Erling Ört Jr

När jag satte foten innanför dörren idag möttes jag av två spännande nyheter.
Den första, och enligt Hillevi mest tragiska, var att Property Ladder börjat sända repriser. Stor seger för min del. Den andra var att det är bäst att gömma sig på rummet i resten av våra dagar här, då Hills har startat krig med de två italienska syskonen här ovan. Jag har kanske inte berättat om dem, men det har mest största sannolikhet Hillevi gjort. Vad som är värt att nämnas är väl att de är medelålders, syskon och delar säng. Tanten har en enormt osmaklig mintgrön plyschpyjamas och är mycket mån om badrummet. Gubben brukade ha långt sliskigt hår som han med stor förtjusning kastar ner i toaletten utan att spola. Han har dock klippt sig nu - inte en dag för tidigt. Det kan väl sägas att det inte är jätteangenämnt att vistas i samma rum som dessa personligheter.
Hur som. Hillevi påpekar ju lika ofta som gärna att regler är till för att följas och eftersom rökning, enligt vårt kontrakt, är strikt förbjudet inomhus har hon hetsat upp sig ordentligt över att ovan nämnda syskonpar bolmar på som fanns det ingen morgondag. Frugan ogillar ju rökning över huvud taget, och när det sker nere i köket kan jag faktiskt förstå henne. Men hon har tåga i sig, det ska sägas. Efter mycket klagan hos mig marcherade hon ned och påpekade att hon inte uppskattade röklukten och att hon faktiskt hade astma. Det hela är mycket roande. Hillevi har nämligen fått för sig att hon har astma, även om det inte är bevisat av någon med några läkarkunskaper som helst. Hon har helt enkelt förlitat sig på sin egen fantasi, ett "astmaanfall" i Brighton för någon månad sen och astmabakgrund i familjen. Men sak samma - argument som argument. Enligt Hillevi lovade de i vilket fall att sluta röka inomhus, och hon var nöjd.
Rökningen slutade dock inte, så Hillevi såg bestämd ut och konstaterade att hon helt enkelt skulle bli tvungen att skvallra för vår Landlord, som lovade att fixa biffen. Han slängde iväg ett sms till syskonen och det verkar som om de fattade vinken. Dock tyckte Hills att det var bäst att sitta på rummet ett tag, och vänta ut reaktionen. Tanten talade nämligen i telefon och lät upprörd, sådär som italienare har en förmåga att göra. Jag bredde på situationen lite genom att försöka mig på översättningar på min beyond knaggliga italienska, vilket skrämde upp Hillevi ännu mer.
Till slut var vi dock tvungna att gå ner i köket, för jag ville ha middag. Väl där blev vi ignorerade av tanten, men hennes bror bytte åtminstone några ord. Jag antar att det betyder vapenvila från hans sida, och att hon kommer hindra mig från att använda badrummet för reste av min tid här. Härliga tider.

Men nog om min hemmasituation. Mitt jobb börjar bli riktigt spännande. Det där med tjuvar och bovar och skurkar och allt. Idag hade vi världens tuffaste snatcher inne. Det är alltså inte en person som grabbar tag i en näve kläder och springer ut, utan snarare en sån som knatar runt och plockar åt sig - från både affär och kunder. Hon var verkligen den ballaste socialt utstötta jag någonsin sett, tror jag. Var på pricken lik Bob Dylan, fast kvinna - ännu en kändis look a like. Militärkappa och dubbel uppsättning handväskor - stor och liten, som sig bör inom det yrket. Vår affär lämnade hon dock ganska fort, jag antar att hon inte ville stifta bekantskap med mig. Det var synd. Hon knatade istället in i vår grannbutik, Les Nérides, som säljer smycken och spenderade gott och väl en timme där inne. Vi har fri insikt till dem och vi stod som förtrollade allesamman.
Hon var rätt skillad, om man tänker på det. Ställde sig och tryckte mot folk, lilla väskan beredd för att droppa ner saker i. Några plånböcker fick hon inte tag i, men en halsband lyckades hon plocka på sig. Dock inte utan att managern såg det, och krävde att få tillbaka det. Efter en del nekandes överlämnade hon ändå smycket. Det var stort gjort tycker jag.
Det blev så spännande att jag faktiskt stod kvar en kvart efter jag slutat för att se vad hon skulle ta sig för. Hade hon kommit in till oss igen hade jag gått upp i limningen fullständigt. Det gjorde hon dessvärre inte, så jag tyckte det var dags att åka hem. Där jag möttes av nyheterna ni redan läst om. Och så har vi bundit ihop den här historien. Nu ska jag nanna. Puss.

Hillevi sitter och tjatar om att jag ska uppdatera på riktigt någon gång. I egenskap av bloggcoach, hävdar hon. Jag tycker det börjar gå för långt, och börjar smått ångra mitt beslut att tilldela henne den titeln. Men nu är det väl för sent att ändra sig. Hon går med stor stolthet in i rollen och domderar. Hon tycker hur som helst att den här bloggen kan skötas bättre, vad det gäller uppdateringar. Hon säger det inte rakt ut, men jag vet nog minsann att hon önskar att jag var som Storstadspojken på riktigt. En sketen side kick som uppdaterar minst fem gånger om dagen. Hah! Jag försöker åtminstone hålla lite kvalitet på den här bloggen. Hur bra det går, vet jag dock inte.

Hur som, lite smått och gott har jag väl att nämna antar jag. Julfesten med jobbet till exempel. Det var en julfest som hette duga. Kruxet är bara att jag hade velat lägga upp bilder från kalaset, men eftersom min kamera beter sig som ett litet apatiskt flyktingbarn blir det helt enkelt inte av. Inte innan jag kommit mig för att fixa till problemet, vill säga. Jag vet inte om ni vet det, men jag skulle vilja påstå att min tekniska sida är närmast obefintlig. Så det får vi vänta med, tycker jag.

En nyhet är dock att jag såg en av snattarjävlarna idag. En liten lort som smög in och rakt fram till de gråa kapporna. Som alltid. Visst, jag förväntar mig inte en extrem grad av intelligens på dem, men snälla, lite diskretion är väl ändå att föredra? Men det är väl bra för oss, han står ju nämligen och letar efter en speciell storlek, och det tar ju lite extra tid innan han kan knata iväg. Antagligen är det väl någon idiot som bett honom fixa en tia i utbyte mot en folle eller nåt liknande, och snubben drar sig ju tydligen inte för att utnyttjas. Han märkte dock rätt snabbt att han var uppmärksammad, och lommade ut tomhänt. Blicken vi fick var guld värd. Riktigt ledsen och nästan vädjande, som om vi precis stampat ned ett sandslott han spenderat timtal att bygga. Eller något liknande. Det var ju nästan så man ville springa efter honom med kappan och säga "Men du, förlåt. Alltså.. Här. Klart du ska ha den". Men nej. Vi kom fram till att det är lika bra att han går till Oxford Street och snor - de har större intäkter, och han har en klart större chans att komma undan. Inte mer än rättvist faktiskt. Det är åtminstone lite win-win över det förslaget.

Nu är det hur som helst läggdags snart, och jag vill få möjlighet att läsa ut min bok innan Hills bestämmer att det är dags för oss båda att sova. Jag räknar med att kunna sitta med Nausea på bussen på väg till jobbet redan imorgon bitti. Helst vid frukostbordet. Och för den som inte förstått det är alltså den svenska titeln Äcklet. Klassikern, ni vet. Så. Nu verkar jag bildad. Nu blir papa stolt.

Nej. Dags för lite dvärgporr. Puss.

Idag var en rakt igenom mycket bra dag. Jag vaknade till snöfall. Eller, rättare sagt, vad Londonbor kallar snö. Det var lite snöblandat regn som slaskade ner och smälte i stort sett innan det nuddade mark, men jag är glad för det lilla. Jag har  trots allt inte haft nöjet att beskåda riktig snö på sisådär två år nu.

Snön hann dessvärre byta skepnad till enbart regn när jag knallade iväg till jobbet, men lika glad i hågen var jag för det, eftersom London har gått från mjäkig halvkyla till riktiga grejer. Sådär som det är hemma, när det riktigt biter i kinderna. Då kände jag mig hemma och rätt nöjd med tillvaron.

Dock är det ju så att mina kära tunnelbanelinjer District och Circle lines har bestämt sig för att vara stängda under helgerna för att förbättra vad det nu är som ska förbättras, så jag fick ta bussen till jobbet. Ingen var gladare än jag att se att det var en gammal buss jag skulle sitta på i 15 minuter (Varning; Lögn. Exakt alla Londons turister var nog gladare än jag för det lilla miraklet). Hills har ju varit med om det förr, men för mig var det första gången. Då blev jag lycklig. Samma sak lyckades dessutom inträffa på hemvägen, och eftersom fler än jag är fascinerade av de gamla bussarna blev det en hel del fotograferande. Jag räknar med att vara med i sisådär ett tiotal familjealbum världen över innan årets slut.

Men rätt ska vara rätt, tycker i alla fall jag, och jag tänker inte vara den som sitter och ser trött ut på en buss

på alla foton. Nej, min papa har lärt mig bättre. Man ska nämligen överraska de jävlarna, tycker vi. Det är en liten konst i sig, för man vill ju inte gärna bli upptäckt innan bilderna är framkallade eftersom risken ju då finns att de tar nya bilder och all ansträngning har gått till spillo. Tricket är att, precis innan bilden tas, luta sig fram och lägga av ett vrålgrin. Man ska smila som fanns det ingen morgondag. När bilden sen är tagen gäller det att låtsas som det regnar. Helst ska man lyckas med det här under det tjugotal bilder turistflockarna gärna tar, utan att bli upptäckt. Sen kan man känna sig nöjd med vetskapen om att man har förgyllt (läs: förstört) alla bilderna de var glada att få på Londons gamla buss. Det är en liten seger. Många bäckar små, och så vidare.

Synd bara att det är svårt att veta var man ska kräva sina royalties.

Jag ber alla, mer eller mindre, trögtänka läsare observera att bilden ovan är arrangerad

I rättvisans namn bör jag väl påpeka att den här bilden inte riktigt gör Hills rättvisa. Verkligen inte mig heller för den delen, men det måste jag ju säga för alla mina framtida internetragg. Vi är så hemskt mycket sötare i verkligheten, ska ni veta. Till och med när vi är nyvakna. Puss.

Idag är jag på särdelses bra humör ska ni veta. Vad det beror på vet dock ingen, men jag antar att det har någonting att göra med att det var min sista arbetsdag inför "helgen" och att jag har två lediga dagar att se fram emot. Att dessa sällskapas med papa och farmor (jag vet att jag tjatar på om det, men det lyser upp mitt lilla liv) gör ju inte saken värre. Så här har jag knatat runt all smiles hela dagen och allting har bara varit nice and dandy.
Men det glada humöret har det dock medföljt en jävel till överskottsenergi som ingen riktigt visste hur de skulle hantera, än minst jag själv. Nog för att jag uppskattade den, men lite stressande måste det ändå ha varit för mina arbetskamrater att försöka föra ett samtal med en person som mest står och studsar. Men jag är rätt glad ändå, det känns som om jag äntligen har hittat tillbaka till mig själv. Jag brukade ju alltid vara såhär jobbig och hyperaktiv. Skönt.

Förresten fyller min käre bror 29 år idag. Det är wow på alla sätt och vis, och nästa år är det The big Three-O. Åh, vad jag ska håna honom då. Vi har nämligen haft trettioårskris i fem år båda två, och snart är han där. Då ska jag sitta och påpeka hur ung jag känner mig mest hela tiden. Undrar hur lång tid det tar innan jag åker på en rak vinge?

Även om ca 18 år har passerat, är vi oss på pricken lika