Erling Ört Jr

Ja, jag har inte så mycket att berätta om idag heller. Det verkar vara ett återkommande tema på sistone. Men jag tänkte åtminstone att jag skulle berätta för er om den mobbning som förekommer på min arbetsplats. Jojo. Det är inte bara i skolorna som Friends behövs, gott folk! Det ses mellan fingrarna när det gäller arbetsmobbning, det vet väl jag det.
Den senaste veckan har jag utstått diverse pikar om vilken tönt jag är. Och allting är Hillevis fel. Hon ska tydligen jobba mornar denna vecka och sisådär två månader framöver. Allt väl, så långt, eftersom det betyder att jag har ensamma mornar vilket är ungefär det bästa jag vet. Då kan jag leva rövare och slamra runt och vara ivägen hur mycket jag vill utan att någon blir ledsen. Då är livet gott.
Den lilla haken är dock att det är läggdags klockan nio. Släckt och tyst ska det vara, för Hillevi ska snusa åtta timmar innan uppstigning. Jag tycker faktiskt att det är ett ganska rättvist resonerande, och klagar därför inte. Tvärs om, jag har istället kommit på den briljanta idéen att jag går och lägger mig samtidigt som min käre rumskamrat. Detta är en bra idé på alla sätt och vis. Dels får jag nästan elva timmars sömn (med undantag för slamrandet som uppstår varje morgon mellan 05.00 och 06.00, men jag kan ha överseende med det) och dessutom slipper jag en grinig Hillevi som klagar på att jag är för högljud om kvällarna. Två flugor, som man säger.
Jag gjorde dock misstaget att berätta för mina arbetskamrater om mina nya läggdagsvanor, och pikarna kom flygande direkt. De tyckte att jag var en tönt och mes som var tvungen att gå och lägga mig när Frugan sa till. Tyckte liksom att jag var under her thumb. Så min briljanta idé har jag fått äta upp. Med råge.
Jag får tänka över mina insikter lite mer noggrant nästa gång. Så att jag slipper gå hem on the verge of tears efter varje avslutat arbetspass framöver. Man vill ju inte bli klassad som en push over liksom.

Jag sitter och irriterar Hillevi med att ha rap-maraton. Det här kommer irritera min papa också, eftersom han inte tycker att man rapar offentligt. Sådant tycker jag är skitsnack. Det tycker Hillevi också, men bara när det gäller henne. När det är någon annan som rapar så tycker hon att det är äckligt.. och det är ju logiskt i och för sig (ur Hillevis synpunkt åtminstone).
Men när det är det enda nöjet jag har den här veckan tycker jag ändå att det är lite trist att hon missunnar mig min, för stunden, enda lycka i livet. På det viset är hon lite ogin, frugan.

Ja, alltså. Jag hade ju inte tänkt uppdatera den här bloggen under de sista dagarna jag har kvar i Sverige, men eftersom min kära kamrat Jotto/Marcus fyller år idag så måste jag ju vara en reko människa och göra ett undantag. Han fyller ju trots allt 25, och börjar därmed sin resa till fel del av tjugoårsåldern. Jag sitter än så länge tryggt kvar på rätt sida, och har väl tänkt mig att vinka lite retfullt till och från.

Sitter på MSN och leker Djävulens Advokat med Tanja, angående hennes thing med M (jag tänker inte kalla honom Milkyway, och jag får väl inte använda hans rätta namn heller). Hon vägrar gå med på ett ord jag säger, även om hon vet att jag har rätt. Det kommer bli en lång kväll, det känner jag, det.

Tanja. Ta dig samman, älskling. Han tycker om dig. På riktigt. Puss.

Se det som en sorts resumé av år 2008s tre sista månader.

Papa köte världens bästa julklapp och födelsedagspresent till mig. Jag är den mannen evigt tacksam. En extern hårddisk är precis vad jag behöver till alla mina filmer och tjejtjejiga tvserier jag har, som gör min dator ack så överbelastad. Nu har jag någonstans att lägga över dessa på - guld värt. Möjligheterna är oändliga!
Men det som är mest balsam för själen är min nya Multi-Card Reader. En liten manick man proppar in ett minneskort i och ansluter till datorn. POFF sa det, och så har jag äntligen alla mina bilder på datorn. Jag kan bli en människa igen. Nu jävlar kommer det bilder som är mina!
Jag sitter och kikar igenom bilderna nu, och kan konstatera att min kamera har varit omöjlig längre än vad jag vill minnas. Jag har väl förträngt det. Jag har bilder kvar sedan jag var och hälsade på i Svea fosterland förra gången. Det var i Oktober. Fine, det kanske är normalt för vissa att spara bilder så pass länge, men sannerligen inte för mig. Nu ska här rensas!

Ja, vi håller på att laga mat här i det Lundbergska hushållet. Spaghetti och köttfärssås. Men fan, låt er inte luras av den simpla maträtten. Köttfärssåsen är en hel vetenskap i den här familjen. Släng dig i väggen, italienska matmamma!
Jag fick hur som helst ansvar över löken. Vilket jävla beslut. Det är ju ändå jag som bär ögon-make up:en i den här familjen. Jag grinar av purjolök, så att sätta mig på att hacka en helt vanlig gul mördarlök tyckte jag var lite hårt. Men det går inte att slingra sig i den här familjen, inte. Tacka vet jag den där apparaten med vassa grejor som snurrar som gör att man kan luta sig tillbaka.
Men ritualen innefattar blod, svett och tårar. Vid det här stadiet har vi klarat av ettan och trean, det vill säga blodet och tårarna. Tårarna har jag redovisat för er, men blodet kom när papa skulle öppna konservburkar. Jag visste att det var en dålig idé med konserverade champinioner, men när lyssnar någon någonsin på mig? Jag kände att det var dags att fly fältet när han började mecka med både potatisskalare och knivar i den halvöppnade burken. När jag kom tillbaka var det blod ungefär överallt och han stod och förbannade burkens intelligenskvot för att den inte gick att öppna på normalt vis. Det är så konstigt det där, hur burkar kan skilja sig så mycket intelligensmässigt, eftersom den jag öppnade verkade ha alla hästar hemma.
Nu får vi se hur det går, såsen står och puttrar och "samlar ihop smakerna" och jag sitter och tar igen mig med ett glas rödtjut. Förhoppningsvis slipper vi svetten åtminstone. Håll tummarna, kamrater.

Hostan sitter fortfarande i, men huvudvärken har äntligen försvunnit. Hade jag inte vetat bättre hade jag tackat Gud för det, men nu tackar jag istället huvudvärkstabletterna och mitt sunda förnuft.
Papa sa förresten igår att om han hade vetat att min tredagarshuvudvärk (den jag hade tidigare, inte den svenska) satt bakom ögat hade han skickat mig till läkaren direkt. Vad sa ni nu då, Hillevi och Tanja?! Jag vet minsann när det är på riktigt. Som tur var lyckades jag bota mig själv, innan jag var tvungen att ruschas iväg akut till sjukhuset. Men tänk om..
Det som är bra med att ha en läkare till far är att han vet vad som funkar och inte, i läkemedelsväg. Igår undrade jag om han inte hade någon hostmedicin och jo, det hade han minsann. Han tog fram en ful brun flaska där etiketten stoltserade med namnet Cocillana-Etyfin. Försiktigt, försiktigt mässade han när jag doserade upp en sked, eftersom det tydligen innehåller morfin ("en speciell sorts morfin som verkar hostdämpande"). Inte för att jag egentligen märkte någonting av det där, eftersom jag är omåttligt rädd för medicinering i flytande form sedan mina dagar som öronbarn. Men fan vad det hjälpte. Jag fick nästan tvinga fram hostan i slutet av kvällen för att få lite uppmärksamhet. Nu är den visserligen tillbaka på riktigt igen, men jag ser fram emot min nästa Cocillanados.

Tillsvidare dricker jag dock kaffe för att lindra min enorma halssmärta. Jag lider som Jesus gjorde, ska ni veta. Dock har vi lite problem. Kaffebönorna är slut, så det blir inget kaffe från espressomaskinen idag. Det är synd, eftersom jag just vant mig vid den lyxen. Jag är lite bakåtsträvande i vissa fall, det ska jag erkänna, men den här manicken har jag lärt mig att älska som ett barn. Men nej, den vill inte hjälpa mig när jag har det som svårast. Fine.
Jag vänder mig till kaffebryggaren istället. Problemet är bara att även det kaffet börjar se ljuset i slutet av tunneln. Till och med finkaffet börjar tryta, och då vet vi att det bara är en tidsfråga. Så jag sa fint och snällt till papa att jag faktiskt inte har någonting emot en kopp snabbkaffe. Det var då bombnedslaget kom. Slutet på mitt liv, as i know it. Inget snabbkaffe. Jag säger det igen: Inget snabbkaffe.
Jag vet egentligen inte alls hur jag ska ställa mig till det här. Hela min existens känns omtumlad. Inget snabbkaffe. Min familj är, och har alltid, varit snabbkaffe. Och jag, mitt dumma fån, trodde att det skulle förbli så. Jag tänkte att den här espressomaskinen bara var en fas, en dröm om ett bättre liv. Att snabbkaffet alltid skulle stå där bakom - lojal, som en räddare i nöden. Men nej. Det svek mig. Det här gällde inte i nöd och lust. Snabbkaffet gav upp hoppet om oss för tidigt. Jag känner mig sviken.

Ja, det är väl klart att man skulle bli sjuk det första man gjorde när man kom hem. Det är typiskt min kropp - jävlas bara för att jag råkar slappna av. Så imorse vaknade jag upp med en hosta från helvetet, andningssvårigheter, yrsel och huvudvärk. Och ni vet vad jag tycker om huvudvärk. Tacka vet jag svenska värktabletter som hjälpte mig att må lite mer som en människa igen.
Jag pallrade mig hur som helst iväg för att träffa min gamla goding Sofia, som dagen till ära hade tagit sig från Uppsala in till Stockholm. Vi hade en trevlig fika, med en gigantisk kanelbulle, och catchade upp som sig bör. Hon blev eld och lågor när jag berättade om mina och Hills planer för våren och lovade att hålla ögonen öppna för eventuella lägenheter. Hon är en av de absolut mest ambitiösa människor jag känner, så att ha löfte om det från henne känns mycket tryggt måste medges. Jag har dessutom säkrat min kurslitteratur, och känner jag Sofia rätt kommer den vara som ny. Det är vad jag kallar askalas.

Annars inte mycket att rapportera. Det har varit lugna familjedagar som präglat min första tid i Sverige, och det är jag i sanningens namn mycket nöjd med. Det är skönt när det är otvunget, och man bara kan sitta och umgås som man brukade när jag bodde hemma. Jag kan sakna det ibland. Speciellt som jag kommer på att jag faktiskt har flyttat hemifrån, och inte är säker på om jag någonsin kommer flytta hem igen "på riktigt". Nu blir det ju Uppsala i vår och där ska man väl vara i ett par år. Och efter det är det ju meningen att jag ska vara vuxen på riktigt - vi kommer ju ändå tydligen samla på Chilli-serien där. Då får man väl inte flytta hem till flickrummet igen, liksom? Nej, jag måste ta mig en funderare på det här.
Men tills dess tänker jag bara gilla läget. Jag uppskattar att ha ett välfyllt kylskåp och skafferi och att ha en dusch vars tryck blåmärker en var gång man ska tvaga sig. Det mina vänner, är en vardagslyx jag har förträngt en smula.

Ja, nu sitter jag här i mitt gamla rum och tittar på youtubeklipp med min käre bror. Allt är som back in the days, med andra ord. Ska snart ta papa med oss och gå och äta sushi. Men först ska jag ringa mormor. Den som trodde att det var semester jag var på kan tänka om. Här är det full rulle mest hela tiden.
Men ikväll är det familjekväll, eftersom det inte riktigt hanns med igår. Så efter min efterlängtade svenska sushi så blir det (ja, nu är jag nedrig mot Hillevi) Brideshead Revisited. Filmen alltså. Serien håller jag fortfarande på att titta igenom med Hillevi för andra gången. Jag räknar inte med att en filmatisering av världens bästa tv-serie och bok, som dessutom varken innehåller Anthony Andrews eller Jeremy Irons, ska vara något att hurra för. Men man måste ju ge saker en chans.. Har jag hört.

Hörs senare, det är dags att vara social. Puss!

Det är synd att min kamera inte fungerar, annars hade ni fått se min glittriga födelsedagsfrukostmuffin som Hillevi stolt marscherade in med tidigare idag. Det var grejor det. Små ljuslila kreationer med blått glitter på toppen. Min hade till och med ett svart hårstrå. Nej, avundsjuka hade ni varit om ni hade sett det!

Igår klarade vi ju av större delen av födelsedagsfirandet med middag och utgång. Hills var trött och ville stanna hemma och äta ostbågar, men jag och Tanja mötte upp med Francesco och Karam vid Old Street och styrde stegen mot Favela Chic. Det var tydligen Francescos absoluta favoritställe. Jag och Tanja var väl lagom pepp, men det visade sig vara ett sjukt roligt ställe. Vi gillart och lär gå dit igen - med eller utan våra italienska kamrater!
Men det blir inte mycket firande för min del i övrigt idag. Om ett par timmar ska jag åka ut till Heathrow och ta planet hem. Hillevi har skrämt mig med SAS förseningar i de två dagar hon har varit hemma nu, men jag ska nog motbevisa henne. Är mitt plan sent är det ju bara att se lite ledsen ut och snyfta "Men.. Det är ju min födelsedag.." och då måste de ju fixa det liksom. Nej, jag är hoppfull.

Ja, nu har jag haft huvudvärk i två hela dygn. Det jag trodde var en vanlig dagen efter-huvudvärk har visat sig vara en möjligen livshotande sådan. Nu har jag förvisso inte huvudvärk särskilt ofta, och vet faktiskt inte mycket om det - men jag vet att det är den enda smärta jag inte klarar av. Det är helt och hållet olidligt.
Så. Jag har provat ett par olika kurer, så som simpla huvudvärkstabletter och kaffe och tryck på punkter och annat trams. Det här duger inte, ska jag säga er! Så nu googlar jag mina symtom. Johodå. Jag ska självdiagnostisera mig på Internet.
Hittills har jag kommit fram till att det kan vara Fibromyalgi eller Hortons Huvudvärk. Jag har ingen egentlig aning om vad dessa två sjukdomar innebär, men det är inte vad som är viktigt. Det enda viktiga är att jag kan sätta namn på mitt tillstånd. Jakten fortsätter.

Jo, nu så. Efter en olidlig väntan ska jag äntligen berätta om vårt nyårsfirande - övergången från 2008 till 2009. Vi knatade som sagt iväg till den där penthousefesten hos Francescos bror och det var kalas alltsamman, från början till slut.
På vägen dit, efter lite felnavigation, stötte vi på en trio av tolvåringar. De var allmänt pratglada, ville smaka på vårt vin och visa upp sin egen öl. Vi lekte vuxna och ansvariga och sa att "Nej, minsann - här bjuds det inte. Ni borde inte dricka, ni som är så unga" och så vidare men jag är inte säker på om de tog oss på allvar. Det slutade i alla fall med ett varningens ord från deras sida: Don't get pregnant. Okey? Do you need a condom? Vi avböjde så klart å det vänligaste, men lovade ändå att inte bli gravida den kvällen. Det är tur att vi har tolvåringar som ser efter oss - vem vet vad som hade kunnat hända annars liksom?
Efter mycket om och men kom vi till slut fram till lägenheten, och gosse, den var flådig den. Högt i tak och stor och luftig och ingen Londonkvalitet så långt ögat nådde. Jag hade inte bangat på att bo där. Alls.
Det var, inte helt oväntat, fullt av italienare. Jag har ju aldrig varit en stor beundrare av italienare, speciellt inte sedan jag började jobba på JN, men jag må ha ändrat min inställning efter att ha firat nyår med ett tjugotal av dem. Det var kindpussande hit och dit mest hela tiden, och även om jag inte är jätteexalterad av tanken på intimtet med främlingar var det ändå helt okej. Allt man var tvungen att tänka på att det är vänster-höger-regeln som gäller. Alltså, vänster kind - SMACK, höger kind - SMACK. Det är viktigt sådant där. Man får inte förolämpa någons kultur.
Det hela var, som sagt, väldigt trevligt. Men jag orkar faktiskt inte tråka er med några längre utläggningar om vad som hände minut för minut under kvällen. Jag bjuckar på lite bilder i alla fall. Det ska ni ha. Puss, och gott nytt 2009. Vi har stort hopp för det här året. 


 

Jag och Tanja ska ut på riktigt galej nu om någon halvtimme, så jag har inte mycket tid att tala med er idag. Men det är klart att jag ändå ska önska er ett gott nytt år 2009! Det ska ni ha.

Ja, här sitter Tanja och jag och har precis ätit pankisar. Vi mår rätt gott, ska tilläggas. Det finns inte mycket att rapportera för stunden - jag har knegat på, hårt som en myra, och Tanja har mest legat och sovit hela dagarna. Det känns skönt att veta att hon följer budskapet Carpe Diem och verkligen tar vara på dagen.

Jag kan väl ta tillfället i akt att berätta för er att traumatiska händelser har drabbat mig. Ja, mitt liv är otroligt spännande för stunden. Jag har tappat bort min nagelfil till exempel. Och höll på att komma för sent till jobbet imorse för att Tanja hade tvättat min uniform utan att berätta för mig att den låg ren och torr i soffan. Jag tror jag fick en mindre hjärnblödning innan jag till slut hittade den. Det är sådan information, mina vänner, jag aldrig skulle drömma om att undanhålla från er!

Det verkar hur som helst som att vi följer med Francesco på nyårsfest i hans brors penthouselägenhet imorgon, eftersom Tanja i stort sett har tackat ett glatt ja till det förslaget senast han frågade. Vi får se hur det går, jag skulle gärna klämma in ett besök hos Emilie också. Men med tanke på att hon bor på andra sidan staden, får vi se hur de planerna ligger när det väl kommer till kritan. Spänning i tillvaron har vi gott om, kära vänner.
Vidare har jag och substitutfrugan* kommit på att vi minsann ska ha två nyårslöften. Detta genom att hitta på ett eget, och sedan bli tvungen att hålla ytterligare ett som den andra hittat på åt en. Ska bli spännande att se vad som finns i den lilla smällkaramellen!
Ni blir de första att få veta. Jag lovar.

*Tanja: Jag är väl ingen substitutfruga, nu blir jag faktiskt arg. Vi är ju till och med gifta på Facebook! Visst att vi är särbos, men vi är fortfarande gifta!

Tanja lägger armen om mig och ser allvarlig ut.
Tanja: Fanny..
Jag: Mm..?
Tanja: Jag vill fråga dig en sak..
Jag: Mhm..
Tanja: Lovar du att vara helt ärlig?
Här tar jag spjärn och våldssniffar henne i armhålan.
Jag: Nej, du luktar inte svett.
Tanja ser förnärmad ut.
Tanja: .. jag tänkte ju bara fråga om du ville följa med och röka..

Tanja hävdar i sitt senaste blogginlägg att jag börjar tröttna på henne. Hah! Bluff och båg säger jag. Allt hon har i bagaget för det uttalandet är att jag lackade lite igårkväll när hon ville att jag skulle springa runt huset och hämta filtar åt henne när vi skulle sova. Det tyckte jag var en lite för utmattande handling, och hälsade snällt att hon fan kunde hämta sin filtjävel själv om hon frös så mycket. Då tog hon till valpögonen, den jäveln. Satt där och snyftade och snörvlade. Jag ska inte säga att jag fick skuldkänslor, men jag ville ha ett slut på tramset så jag hämtade filten och drog till med ett "Skuldkänslor Tanja! Skuldkänslor är en allmänt erkänd taktik för att få folk att göra som man vill!".

Och nu hävdar hon att jag är trött på henne. Skulle jag? Aldrig. Hon gör ju mitt morgonkaffe från stund till stund. Sånt leker man inte med!

.. när man lyckas tappa frukostmackorna upp och ned på golvet och inte hinner göra nya innan man ska rusa iväg för att hinna med bussen.
En sådan dag när man sitter bakom en människa som inte kan ha duschat eller tvättat sina kläder på sisådär femtio år, och måste sitta och sniffa på sitt egna nytvättade hår i tjugo minuter för att inte kräkas. Detta samtidigt som man får oroade blickar från medresenärer som tror att man är alldeles för egenkär för sitt eget bästa, eftersom de varit strategiska nog att sätta sig utanför odörens räckvidd.
En sådan dag när man lyckas spilla ut hela mopphinkens innehåll över hela butiksgolvet, och precis hinner moppa upp alltsamman innan Area Managern kommer in som en objuden gäst som styrer och ställer. En sådan dag när man lyckas snubbla i trappen på både upp- och nerväg med jämna mellanrum under dagen.
En sådan dag när man nästan lyckas tappa ut kvällsmaten över hela trappan hemma.

Och en sådan dag när man lyckas spendera runt £100 på mellandagsrean på saker man absolut inte alls behöver. Som mer paljettpryda plagg till exempel. Nåja. Vem är jag att klaga.

Jag och min chef hade just ett väldigt givande samtal på Facebookchatten. Ja, så givande att Tanja var tvungen att påpeka vilken mognasgrad det faktiskt låg på.
Det hela gick mest ut på att förolämpa varandra så mycket som möjligt. När hon kallade mig loser kallade jag henne för git och hon kontrade med fucker. Det känns skönt att vi har ett så professionellt band.