Hey Jimmy
Nu har Tanja och jag tittat klart på hela säsong 2 av What about Brian. Och vet ni? Det finns ingen säsong 3. Nu har vi ingen aning om vad vi ska göra av våra liv. Spela Scene it Friends Edition, tyckte Tanja, men jag vet inte hur pepp jag kommer vara på det under de resterande 60 åren jag hoppas att jag har kvar av mitt liv. Vi får väl helt enkelt vänta två år till och plöja igenom de båda säsongerna en gång till då. Bara 730 dagar kvar. Någon som har något bra exempel på tidsfördriv?
Annars har jag inte mycket att meddela. Jag ska upp innan 6am imorgon för att vara på jobbet vid 8, vilket betyder att jag bör gå och lägga mig inom en mycket snar framtid. Roligare än så blev det helt enkelt inte idag.
Annars har jag inte mycket att meddela. Jag ska upp innan 6am imorgon för att vara på jobbet vid 8, vilket betyder att jag bör gå och lägga mig inom en mycket snar framtid. Roligare än så blev det helt enkelt inte idag.
En andra julafton med Elvis
Jojo. I London får man chansen att fira jul två gånger som svensk. Julafton igår, och den storslagna Juldagen idag. Jag tar chansen att skippa firandet, och tar mig igenom dagen på svenskt vis. Det vill säga trycka i mig resterna från gårdagens julmat, titta på gamla filmer á la My Fair Lady på tv och gå och snegla lite på mina julklappar stup i kvarten.
Nu har jag ju som sagt bara fått tre, eftersom jag firar jul om lite drygt en vecka, men det är makalöst bra julklappar ska ni veta. Och jag tror att de två människorna jag lever närmst här har avslöjat mig. Min besatthet har kommit fram. Elvis. Söta Hills köpte mig en Elvisbok och skruttisTanja köpte mig en Elvistavla. Åh, jag kan frossa i min idealman hela dagarna långa nu. Det är lycka, kära vänner.
Funderingarna ligger dock nu på hur jag ska lyckas frakta över min tavla från England till Sverige. Vissa av er vet ju nämligen attt jag har planer på att flytta tillbaka till mitt fosterland i slutet av våren, och då vill jag givetvis ha mina grejor med mig - inte minst min Elvistavla. Den ska få en central plats i Uppsalalägenheten. Tanja talade om att posta eller frakta, men min papa sa att jag möjligtvis skulle kunna ta den med som specialbagage när jag flyger hem om drygt en vecka.
Nu har jag nämligen bokat min biljett. Hillevi har muttrat och skakat på huvudet åt min förmåga att skjuta upp saker och ting i oändlighet, men nu har jag tagit mig i kragen. Den 4 Januari, på självaste 21årsdagen, åker jag hem mot Svea Rike. Då har jag slagit två flugor i en smäll, känner jag. Inte nog med att jag kan fira min födelsedag där det tydligen är värsta grejen att fylla 21, men jag kan träffa min papa och bror också. Det ni. Så jag blir borta till och med den 16, vilket betyder att Hillevi och hennes syster lugnt kan leva Londonlivet och sussa gott i vår säng.
Och för att göra Hillevi stolt har jag bokat min resa med SAS. Jag har ju hört om hur hon har lovordat dem på sistone, så jag tänkte att det var väl inte mer med det - nu bokar jag! Tack för tipset, frugan.
Nu har jag ju som sagt bara fått tre, eftersom jag firar jul om lite drygt en vecka, men det är makalöst bra julklappar ska ni veta. Och jag tror att de två människorna jag lever närmst här har avslöjat mig. Min besatthet har kommit fram. Elvis. Söta Hills köpte mig en Elvisbok och skruttisTanja köpte mig en Elvistavla. Åh, jag kan frossa i min idealman hela dagarna långa nu. Det är lycka, kära vänner.
Funderingarna ligger dock nu på hur jag ska lyckas frakta över min tavla från England till Sverige. Vissa av er vet ju nämligen attt jag har planer på att flytta tillbaka till mitt fosterland i slutet av våren, och då vill jag givetvis ha mina grejor med mig - inte minst min Elvistavla. Den ska få en central plats i Uppsalalägenheten. Tanja talade om att posta eller frakta, men min papa sa att jag möjligtvis skulle kunna ta den med som specialbagage när jag flyger hem om drygt en vecka.
Nu har jag nämligen bokat min biljett. Hillevi har muttrat och skakat på huvudet åt min förmåga att skjuta upp saker och ting i oändlighet, men nu har jag tagit mig i kragen. Den 4 Januari, på självaste 21årsdagen, åker jag hem mot Svea Rike. Då har jag slagit två flugor i en smäll, känner jag. Inte nog med att jag kan fira min födelsedag där det tydligen är värsta grejen att fylla 21, men jag kan träffa min papa och bror också. Det ni. Så jag blir borta till och med den 16, vilket betyder att Hillevi och hennes syster lugnt kan leva Londonlivet och sussa gott i vår säng.
Och för att göra Hillevi stolt har jag bokat min resa med SAS. Jag har ju hört om hur hon har lovordat dem på sistone, så jag tänkte att det var väl inte mer med det - nu bokar jag! Tack för tipset, frugan.
Julafton i ett dårhus
Jupp, nu har jag och Tanja firat julafton. Kanske den mest ojuliga jul jag någonsin har firat, men trevligt likförbannat. Så nu är vi övergödda och uttråkade av Kalle Anka och hans vänner, som sig bör.
Hur som. Vi gick just ner i köket för en röka och lite vatten innan sängdags. Just som jag bäst står och fyller på mitt vattenglas säger Tanja: Fanny.. Varför ligger det en pistolbox på bordet?
Jag tittar upp och, ja, det ligger en pistolbox på bordet. Lite snyggt placerad på en handduk på ett sådant där typiskt mentalsjukt vis. Så i dörröppningen till uteplatsen står ingen mindre än Slisket och leker med sin pickadoll. Lite halvt skevt sådär.
Jag gör mitt bästa för att övertyga Tanja om att det säkert bara är en soft air gun och att hon inte har någonting att oroa sig för, men lovar ändå att vi kan låsa vår dörr i natt om det får henne att känna sig mer säker. Varpå Slisket undrar om vi vill provskjuta. Jojomen. Vi behöver inte ringa polisen, för han har minsann licens från sin tid i det militära och har all rätt att kånka runt på sitt skjutvapen i mitt hus. Jag avböjer å det vänligaste, då jag inte har någon lust att ta dödliga vapen i min hand, men ändå inte vill uppröra ägaren till skiten då jag helst skulle undvika ett gisslandrama på självaste julafton.
Det hela känns smått absurt, men vi har ändå kommit överens om att vi nog sover bäst genom att låsa dörren i natt. Det känns som om det finns roligare sätt att vakna upp på juldagsmorgonen än med ett hål i huvudet liksom.
Det är dags att googla vapen nu. Någon som vet någonting om G-10? Alpstugan känns mer och mer lockande för var dag som går. Jag älskar er alla. Jag vill bara att ni ska veta det. Puss.
Hur som. Vi gick just ner i köket för en röka och lite vatten innan sängdags. Just som jag bäst står och fyller på mitt vattenglas säger Tanja: Fanny.. Varför ligger det en pistolbox på bordet?
Jag tittar upp och, ja, det ligger en pistolbox på bordet. Lite snyggt placerad på en handduk på ett sådant där typiskt mentalsjukt vis. Så i dörröppningen till uteplatsen står ingen mindre än Slisket och leker med sin pickadoll. Lite halvt skevt sådär.
Jag gör mitt bästa för att övertyga Tanja om att det säkert bara är en soft air gun och att hon inte har någonting att oroa sig för, men lovar ändå att vi kan låsa vår dörr i natt om det får henne att känna sig mer säker. Varpå Slisket undrar om vi vill provskjuta. Jojomen. Vi behöver inte ringa polisen, för han har minsann licens från sin tid i det militära och har all rätt att kånka runt på sitt skjutvapen i mitt hus. Jag avböjer å det vänligaste, då jag inte har någon lust att ta dödliga vapen i min hand, men ändå inte vill uppröra ägaren till skiten då jag helst skulle undvika ett gisslandrama på självaste julafton.
Det hela känns smått absurt, men vi har ändå kommit överens om att vi nog sover bäst genom att låsa dörren i natt. Det känns som om det finns roligare sätt att vakna upp på juldagsmorgonen än med ett hål i huvudet liksom.
Det är dags att googla vapen nu. Någon som vet någonting om G-10? Alpstugan känns mer och mer lockande för var dag som går. Jag älskar er alla. Jag vill bara att ni ska veta det. Puss.
Dopparedagen
Nu är det julafton hemma hos er, dock inte för mig - än. En timme kvar. Vi ska dock gå och lägga oss här nu, för Tanja har arbete imorgon. Hon ska sörja för familjen, det vill säga mig själv, och jag ska slava runt hemma hela dagen. Nåja. Ta ut mat ur frysen och sätta på spisen vid halv sju åtminstone. Viljan är min styrka.
I övrigt tänkte jag bara önska er God Jul. Puss.
I övrigt tänkte jag bara önska er God Jul. Puss.
Nytt år, nya idioter
Ålrajt. Mycket dålig uppdatering på senaste tiden, bloggcoachen skulle kölhala mig om hon var här - men det är hon inte, så nu är det lugna gatan här. Nästan.
Tanja bor ju här numer, under de två veckors tid Hills gör Sverige, och det tyckte vi var värt att firas i lördags. Ett mycket dåligt beslut, på alla fronter. Inte nog med att vi både upplevde bakisdagen från helvetet, då vi båda jobbade dagen därpå. Inte heller nog med att grannarna klagade eftersom vi tydligen satt och skrek hela natten. Nej, straffas ska man göras och det med råge.
Jag har ju tidigare berättat för er om Slisket. Ni vet, han som delar säng med sin halvsyster - permanent. Jodå, nu har han tydligen fått upp ögonen för mig och det är ju jobbigt på alla sätt och vis. Jag uppskattar i regel inte att någon alls kallar mig för My Little Flower eller My Honey, men när det kommer från ett italienskt slisk som tidigare på dagen konstaterat att Tanja (som ju är i samma ringa ålder som mig själv) är ung nog att vara hans dotter blir det med ens ännu mer outhärdligt. Nu funderar jag mest på hur svårt det egentligen är att skaffa sig en ny identitet och fly upp i Alperna. Onekligen lättare än att bo under samma tak som en ålderskrisande gubbsjuk man med alkoholproblem, det kan jag ju skriva upp.
Så hör ni inte av mig något mer vet ni vart jag är. I min alpstuga, klappandes på min Sankt Bernardshund. Adressen är tyvärr hemlig av uppenbara skäl. Vi hörs.
Tanja bor ju här numer, under de två veckors tid Hills gör Sverige, och det tyckte vi var värt att firas i lördags. Ett mycket dåligt beslut, på alla fronter. Inte nog med att vi både upplevde bakisdagen från helvetet, då vi båda jobbade dagen därpå. Inte heller nog med att grannarna klagade eftersom vi tydligen satt och skrek hela natten. Nej, straffas ska man göras och det med råge.
Jag har ju tidigare berättat för er om Slisket. Ni vet, han som delar säng med sin halvsyster - permanent. Jodå, nu har han tydligen fått upp ögonen för mig och det är ju jobbigt på alla sätt och vis. Jag uppskattar i regel inte att någon alls kallar mig för My Little Flower eller My Honey, men när det kommer från ett italienskt slisk som tidigare på dagen konstaterat att Tanja (som ju är i samma ringa ålder som mig själv) är ung nog att vara hans dotter blir det med ens ännu mer outhärdligt. Nu funderar jag mest på hur svårt det egentligen är att skaffa sig en ny identitet och fly upp i Alperna. Onekligen lättare än att bo under samma tak som en ålderskrisande gubbsjuk man med alkoholproblem, det kan jag ju skriva upp.
Så hör ni inte av mig något mer vet ni vart jag är. I min alpstuga, klappandes på min Sankt Bernardshund. Adressen är tyvärr hemlig av uppenbara skäl. Vi hörs.
Mardrömsdagen som inte var så läskig när det väl kom till kritan
Min trettontimmarsdag förflöt oväntat fort och utan några större missöden. Döm av min förvåning när jag kommer upp från lagret för att hitta butiken helt folktom och tyst. Då var klockan tydligen nio, och det var dags att börja sale prep:en. Kalasbra.
Så snabb summering; Jag tjatade mig till tre raster, fick middag betald av Jane Norman, hade en trevlig fredagskväll på jobbet och fick finfint beröm för mina accessoarväggar. Det ni. Det är inget ni kan påstå har hänt er idag, åtminstone.
När jag kom hem satt Hillevi och tittade på en bloggvideo där någon gjorde varm choklad. Ibland förundras jag hur lite som kan krävas för att underhålla en människa i ett par minuter. Jag hoppas att hon kände sig underligt tom när hon hade tittat klart. Det är inte helt okej att viga sitt liv åt informationsfilmer om varm choklad. Men vem vet, det kan ju vara en arbetsskada och då är det ju orättvist av mig att sitta här och döma henne. Då borde jag ägna min tid åt att söka hjälp åt henne istället.
Jag ska fundera på saken och se hur det har utvecklat sig tills dess att hon kommer tillbaka igen. Då får vi se om jag behöver vidta åtgärder för att få slut på de här dumheterna. Men tills vidare låter jag det bero.
Hur som, Hillevi åker ju som sagt till Svea imorgon och då har jag Tanja som bor över i ett par veckor som moraliskt stöd. Jag tycker nämligen inte så värst mycket om att vara ensam under längre perioder, och behöver allt som oftast någon att tjata på lite ibland när jag känner att behovet är som störst. Och då kommer Tanja vara där som en räddare i nöden.
Jul- och nyårsfirande står på planeringen, men det är svårt. Ja, inte det där med julen, det har ni nog märkt att jag har kläm på, men nyår. Vi har ingen planering alls, vad gäller den 31a, men däremot har ett par förslag rullat in.
Antingen drar vi på Francescos brors penthousefest med massa influgna italienare och annat löst folk, eller så drar vi hem till Emilie. Idag fick jag dessutom erbjudandet om att fira med min före detta arbetskamrat Rochelle, vilket ju onekligen verkar mycket trevligt då vi inte umgåtts på hur länge som helst.
Men vi får se hur det blir. Vi är ju båda sugna på ett traditionellt firande med trevlig middag, fyrverkerier och sen en fest. Time will tell..
Jag har åtminstone hittat min nyårsklänning nu, och ni blir väl inte alltför chockerade om jag avslöjar att den är från JN? Kalasfin är den i alla fall, det tyckte till och med Hills som ju annars bara tycker att våra kläder är för horor. Men den här fick tummen upp.
Så snabb summering; Jag tjatade mig till tre raster, fick middag betald av Jane Norman, hade en trevlig fredagskväll på jobbet och fick finfint beröm för mina accessoarväggar. Det ni. Det är inget ni kan påstå har hänt er idag, åtminstone.
När jag kom hem satt Hillevi och tittade på en bloggvideo där någon gjorde varm choklad. Ibland förundras jag hur lite som kan krävas för att underhålla en människa i ett par minuter. Jag hoppas att hon kände sig underligt tom när hon hade tittat klart. Det är inte helt okej att viga sitt liv åt informationsfilmer om varm choklad. Men vem vet, det kan ju vara en arbetsskada och då är det ju orättvist av mig att sitta här och döma henne. Då borde jag ägna min tid åt att söka hjälp åt henne istället.
Jag ska fundera på saken och se hur det har utvecklat sig tills dess att hon kommer tillbaka igen. Då får vi se om jag behöver vidta åtgärder för att få slut på de här dumheterna. Men tills vidare låter jag det bero.
Hur som, Hillevi åker ju som sagt till Svea imorgon och då har jag Tanja som bor över i ett par veckor som moraliskt stöd. Jag tycker nämligen inte så värst mycket om att vara ensam under längre perioder, och behöver allt som oftast någon att tjata på lite ibland när jag känner att behovet är som störst. Och då kommer Tanja vara där som en räddare i nöden.
Jul- och nyårsfirande står på planeringen, men det är svårt. Ja, inte det där med julen, det har ni nog märkt att jag har kläm på, men nyår. Vi har ingen planering alls, vad gäller den 31a, men däremot har ett par förslag rullat in.
Antingen drar vi på Francescos brors penthousefest med massa influgna italienare och annat löst folk, eller så drar vi hem till Emilie. Idag fick jag dessutom erbjudandet om att fira med min före detta arbetskamrat Rochelle, vilket ju onekligen verkar mycket trevligt då vi inte umgåtts på hur länge som helst.
Men vi får se hur det blir. Vi är ju båda sugna på ett traditionellt firande med trevlig middag, fyrverkerier och sen en fest. Time will tell..
Jag har åtminstone hittat min nyårsklänning nu, och ni blir väl inte alltför chockerade om jag avslöjar att den är från JN? Kalasfin är den i alla fall, det tyckte till och med Hills som ju annars bara tycker att våra kläder är för horor. Men den här fick tummen upp.
Snabb uppdatering som visar att jag bryr mig om
Ja, jag vet. Jag är en underbar människa som bryr mig om er. Ödmjukhet var namnet.
Hur som, ingenting egentligen intressant har inträffat. Men jag känner mig själv. Om jag inte uppdaterar den här bloggen regelbundet så försummar jag den. Och försummar jag bloggen, försummar jag er. Det, mina vänner, rimmar inte med ödmjukhet.
Idag har jag hur som helst bara arbetat. En härlig dag från 11-21. Det var faktiskt helt okej ändå. Speciellt om man jämför med att jag på fredag har en härlig trettontimmarsdag att se fram emot. Det är sale prep på gång. Här i England är de nämligen helt sålda på reor, och drar gärna igång ett par månadslånga med bara ett par veckors mellanrum. Nu är det dock mellandagsrean som smygstartar, allt tack vare finanskrisen. Det är jag ju inte alls tillåten att berätta, men jag vill ju att ni ska känna er lite invigda i de hemligheter som ändå präglar mitt liv.
Men men. När man slutar nio på kvällen är man i regel oftast lite hungrig - dock inte jättesugen på att åka hem och påbörja storkok. Jag och min chef tog däför tillfället i akt att gå ut och äta på restaurang och snicksnacka lite mer än vad vi hinner på jobbet. Men eftersom London har svårt att förstå det där med storstäder och öppettider, och vi inte hade råd med The Ivy, hamnade vi på Garfunkels. Det är en riktig sylta, men vi var hungriga och vinsugna och brydde oss inte speciellt mycket vad gällde kvaliteten. Det visade sig hur som vara ett bra val, då vi fick smarrigt krubb och stora glas vin. allt som allt ett bra beslut.
Dock jobbar vi ju båda imorgon och, även om undertecknad inte börjar förrän 12, ville komma hem i tid. Så här sitter jag nu. Magen full med mat och Pinot Grigio och Joy Division i hörlurarna. Hillevi snarkar på och det lär även jag göra inom en snar framtid. Men jag mår gott, det gör jag. Jag ska rå om den här känslan ett tag, innan jag nannar kudden. Vardagsmys. Det är grejor det. Puss.
Hur som, ingenting egentligen intressant har inträffat. Men jag känner mig själv. Om jag inte uppdaterar den här bloggen regelbundet så försummar jag den. Och försummar jag bloggen, försummar jag er. Det, mina vänner, rimmar inte med ödmjukhet.
Idag har jag hur som helst bara arbetat. En härlig dag från 11-21. Det var faktiskt helt okej ändå. Speciellt om man jämför med att jag på fredag har en härlig trettontimmarsdag att se fram emot. Det är sale prep på gång. Här i England är de nämligen helt sålda på reor, och drar gärna igång ett par månadslånga med bara ett par veckors mellanrum. Nu är det dock mellandagsrean som smygstartar, allt tack vare finanskrisen. Det är jag ju inte alls tillåten att berätta, men jag vill ju att ni ska känna er lite invigda i de hemligheter som ändå präglar mitt liv.
Men men. När man slutar nio på kvällen är man i regel oftast lite hungrig - dock inte jättesugen på att åka hem och påbörja storkok. Jag och min chef tog däför tillfället i akt att gå ut och äta på restaurang och snicksnacka lite mer än vad vi hinner på jobbet. Men eftersom London har svårt att förstå det där med storstäder och öppettider, och vi inte hade råd med The Ivy, hamnade vi på Garfunkels. Det är en riktig sylta, men vi var hungriga och vinsugna och brydde oss inte speciellt mycket vad gällde kvaliteten. Det visade sig hur som vara ett bra val, då vi fick smarrigt krubb och stora glas vin. allt som allt ett bra beslut.
Dock jobbar vi ju båda imorgon och, även om undertecknad inte börjar förrän 12, ville komma hem i tid. Så här sitter jag nu. Magen full med mat och Pinot Grigio och Joy Division i hörlurarna. Hillevi snarkar på och det lär även jag göra inom en snar framtid. Men jag mår gott, det gör jag. Jag ska rå om den här känslan ett tag, innan jag nannar kudden. Vardagsmys. Det är grejor det. Puss.
Vuxenpoäng
Förresten hörni.. Inte nog med att jag ska laga julmiddag helt solo - vi har ju köpt sillsallad också. Sillsallad. Det är ju bara vuxna människor som äter det, det har jag lärt mig från Alla vi barn i Bullerbyn. Det är en milstolpe i mitt liv, och den delar jag med mig av till er.
What About Fanny
Idag har varit en slutspörtens dag, vad gäller jul. Åtminstone för min del. Alla klappar avklarade, och nu även julmaten. Det känns mycket tryggt. Det är bara senapssillen som saknas nu, men det har Tanja lovat att kirra imorgon. Jag har varit på henne och påmint minst åtta gånger, i sann frugan-anda. Det känns bra att jag klarar av att axla min roll som framtida fru så bra.
Det blev Scandi Kitchen, precis som jag lovade er här om dagen. Det finns en god chans att det blir stammisstämpel på mig och Tanja där nu, stället tog henne med storm. Men det är lika väl, jag vill jobba på att få rabatt på knäckebröd. Eller på mannagryn. Å herregud, jag åt mannagrynsgrötsfrukost här om dagen och jag tror att det var mitt livs absolut bästa beslut. Jag hade glömt bort att det alltid har varit min favoritgröt. Nu fnyser jag åt havregrynen, de kan stå där och ruttna. Jag håller mig till manna!
Hur som, vi var tvugna att åka hem efter SK, för att slänga in de frysta prinskorvarna i frysen. Inga missöden denna jul. Väl hemma tyckte vi att det var lika bra att se på hela säsong ett av What About Brian. Det är en totalt underskattad tvserie, vars storhet enbart jag och Tanja verkar förstå. Det är synd. Vad mer som är synd är att jag inte har säsong två, så det ska jag fixa innan hon flyttar in här på lördag. Då kan vi fortsätta sitta och berätta handlingen för varandra.
Jag har dessutom fått tag i både Kalle Ankas Jul (med Oldsberg, det är ju nästan samma klass som Weise!) och Karl-Bertil Jonsson. Jag vet att ni tycker det är heligt och allt det där, men nu är det ju faktiskt så att jag inte har tillgång till svensk TV, och lite jul förtjänar väl jag också?! Ja, just det.
Storslagna nyheter
Å, jag har två massiva nyheter jag ska dela med mig av idag.
Den första inträffade vid ett-tiden, engelsk tid, idag. Shop 12, Knightsbridge, ringde och undrade om vi behövde extrapersonal. Hon förklarade att deras butik hade stängts över dagen av någon anledning jag glömde bort att lyssna på, och sa att hon hade en person extra om vi behövde assistens. Det tackade jag glatt ja till, eftersom vi ändå var underbemannade med vår part time supervisor hemma sjuk. När hon väl kommer berättar hon om anledningen till att affären stängde. Den exklusiva klockaffär som ligger dörr i dörr med Jane Norman Knightsbridge har blivit rånad. Eller rättare sagt, fyra lirare åkte föbi på moppar, sköt rätt in i fönster, hoppade av och snodde med sig så många Rolex de bara kunde. Två av dem åkte fast, men de resterande två är fortfarande på vift. Polisen tvingade de runtliggande affärerna att stänga, och när hon knallade förbi klockaffären verkade en kund blivit skadad. Förhoppningsvis inte skjuten och död, men man vet ju inte. Det är drama det. Sådant får ni inte vara med om hemma, och lika glada för det är väl ni egentligen..
Hursom, den absolut viktigaste nyheten inträffade runt tre-fyra tiden. Jag ser en man gå förbi utanför butiken, och får ögonkontakt. Jag tänker att "Hm, den där snubben känner jag igen" och ser väl lite allmänt idiotisk ut att döma av hans förbryllade ansiktsutryck. Cirka tre sekunder senare kommer jag på att jag har varit med om någonting stort. Det var SVT-metereologen Pär Holmgren. Han är definitionen av ballers, med sitt underbara MacGyverhår. Å, jag blev alldeles star struck. Det är vad jag kallar nyheter.
Det enda som är negativt med dagen är att jag äntligen fick öppna den stora luckan som täckta halva ansiktet på min Hannah Montana-chokladkalender, och den innehöll fan ingen choklad. Den innehöll en kylskåpsmagnet, och även om jag har sett fram emot den där kylskåpsmagneten så såg jag fan fram emot chokladen ännu mer. Tur att jag får en biffig bit den 25e, så att det väger upp för de två chokladfria luckorna. Bluff och båg!
Den första inträffade vid ett-tiden, engelsk tid, idag. Shop 12, Knightsbridge, ringde och undrade om vi behövde extrapersonal. Hon förklarade att deras butik hade stängts över dagen av någon anledning jag glömde bort att lyssna på, och sa att hon hade en person extra om vi behövde assistens. Det tackade jag glatt ja till, eftersom vi ändå var underbemannade med vår part time supervisor hemma sjuk. När hon väl kommer berättar hon om anledningen till att affären stängde. Den exklusiva klockaffär som ligger dörr i dörr med Jane Norman Knightsbridge har blivit rånad. Eller rättare sagt, fyra lirare åkte föbi på moppar, sköt rätt in i fönster, hoppade av och snodde med sig så många Rolex de bara kunde. Två av dem åkte fast, men de resterande två är fortfarande på vift. Polisen tvingade de runtliggande affärerna att stänga, och när hon knallade förbi klockaffären verkade en kund blivit skadad. Förhoppningsvis inte skjuten och död, men man vet ju inte. Det är drama det. Sådant får ni inte vara med om hemma, och lika glada för det är väl ni egentligen..
Hursom, den absolut viktigaste nyheten inträffade runt tre-fyra tiden. Jag ser en man gå förbi utanför butiken, och får ögonkontakt. Jag tänker att "Hm, den där snubben känner jag igen" och ser väl lite allmänt idiotisk ut att döma av hans förbryllade ansiktsutryck. Cirka tre sekunder senare kommer jag på att jag har varit med om någonting stort. Det var SVT-metereologen Pär Holmgren. Han är definitionen av ballers, med sitt underbara MacGyverhår. Å, jag blev alldeles star struck. Det är vad jag kallar nyheter.
Det enda som är negativt med dagen är att jag äntligen fick öppna den stora luckan som täckta halva ansiktet på min Hannah Montana-chokladkalender, och den innehöll fan ingen choklad. Den innehöll en kylskåpsmagnet, och även om jag har sett fram emot den där kylskåpsmagneten så såg jag fan fram emot chokladen ännu mer. Tur att jag får en biffig bit den 25e, så att det väger upp för de två chokladfria luckorna. Bluff och båg!
Djävulens hora
Okej, jag blev just förolämpad - helt oprovocerat dessutom. Tro det.
Jag sitter och zappar för att hitta någonting annat att titta på än True Lies, och kommer förbi dramaserien The Devil's Whore. Det påpekar jag, bara sådär lite apropå ingenting.
Jag: The Devil's Whore..
Hillevi: Ja.. Det är typ du.
Det är så mysigt att veta att hon ändå har höga tankar om mig.
Jag sitter och zappar för att hitta någonting annat att titta på än True Lies, och kommer förbi dramaserien The Devil's Whore. Det påpekar jag, bara sådär lite apropå ingenting.
Jag: The Devil's Whore..
Hillevi: Ja.. Det är typ du.
Det är så mysigt att veta att hon ändå har höga tankar om mig.
Vatten är för töntar som inte vågar slåss
Hillevi påpekade förresten att hon var törstig, eftersom vi just tryckt i oss en ostbågepåse. Vardera. Ja, vi är små grisar som fullkomligt trycker i oss kalorier, men fan - man tar seden dit man kommer. Ska vi bo bland engelsmän får vi väl bete oss som sådana också.
Hur som, jag påpekade vilket dumt fån jag var som inte köpte saft nu när jag ändå var i en butik med svenska varor. Då var Hillevi töntig, och påpekade att hon ville minsann bara ha vatten.
Det tycker jag är svagt.. Vatten är för veklingar.
Riktiga, starka människor dricker blandsaft.
Hur som, jag påpekade vilket dumt fån jag var som inte köpte saft nu när jag ändå var i en butik med svenska varor. Då var Hillevi töntig, och påpekade att hon ville minsann bara ha vatten.
Det tycker jag är svagt.. Vatten är för veklingar.
Riktiga, starka människor dricker blandsaft.
Lusselelle
Idag är det Lucia, som ni kanske vet, och det är bra på många sätt och vis. Ett av de sätten och visen är att Hillevi tar med mig på utflykter.
Vi åkte in för att fika med hennes kamrat Kajsa på Scandinavian Kitchen, och nu har jag upptäckt paradiset på jorden. En liten svensk oas mitt i London. Där satt vi och fikade på gravad lax-, kräft- och rostbiffssmörgåsar och en liten lussebulle. För sakens skull. Jag tycker egentligen inte om lussebullar, och inte pepparkakor heller för den delen, men när det är juletid och speciellt när juletiden är i London är man faktiskt lite tvungen att ta sig i kragen.
Hur som, nu vet jag att jag aldrig behöver gå tillbaka till Totally Swedish något mer. Scandi ligger fan så mycket bättre till, har bättre utbud, café och underbara anställda. Så det så. Har samlat på mig ännu mer knäckebröd, Marabou Helnöt, Läkerol, Karls Kaviar och mannagryn. Å vad jag har saknat mannagrynsgröt. Imorgon vid frukosttid är er Fanny en mycket glad och nöjd Fanny. Nog för att det finns mannagryn här också, men jag litar inte på engelsmän när det kommer till matlagning. Jag litar på Scandi Kitchen.
Lär förresten gå tillbaka redan på måndag, eftersom Tanja och jag måste bunkra upp med mat till julafton. Vissa ska ju stå hemma och slava vid spisen hela dagen, så fan om någonting saknas.
Ett annat sätt och vis som är bra med Lucia är min chokladkalender. Den är Hillevi extremt avundsjuk på, och med rätta vill jag säga! Idag fick jag en solid milk chocolate ball inslagen i piffigt papper. Imorgon är det dags att öppna en av de stora luckorna plus att jag i och med detta förstör halva Hannah Montanas ansikte. Det kan bara beskrivas som en stor händelse, gott folk. 
Så här glad blev jag för min chokladboll..
.. och så här glad blev Hillevi för min skull. Det är fint när man bryr sig om.
Jag ser fram emot härliga tider
Sitter och lyssnar på Kenta och får fram den här gamla godbiten..
..och då tänker jag på Fido. Hon är också en liten godbit ska ni veta.
Man saknar sina vänner rätt lätt här borta, ska ni veta.
Nu ser ni var smeknamnet kommer från
..och då tänker jag på Fido. Hon är också en liten godbit ska ni veta.
Man saknar sina vänner rätt lätt här borta, ska ni veta.
Nu ser ni var smeknamnet kommer från
Hillevi bär omkring på Antikrist i fickan
Jag förklarar härmed krig med Hillevis mobiltelefon, och utnämner den till min ärkefiende. Alla hjältar måste ha en ärkefiende, och nu är telefonjäveln utsedd till min.
Jag bör väl förklara varför. Fredagar betyder numer, tillsammans med lördag, ledighet för min del. Inte för Hillevis. Fine, det är väl bara att leva med det. Men att vakna 6.30 av There are places I remember tre gånger i rad är väl inte vad jag skulle sätta på min tio-i-topp lista över happy moments i mitt liv kanske.. Missförstå mig rätt, det finns värre låtar att vakna till, men helst vill jag inte höra ett jota vid den tiden en ledig dag.
Men inte nog med det. Nej. Telefonjäveln tyckte väl att jag var en kalaspolare att hänga med hela morgonen, eftersom den stannade kvar hemma när Hillevi gick till jobbet. Jodå. Tre samtal (alla från Hillevi, mer populär än så var hon inte en fredagsförmiddag) senare är jag klarvaken. Det är ta mig fan ingen idé att försöka somna om, den där manicken är out to get me. Väljer därför att besvara Hillevis samtal till min telefon, och får i uppgift att leka springpojke. Hon vill nämligen ha sin telefon när hon ska ut på galej, men vill inte följa normala människors exempel och åka hem och hämta den själv.
Nåja, jag fick betalt med en cappucino, så helt förgäves var det väl kanske inte i alla fall. Dessutom hade jag bestämt träff med Emilie och skulle in till stan i vilket fall.
Emilie hann jag dock inte se mycket av. Rättare sagt, vi hann med en runda på Primark och en fika på M&S och sen ville hon åka hem för hon fick spänningshuvudvärk och illamående. Fair enough, liksom. Jag strövade vidare lite till, och lyckades fixa klappar till exakt alla jag ska fixa klappar till (utöver Tanja, men jag vet redan vad det lilla livet ska få, så det räknas inte). Det är kalasbra, eftersom jag slipper ut och trängas i mellandagsrean här sen då. Slagit in och skrivit kort och pysslat har jag gjort, nu är det bara rimmen kvar. Vi slår på stort i år. Det blir så när man måste gottgöra för att man tvingar släkten att fira två-tre veckor sent.
Sutton, Surrey
Jahaja. Intet ont anandes vandrade jag till jobbet igårmorse. Kom i god till, och hann till och med köpa med min en kaffe på vägen. Jag har nämligen kommit över min skräck för kaffekedjor nu.
Hur som, allt börjar fint. Sen ringer telefonen. Jag låter Claire ta det och hon hummar och jahaar och lägger på. Och tittar bort mot mig med skuld i blicken. Jag stelnar. Jag vet vad det handlar om. Nu ska hon skicka iväg någon till en annan Jane Norman-butik för att täcka. Fan, tänker jag och börjar fundera på hur jag ska komma undan. "Alice.." hinner jag mumla innan hon undrar om jag vet var Sutton ligger. Jag har absolut ingen aning. Hon undrar om jag vill åka dit och täcka deras consessionavdelning i Debenhams. Det tycker jag låter som ett mycket dåligt förslag, och föreslår istället att hon ska skicka den nya tjejen. För att ge henne erfarenhet naturligtvis. Men det tyckte inte Claire, i och med att stället skulle skötas av den som fick dödsdomen, och då Alice enbart har varit hos oss i fyra veckor tyckte inte hon att det verkade som en bra idé.
Så det fick bli jag. Ner med sig till mörkaste Surrey bara. Marsch till Victoria och tåget till världens ände. Väl där var allting kaos. Och den röran skulle jag ta hand om. Men det var ju liksom bara att kavla upp ärmarna och sätta igång. Supervisorn kommer en timme senare, och efter en stund frågar hon om jag är bra på merchandising (Merchandising är alltså sättet man väljer att matcha kläderna på och visa upp för kunderna, säljstrategi osv. Mycket ointressant, jag vet). Det är jag inte ett dugg utbildad i, utan har snarare snappat upp det mesta under mitt år på JN. "Kan inte du det då, du är ju Supervisor" undrar jag. Men nej, det har hon inte koll på, så det får bli min uppgift under dagen. Hela dagen gick i ungefär samma tecken. Jag vet inte hur många regler hon bröt mot dagligen, men jag hoppas för hennes skull att hon håller sig i skinnet när folk i högre position är i närheten. Det betyder alltså exempelvis att låta bli att tala illa om Area Managern. Men det är ju bara min åsikt.
Nåväl, de ringde från min kära lilla butik (som jag från och med nu för alltid ska uppskatta mest) och sa åt henne att släppa mig lite tidigare, för att gottgöra för resetiden. Jag fick gå en kvart tidigare. Visst, jag är inte den som är den och uppskattar väl alltid att gå tidigare, hur få minuter det än är. Men det tog 45 minuter mellan Sutton och Victoria, och jag vet inte hur viktiga de där sista femton minuterna verkligen var att slippa.
Det positiva med hela den värdelösa resan var att jag hittade den perfekta julklappen till min papa. Det var jag så klart tvungen att ringa och påpeka tillsammans med upplysningen om att jag befann mig i Surrey, utanför London (det är ju större än livet självt). Stora nyheter ska man inte undanhålla sin far. Han var dock vänlig nog att påpeka att Sutton hörde till Greater London och att jag faktiskt bara befann mig 2 mil från Charing Cross. En sån jävla glädjedödare.
Hur som. Jag är en ängslig person, det var ett trauma för mig. Nu blir jag säkert sängvätare på kuppen.
Hur som, allt börjar fint. Sen ringer telefonen. Jag låter Claire ta det och hon hummar och jahaar och lägger på. Och tittar bort mot mig med skuld i blicken. Jag stelnar. Jag vet vad det handlar om. Nu ska hon skicka iväg någon till en annan Jane Norman-butik för att täcka. Fan, tänker jag och börjar fundera på hur jag ska komma undan. "Alice.." hinner jag mumla innan hon undrar om jag vet var Sutton ligger. Jag har absolut ingen aning. Hon undrar om jag vill åka dit och täcka deras consessionavdelning i Debenhams. Det tycker jag låter som ett mycket dåligt förslag, och föreslår istället att hon ska skicka den nya tjejen. För att ge henne erfarenhet naturligtvis. Men det tyckte inte Claire, i och med att stället skulle skötas av den som fick dödsdomen, och då Alice enbart har varit hos oss i fyra veckor tyckte inte hon att det verkade som en bra idé.
Så det fick bli jag. Ner med sig till mörkaste Surrey bara. Marsch till Victoria och tåget till världens ände. Väl där var allting kaos. Och den röran skulle jag ta hand om. Men det var ju liksom bara att kavla upp ärmarna och sätta igång. Supervisorn kommer en timme senare, och efter en stund frågar hon om jag är bra på merchandising (Merchandising är alltså sättet man väljer att matcha kläderna på och visa upp för kunderna, säljstrategi osv. Mycket ointressant, jag vet). Det är jag inte ett dugg utbildad i, utan har snarare snappat upp det mesta under mitt år på JN. "Kan inte du det då, du är ju Supervisor" undrar jag. Men nej, det har hon inte koll på, så det får bli min uppgift under dagen. Hela dagen gick i ungefär samma tecken. Jag vet inte hur många regler hon bröt mot dagligen, men jag hoppas för hennes skull att hon håller sig i skinnet när folk i högre position är i närheten. Det betyder alltså exempelvis att låta bli att tala illa om Area Managern. Men det är ju bara min åsikt.
Nåväl, de ringde från min kära lilla butik (som jag från och med nu för alltid ska uppskatta mest) och sa åt henne att släppa mig lite tidigare, för att gottgöra för resetiden. Jag fick gå en kvart tidigare. Visst, jag är inte den som är den och uppskattar väl alltid att gå tidigare, hur få minuter det än är. Men det tog 45 minuter mellan Sutton och Victoria, och jag vet inte hur viktiga de där sista femton minuterna verkligen var att slippa.
Det positiva med hela den värdelösa resan var att jag hittade den perfekta julklappen till min papa. Det var jag så klart tvungen att ringa och påpeka tillsammans med upplysningen om att jag befann mig i Surrey, utanför London (det är ju större än livet självt). Stora nyheter ska man inte undanhålla sin far. Han var dock vänlig nog att påpeka att Sutton hörde till Greater London och att jag faktiskt bara befann mig 2 mil från Charing Cross. En sån jävla glädjedödare.
Hur som. Jag är en ängslig person, det var ett trauma för mig. Nu blir jag säkert sängvätare på kuppen.
Förolämpningar och komplimanger
Idag blev jag förolämpad. Av en morfarstyp. Ni vet, en sån som irriterat sig på något tills han till slut inte kan knipa käft och bara måste säga det. Men så tänker han, att om jag skrockar lite medan jag säger det så blir det ju ingen förolämpning. Sagt och gjort, gubben kunde inte hålla sig. "Do you ever stand still?" Så stod han där och skrockade, och frugan la av ett asgnägg och jag stod väl mest och "hehe"ade artigt. Sen förstod jag att det var en förolämpning och blev förargad istället. Funderade på att springa efter honom och hävda att jag hade Ischias eller något annat spännande, så att han skulle känna sig dum, men bestämde mig för att skippa det. Karma kommer ifatt honom också, ska ni se. Speciellt så här på ålderns höst.
Men det vägdes upp. Jag fick nämligen en komplimang senare på dagen. Något förvirrande, men likväl en komplimang. Jag sprang upp på övervåningen för att täcka för Claire och kollade att allt var okej med ett par kunder som stod och såg smått bortkomna ut. "Yes, now that you are here, everything is fine". Jaha, tänkte jag och att det väl var bra och antog att det konstiga svaret berodde på att deras förstaspråk var spanska och deras andraspråk med största sannolikhet inte var engelska. Senare fick jag reda på att de hade retat upp sig ordentligt på Claire och tyckt att det var en lättnad att hon försvann. De hade tydligen stått och gastat "GRANDE! GRANDE!" ett par hundra gånger och pladdrat spanska och irriterat sig på att hon inte förstått ett ord. För jag menar, när man kommer till ett engelsktalande land är det väl bara att ANTA att alla ska tala spanska. Sak samma, huvudsaken är att jag blev uppskattad.
Men det vägdes upp. Jag fick nämligen en komplimang senare på dagen. Något förvirrande, men likväl en komplimang. Jag sprang upp på övervåningen för att täcka för Claire och kollade att allt var okej med ett par kunder som stod och såg smått bortkomna ut. "Yes, now that you are here, everything is fine". Jaha, tänkte jag och att det väl var bra och antog att det konstiga svaret berodde på att deras förstaspråk var spanska och deras andraspråk med största sannolikhet inte var engelska. Senare fick jag reda på att de hade retat upp sig ordentligt på Claire och tyckt att det var en lättnad att hon försvann. De hade tydligen stått och gastat "GRANDE! GRANDE!" ett par hundra gånger och pladdrat spanska och irriterat sig på att hon inte förstått ett ord. För jag menar, när man kommer till ett engelsktalande land är det väl bara att ANTA att alla ska tala spanska. Sak samma, huvudsaken är att jag blev uppskattad.
Årsdag
Idag fick jag en smärre uppenbarelse när jag stod i kassan på jobbet. Datumet fullkomlig skrek ut 08/12/08 och jag blev full i fan. Jag har nämligen jobbet för Jane Norman i exakt ett år nu, och har därmed uppnått ett av målen jag satte inför min Londonflytt (för att specificera; inte att arbeta på just JN, utan snarare samla ihop den ettåriga arbetslivserfarenhet jag behövde för att komma in på Psykologprogrammet. Vilket jag inte längre vill, egentligen. Men det hör inte hit). Det kan mycket möjligt vara det enda uppsatta mål jag någonsin nått i mitt liv, utöver strävansmålen i skolan, men jag är inte riktigt säker.
Jag försökte hinta på att mina arbetskamrater borde bjuda på champagne, eller åtminstone en Karibienresa, men det ville sig inte riktigt. Men okej, jag är själv oförmögen på att fatta pikar, så jag tänkte att det väl var lika bra att tala klarspråk. Var är min champagne?! gastade jag, men de fnittrade bara lite och jobbade vidare. Uppskattar ni mig inte längre? undrade jag och såg sorgsen ut. Men jo, det gjorde de tydligen visst det, men champagne hade de helt klart inte råd med. Men någonting kan du väl få. Jag fick ett chokladkex. Efter mycket tjatande. Det är skönt att veta att man är uppskattad i alla fall.
Men chefen var ju trots allt inte inne idag, och det var ju hon som anställde mig. Än har jag hoppet, och det har jag ju berättat för er förut, att det är hoppet som är det viktiga! Så imorgon tror jag bestämt att jag får spela överraskad när jag kommer till jobbet. Inför alla fanfarer och banderoller och sjungande små dvärgar och allt sånt. Jag är spänd, men inte orolig.
Jag försökte hinta på att mina arbetskamrater borde bjuda på champagne, eller åtminstone en Karibienresa, men det ville sig inte riktigt. Men okej, jag är själv oförmögen på att fatta pikar, så jag tänkte att det väl var lika bra att tala klarspråk. Var är min champagne?! gastade jag, men de fnittrade bara lite och jobbade vidare. Uppskattar ni mig inte längre? undrade jag och såg sorgsen ut. Men jo, det gjorde de tydligen visst det, men champagne hade de helt klart inte råd med. Men någonting kan du väl få. Jag fick ett chokladkex. Efter mycket tjatande. Det är skönt att veta att man är uppskattad i alla fall.
Men chefen var ju trots allt inte inne idag, och det var ju hon som anställde mig. Än har jag hoppet, och det har jag ju berättat för er förut, att det är hoppet som är det viktiga! Så imorgon tror jag bestämt att jag får spela överraskad när jag kommer till jobbet. Inför alla fanfarer och banderoller och sjungande små dvärgar och allt sånt. Jag är spänd, men inte orolig.
Sol i sinne, brun inne - Rudolf
En bra morgon är när man vaknar innan klockan ringer. Det lyckades jag göra hela helgen, och jag tycker att det ger min pensionärspoäng. För den som inte visste är de mer värda än vuxenpoäng, men mindre roliga.
Hur som. Att gå upp en lördag klockan nio är inte likt mig, men det gick. Jag undrar fortfarande vad som gick fel. Men jag fick en lång dag, och jag tror det är det pensionärerna värderar. Att man har lurat livet eller döden eller vad det nu är man lurar genom att gå upp tidigt. Och idag, tjugo minuter innan klockan skulle ringa. Jag kunde därav till och med ligga och dra mig i tio minuter, innan jag knatade in i duschen med ytterligare tio till godo.
Jag är inte säker på om det här faktiskt har hänt mig innan, och verkligen inte på om jag verkligen har lytt mitt sunda förnuft och klivit upp, men jag har märkt att jag inte släppar på en lika massiv bitterhet på det här viset. Hoppas det händer imorgon också. I och med att jag nu har önskat detta har jag dessutom försäkrat mig själv om att jag kommer försova mig, eller åtminstone vara olidligt trött. Det är vid sådana tillfällen jag fullkomligt älskar mig själv.
Annars inte mycket att rapportera.
Arbete. Vi har ett skönt team på söndagar, så det var bara lattjo lajbans alltsammans. Efter jobbet fick jag en dejt med Emilie och gick till gamla goda The Crown och drack billig Alpine Lager. Det är soft att pubarna lägger till 4p per pint medan resten av Londons butiker är tvungna att dra av VAT på 2,5%. Sak samma, ölet är billigt i vilket fall när det ligger på £2,24. Emilie undrade om de verkligen tjänade någonting på att lägga till 4p och bartendern sa att han tjänade sisådär £350 i veckan på tillägget. Det lät rätt schysst tyckte vi.
Nåja. Vi avslutade med lite hälsokost på Mickey D, blev utskällda av en hemlös för att vi slängde i toadörrarna när han skulle sova och började bege oss hemåt. Dock inte utan löfte från mig om en övernattning i veckan. Men varför inte, säger jag? Mat, vin och Sunes Jul och Sommar. Det kan inte slå fel. Jag ska dregla över Rudolf tills jag somnar av utmattning.
Hur som. Att gå upp en lördag klockan nio är inte likt mig, men det gick. Jag undrar fortfarande vad som gick fel. Men jag fick en lång dag, och jag tror det är det pensionärerna värderar. Att man har lurat livet eller döden eller vad det nu är man lurar genom att gå upp tidigt. Och idag, tjugo minuter innan klockan skulle ringa. Jag kunde därav till och med ligga och dra mig i tio minuter, innan jag knatade in i duschen med ytterligare tio till godo.
Jag är inte säker på om det här faktiskt har hänt mig innan, och verkligen inte på om jag verkligen har lytt mitt sunda förnuft och klivit upp, men jag har märkt att jag inte släppar på en lika massiv bitterhet på det här viset. Hoppas det händer imorgon också. I och med att jag nu har önskat detta har jag dessutom försäkrat mig själv om att jag kommer försova mig, eller åtminstone vara olidligt trött. Det är vid sådana tillfällen jag fullkomligt älskar mig själv.
Annars inte mycket att rapportera.
Arbete. Vi har ett skönt team på söndagar, så det var bara lattjo lajbans alltsammans. Efter jobbet fick jag en dejt med Emilie och gick till gamla goda The Crown och drack billig Alpine Lager. Det är soft att pubarna lägger till 4p per pint medan resten av Londons butiker är tvungna att dra av VAT på 2,5%. Sak samma, ölet är billigt i vilket fall när det ligger på £2,24. Emilie undrade om de verkligen tjänade någonting på att lägga till 4p och bartendern sa att han tjänade sisådär £350 i veckan på tillägget. Det lät rätt schysst tyckte vi.
Nåja. Vi avslutade med lite hälsokost på Mickey D, blev utskällda av en hemlös för att vi slängde i toadörrarna när han skulle sova och började bege oss hemåt. Dock inte utan löfte från mig om en övernattning i veckan. Men varför inte, säger jag? Mat, vin och Sunes Jul och Sommar. Det kan inte slå fel. Jag ska dregla över Rudolf tills jag somnar av utmattning.
Kurre är lika med lyrre!
Nu börjar Wallander Innan Frosten, och jag är alldeles till mig i trasorna. Det enda negativa är att jag ska titta på nagelbitare alldeles ensam. Brinnande svanar och allt sånt, det är vad man får mardrömmar av. Men det är värt det. Filmen är inte ens dubbad! Svensk film på tv i England. Det är lyx.
