka till slut, och då har jag vunnit. Och det vet de. Och då hatar de mig ännu mer, men det gör inget. För jag vann.

Men nog om mitt arbete. Det viktigaste som har hänt är att vi har fått ett nytt tillskott i familjen. Jojo. Hillevi hade nämligen köpt en present till mig när jag kom hem igår, för att jag var så butter kvällen innan. Hon hade listat ut hemligheten med hela min person - jag blir alltid glad av gåvor.
Så nu har vi ett kärleksbarn. Som är en ren. Och tacka Gud för att hon inte insisterade på att kalla den för Rudolf. Nog för att mitt namnförslag blev nedröstat direkt (jag och min vän Emily kom, i juletid förra året, på att Semen är världens bästa namn på en prydnadsren), men vi lyckades ändå komma fram till en kompromiss. Eftersom Hills ville döpa den efter mig, Fanny 2, heter den numer bara Number two vilket är bra på alla sätt och vis. Så nu får ni hälsa Number two välkommen till världen!

Nu känner jag att det här rummet har blivit tillräckligt klaustrofobiskt, så jag tänker minsann gå ner i köket för en kopp te och bita tag i min dåliga ursäkt för en hemläxa. Jag talar om min performance appraisal som JN tydligen tycker att man ska göra en gång i halvåret. Här ska jag sitta och poängsätta mina prestationer på arbetet, och jag beskyller Jantelagen för att jag tycker att det är så satans svårt. Inte nog med att jag taktiskt ska placera ut mina poäng, jag måste kommentera skiten också. Det här är dömt till att misslyckas, det är inte min grej att, så att säga, big up myself.

Emotional maturity, vad tycker ni? Blir det Outstanding? Kanske inte, va?

Idag är jag tjurig. Värre än vanligt till och med, och helt utan anledning. Säg, är inte det underbart? Det är tur att Hillevi jobbar morgon imorgon och därför gått och lagt sig nu, annars hade jag nog gnagt ett ordentligt hål i hennes tålamod.

Nu ska jag försöka vända det här på en halvtimme, för man ska aldrig gå och lägga sig arg har jag hört. Eller det var kanske ovän, men det bör väl gälla när man är ovän med sig själv också? Och det kan jag lova att jag är. Jag hatar nämligen tjuriga människor, så givetvis är jag besviken på mig själv för att jag är butter utan en vettig anledning, och då blir jag ännu mer sur för att jag är besviken på mig själv, för det är ju onödigt när jag redan är låg. Blev det personlighetsklyvningsvarning här?

Jag får helt enkelt mentalt börja räkna upp saker som gör mig glad. Spenat typ. Och radikalfeminister, även om det är mer skadeglädje. Men det räknas väl också? Prozac och farmors köttbullar. Handkräm. Okej, jag ska sluta tråka er och fundera vidare i ensamhet. Nattinatt.

Arbete föder frihet? Hah! På Jane Norman föder arbete enbart arbete, och så var det med det. Nu tyckte de att det var en bra idé att med mindre än en veckas varsel totalt ändra mina tider för hela nästa vecka. I vanliga fall hade jag faktiskt inte brytt mig (Hah, vem försöker jag lura? Jag hade varit störtförbannad i vilket fall), men nu är det ju så att papa och farmor kommer på fredag förmiddag och vi har planerat deras vistelse utifrån antagandet att jag faktiskt ska ha mina utsatta dagar ledigt. Så nu är jag sur och bitter igen. Allt är som vanligt, med andra ord.

Men jag får utnyttja min charm på tisdag, när min kära chef kommer tillbaka, och övertala henne till att det är en mycket bra idé att låta mig vara ledig på de dagarna de lovat mig att jag ska vara det. Men jag förutsätter att det inte är ett problem. But then again, det är mycket jag förutsätter dagarna i ända. I värsta fall får jag gråta på beställning. Det är en av de talanger jag har som jag värdesätter mest.

Hur som, jag livades upp lite när jag kom ner i personalrummet på lunchen. De har köpt Nivea Creme som vi kan använda för att inte bli torra om händerna. Haha! De anar inte vad de har satt igång! Ingen, absolut ingen, älskar handkräm lika mycket som jag. Den var full när jag började, snart är den ett minne blott. 

Som avslut tänkte jag bara köra en liten instickare om att jag faktiskt ringde och önskade min käre papa en trevlig Fars Dag det här året. Jag är en bra dotter. Så ni vet det.

Även om Hillevi fick mig att lova att maten var god måste jag ändå medge att det var ätbart, till och med smaskens. En pasta med chili och räksås fick vi, och det var filibaba alltsamman. Sen att Hills inte är riktigt lika ödmjuk som gemene man när det kommer till komplimanger om hennes matlagningskonst är väl en annan sak.

Hillevi; Det här var ju riktigt gott!
Nina; Ja, det var gott.
Hillevi; Mm. Jag vet.

Men det är bara charmigt. Hon ska laga middag till mig tills jag kommer hem från jobbet imorgon också, det har hon lovat. Och det är bra, för jag råkar veta att den kommer innehålla både räkor och lax, och det har jag haft cravings efter ungefär hur länge som helst.

Annars börjar det nog dra ihop sig för de två kalaspinglorna att dra sig vidare ut till High Street Ken och gå på fancy klubb, och jag får begrava mig i kudden med min kära fjärrkontroll (jag har till och med två stycken, och det är lyx!). Vi får hoppas att Hills inte är full som ett ägg när hon kommer hem, och låter bli att lägga saker på mig när jag sover denna gång. Annars hotar jag med att slamra runt med diverse grejer imorgon bitti när hon är bakis. Synd bara att vi har städat upp och att vi numer har golvyta. Det finns alltså inga plastpåsar att vifta folk i fejan med, vilket ju är Hillevis favoritsysselsättning om morgnarna. Vi får se hur jag gör, något ska jag nog komma på.

Idag har vi en av Hills vänner över på middag, innan de två klär upp sig och går ut på finställe och jag sätter mig framför tvn än en gång. Jag har blivit den absolut tråkigaste människan jag känner, och allt beror på att jag numer jobbar söndagar. Det är ju bra på alla sätt och vis för en snål och lat människa som mig själv, då jag enbart behöver arbeta 36½h per vecka, men får betalt för 38h. För även om jag måste stänga ungefär tre dagar i veckan, får jag ändå sluta fem och sex två dagar i veckan och det är guld värt ska ni veta. Men hur som har jag bara torsdag och fredag som utgångskvällar numer, och lördagar verkar ju tyvärr vara varenda människas förstahandsval. Synd för mig helt enkelt.

Men jag har bunkrat upp. Medan Hills och Nina är ute och förstör sina stackars levrar, sitter jag hemma och ser på X Factor och äter guacamole. Allt jag riskerar är fetma, men det är det värt. Tidig läggdags lär det väl givetvis inte alls bli, om jag känner mig själv rätt. Men ska sanningen fram har jag blivit en gammal kärring på senare år och får nära döden-upplevelser varje gång jag måste arbeta efter en utekväll. Om jag inte varit spiknykter så klart, och det brukar jag ju också lova mig själv att vara ibland. Men ärligt talat, hur stor är min självdiciplin egentligen?

Hur som, tack vare att lördag är vår utsatta städdag men kanske främst för att vi faktiskt har en middagsgäst, ser vårt rum äntligen ut som det borde. Visst är väl jag den som främst brukar påpeka att jag inte har ostädat utan bara trivsel, men i ärlighetens namn såg det ut som Gud glömt bort oss under det senaste århundradet. Men det är åtgärdat, och jag har påpekat för Hills att det är lika bra att vi håller det fint i en och en halv vecka till, då min paps och farmor kommer, om vi inte vill ha storstädning mitt i veckan. Det togs inte emot med jubel och fanfarer, men verkade ändå accepteras. Det känns skönt, jag försöker intala mig att det är jag som bär byxorna i vårt förhållande.

Nu är det bara sopslängning kvar, samt några glas att diska, och sen har jag Hillevis matlagningskonst att se fram emot. Det ska bli intressant, jag har inget minne av att hon har lagat någon mat till mig förut. Hör ni inte av mig något mer vet ni varför. Det finns väl ingen som klarar av att bli förgiftad två gånger på en vecka? Pussfan!

Ja, här sitter jag och studerar Londons utbud av kultur. Tanken är väl att att jag ska hitta en opera/balett och en musikal tills nästa fredag, då papa och farmor kommer. Än en gång utnämnd som underhållsningsansvarig. De vet inte vad de ger sig in på. Jag tänker insistera på att Buddy är den enda musikalen som går i London just nu och att vi därför helt enkelt är tvungna att se den. I och för sig skulle det inte vara fy skam att se Oliver! heller, hela familjen har ju uppenbarligen dille på Dickens. Farmor missade ju musikalerna vid sitt förra besök, eftersom hon tyckte det var mer spännande att bli opererad. Hon har sina små infall, det lilla livet. Men det hela resulterade ju i en helg på femstjärnigt deluxe-hotell (nej, jag vet inte heller varför man måste lägga till deluxe) där jag tyckte det var nödvändigt att jag bodde över och höll koll på henne. Så att allt gick bra liksom. Jag var duktig vill jag lova; Jag såg till att hon inte kunde halka i badkaret genom att lägga mig där dagarna i ända, jag förebyggde att hon sabbade sin medicinering med alkoholhaltiga drycker genom att lägga beslag på minibaren och jag såg till att hon åt ordentligt genom att bli bundis med Room Service. De kunde mitt namn till slut - det är bra service, det!

Hur som, det går väl sådär med att hitta någon opera/balett om jag ska vara ärlig. Jag vill ju väldigt gärna gå på Royal Opera House, med de verkar inte ha någonting spännande under de aktuella datumen. Manon verkar vara deras enda balett under veckan, och med tanke på att den beskrivs som annorlunda, vuxen och passionerad vet jag inte om det är rätt val för en familjekväll. Och allt jag ville var att få se Swan Lake, men det är jag för sent ute för, samtidigt som jag är för tidigt ute för att få se Nut Cracker. Inget går min väg, rent kulturmässigt.

Men jag får spana vidare, helt enkelt. Annars ses jag som en svikare och blir bortstött av min egen familj, och sånt gör ju ingen människa glad.

Tycker dock att de borde öppna isrinkarna här i London snart. Det minns jag från förra året, även om jag aldrig fick åka. Det ska jag kanske dra med min lilla farmor på? Det skulle hon nog tycka var trevlig ser ni. Race:a ikapp med mig vid Towern. Då är det ju nära hem till oss också, där jag kan trösta henne och bjuda på varm choklad när hon är ledsen för att hon förlorade. Vi får se hur det blir.

Idag hängde mitt liv på en skör tråd, vill jag lova. Pret A Manger tycker väl att de har fått se för mycket av min yrvakna nuna, så de passade på att förgifta min soyalatte imorse. Johodå. Av Hillevi har jag nämligen lärt mig att man häller i någon form av rengöringspulver i espressomaskinen vid stängning, så att de ska vara rena och fräscha tills nästa dag. Och sådant är ju alltid trevligt, så länge man sköljer ur dem ordentligt. Men nej, det var någon liten foffe med för mycket hat mot världen och mig i synnerhet (ja, jag tar det personligt!) som latade sig och ville gå hem. Så där stod jag med en förgiftad kaffe jag glatt hällde i mig, utan att ana vad som komma skulle!

Väl på jobbet noterar jag att min syn blivit märkbart sämre på såvis att den är dimmig och vid vissa tillfällen helt enkelt icke-existerande. Yr i bollen och illamående vinglar jag alltså runt på jobbet och känner mig allmänt lodig. Det var inte förrän vid min andra rast, när jag tänkte göra kaffe i vår bryggare som förgiftar oss lite då och då tack vare limescale, som jag kom på att de nog glömt rester av sitt skitpulver i mitt kaffe. Fick lite dödsångest ett tag, eftersom det i allra högsta grad bör vara giftigt, men sen tog min rast slut och jag var tvungen att göra karriär igen. Ungefär vid 7pm mådde jag som folk igen, och kunde fokusera på jobbet de resterande två timmarna.

Men jag lyckades hålla humöret uppe i vilket fall, ska jag säga er! Av någon anledning (jag skyller på förgiftningen) kom jag att tänka på nittiotalssåpan Tre Kronor och den rullstolsbundne ynglingen som race:ade runt i stan. Och hans namn! Hans namn tog mig igenom dagen, och jag har nog manusförfattarna att tacka för mitt liv. Så tack, tack för att ni döpte honom till Klimax. Nu har jag ytterligare ett happy place att gå till när livet blir för hårt.

My knight in shining armour

Hillevi har nu stått och speglat sig i tio minuter i sträck. Det enda som skiftat är poserna. Jag ville bara att ni skulle veta det..

Jodå, Hills och jag slog på tvnyheterna det första vi gjorde imorse och försökte klura ut vem som vann presidentvalet. Efter mycket om och men och intervjuer med glada och ledsna väljare fick vi äntligen reda på att det var vår kära Obama som tagit hem segern. Glada i hågen gick vi vidare med livet, lite nöjdare än igår.

Väl på jobbet blev det high five:ande mest hela tiden. Ni vet, sådär som man gjorde på 90talet? Upp med handen i luften och smack!
"Obama!" smack
"Presidentvalet!" smack
"Valvakan!" smack

..och så vidare i samma tecken. Men det är okej, jag kan acceptera det under sådana här omständigheter. Helt plötsligt har jag fått hopp om världens enda supermakt, vilket säger rätt mycket när det kommer från mig. Nu ska jag bara förtränga Bush's fåraktiga, om än söta, anlete så är allt kalas sen. Visserligen är ju detta bara starten och som papa sa, nu får vi vänta tills han sätter igång och arbeta och bekänner färg (fyndigt). Men hoppet hörni, hoppet! Det ska vi hålla högt.

Hur som, idag skulle ju Hillevi och jag iväg och beskåda fyrverkerien i Clapham Common, i och med Guy Fawkes Day/Bonfire Night. Så långt, så väl. Eftersom jag slutade tidigt knatade jag iväg till Hills jobb och tittade på henne när hon stängde Småland. Jag gjorde mitt bästa för att vara tjurig, eftersom det ju faktiskt är mitt signum, men hon vet hur man livar upp mig, det gör hon. Lät mig packa muffins i små platspåsar och lovade att bjuda mig på en öl innan fyrverkerierna. Dessutom fick jag ta en titt på Den Stående Kvasten. Det må ha varit det mest fascinerande under hela min dag. Värt att nämnas är väl även att jag är väldigt lättroad.

När Hillevi äntligen lyckats stänga, sinnesförvirrade och hemlösa till trots, tog vi oss helt sonika tvärs över vägen till The Arch för den där ölen hon lovade mig. Det var rätt fullsatt med ett klientel till större delen bestående av kontorsnissar och herrar i sina bästa år. Som av en härlig slump lyckades vi även stöta på Mr Double Espresso, och resten av kvällen blev jag satt med ryggen mot lokalen så att Hillevi kunde få bättre uppsikt. Två samtal samlade hon på sig i alla fall, och det måste ju ses som en vinst i alla lägen. Lite sena satte vi oss i vilket fall på Northern Line och åkte mot Clapham South. Värdelöst mycket folk på tunnelbanan, och Hillevi berättade med jämna mellanrum hur varm/svettig/röd i ansiktet hon var. Nåväl, klockan måste väl ha varit runt en kvart över åtta när vi kom fram, vilket gjorde oss fyrtiofem minuter senare än ansatt tid. I London betyder detta alltså att man startat fyrverkerierna i tid och inte tyckt att det var värt att skjuta mer än runt trettio minuter. Vi missade hela kalaset - riktigt antiklimax. 

Så nu sitter vi hemma, med vin som smakar som Solbacka och Tangy Cheese-chips och slötittar på Sex and the City. Hills gör sig iordning för utekväll på finställe. Själv tänkte jag leka vuxen (läs; pensionär) och gå och lägga mig i rimlig tid eftersom jag har ett härligt tiotimmarspass att se fram emot imorgon. En röka på det så var jag nöjd. Tjo!

 

Ålrajt. Medan Hills sitter och pillar med designen på min nya blogg (man puffar upp sig lite, det måste jag ändå medge) så får väl jag dra mitt strå till stacken och plita ner ett till inlägg. Det föregående räknas liksom inte, när det tekniskt sett skrevs igår.

Så. Min dag var väl unset mer händelserik än andra dagar. Vår Area Manager kom nämligen in idag, och för den oinvigde kan jag berätta att situationen som uppstår går att jämföra med ett koncentrationsläger under Andra Världskriget. På ett ungefär i alla fall. Undantaget är väl att det också ska springas och tjoas och tjimmas och pussas bakdel. Det hela är rätt fascinerande, om än uttröttande. Jag stålsatte mig för att få skulden för kaoset i lagret, men lyckades väl smita undan rätt obemärkt verkade det som. Vissa dagar är man smidig och tar vara på sin list. Allt som allt tycker jag väl ändå att det gick hyfsat bra, jag fick båda mina raster och fick gå hem i tid. Det kan man inte alltid räkna med vid sådana här tillfällen.

Nu är det inte så att jag är så pass ouppmärksam att jag inte vet namnet på min Area Manager, det är bara så att jag inte får nämna det. Åh, det är så spännande. Det känns som att vara invigd i Jane Normans egna statshemlighet. Man får tassa på tå, passa sig för vad man säger och till vem. Ett snedsteg och man blir kölhalad. Man får åtminstonde erhålla disciplinary action, vilket jag efter 11 månader inom samma företag fortfarande inte vet vad det innebär (vilket nog är en bra sak).  Min spontana chansning skulle väl vara ett varnande finger alternativt en hyttande näve á la aja baja.

Men det hela gynnar mig också, ska ni veta. Skulle vem som ringa upp och fråga efter mitt efternamn är nämligen även det sekretessbelagt och det får mig ju att känna mig som lite förmer i den grå vardagen.

Okej. Ska jag vara ärlig var det faktiskt igår natt jag kom underfund med att jag skulle ta tag i det här med att fläka ut livet på Internet igen. Sen gjorde jag det stora misstaget att sätta Hills som min personliga bloggcoach, och hennes första insats var ju givetvis att förklara allt som hade med blogspot att göra som värdelöst och påpeka att "ska du ha mig som bloggcoach är det ju bra om vi använder oss av ett format som jag begriper mig på". Därav blev jag raskt ivägskjutsad till blogg.se och här sitter jag med en uppsyn som vittnar om att saker har hänt utan att jag riktigt har hunnit med.

Hur som haver, för att slippa skriva ett krystat välkomstinlägg (för min, men framför allt ER skull) så klistrar jag helt enkelt in gårdagens, och lämnar mina årsgamla inlägg till sitt öde. Pussfan.

Vi kan ju alla komma överens om att jag har varit exceptionellt dålig på att uppdatera den här bloggen under det år jag gav er att lära känna mig. För det har väl blivit lite sådär nästan exakt över ett år sen vi hördes sist, va? Nog för att jag räknar med att ha tappat alla mina läsare (för det var ju ett helt hav som törstade efter information om mina dagliga bravader).

Hur som, vi gör ett försök till att blåsa liv i denna stendöda kreation. mestadels för att jag är avundsjuk när Hills sitter och plitar ner dagshistorier och viker ut yours truly i sin blogg dagarna i ända. Jag vill också stolt stå och säga "jag har uppdaterat" eller "vänta, jag ska bara blogga klart". Hon verkar så ouppnåelig vid de tillfällena.

Så, kära kamrater. Nu ska vi se om vi kan få den här skiten att flyta igen. Jag ska utse Hillevi till min personliga bloggcoach så fort hon vaknar. Kalas.