Erling Ört Jr

Nej, jag har egentligen inte alls dött, även om det sannerligen har känts så det senaste dryga dygnet. Papa luftade lite oro över telefonen idag, och sa att 'man blir ju minsann orolig när du inte uppdaterar den där bloggen, jag är ju inne varje dag och tittar!'. Han blir härmed utsedd till hedersstammis och kan vara nöjd med att jag inte alls har kolat av.
Det är nämligen så att jag och Hillevi har bytt rum, ungefär en meter söderut, och eftersom vi därmed är längre bort från den uppkopplingen vi tidigare snyltat på i huset mitt emot så blir allting så mycket mer komplicerat. Det ska alltså härmed erkännas att jag inte gör mig besväret att knata över stock och sten för att hålla er uppdaterade om vad som händer i mitt kära liv. Antingen det, eller att ingenting av betydelse faktiskt hänt - vilket som passar er bäst, helt enkelt.
Men! Jag inser nu att det inte hade spelat er någon större roll om jag faktiskt hade trillat av pinn eftersom enbart tre personer mindes att det är min namnsdag idag. Ni ska hedras. Jag älskar er mer än livet självt.

Pia, min favoritfaster. Du klättrar upp på min tio-i-topp-lista på favoritfastrar och tar än en gång över förstaplatsen. Nog för att du är min enda faster, men det gör detsamma. Du var först ut.
Marcus, du är tydligen den enda av mina vänner som avgudar mig. Som sig bör. Jag ska nu se till att skriva upp din namnsdag i min kalender.
Emma, min svägerska. Dig har jag aldrig träffat, men du har visat vilken fin människa du är. Jag ser fram emot släktträffarna i Uppsala.

Resten - ni får kämpa. Gottgöra. Vissa har mer än andra att stå i de kommande dagarna, det kan jag lova. Papa, av dig vill jag ha en flådig lägenhet eller eventuellt halva din lön ända fram till jul. Hillevi, du ska bädda min säng fram till hemflytt. Jag vill dessutom ha blommor och choklad. Tanja kan bjucka på en till gratisnatt på sitt flådiga hotell. Ni andra, ni får böna och be och visa ånger. Eller eventuellt ignorera mig tills mitt storhetsvansinne gått över. Det är ganska valfritt.

Jag har, mitt i virrvarret av allt händelserikt som pågår i mitt liv (nåja), alldeles glömt bort att informera er om att Darius är tillbaka på jobbet. Det är alltså min part time-supervisor som lämnade arbetet alltför många timmar för tidigt för någon vecka sedan, för att gå på Free Palestine-demonstration.
Nåväl. Ni undrar kanske hur det gick till? Jag ska erkänna att jag har behållt en liten bit information för mig själv i hela det här dramat. Det trodde ni inte om mig, va? Men det är bara att tro det. Det är nämligen så att jag hade en liten föraning om att han skulle komma krypande tillbaka med svansen mellan benen. Detta för att var gång någonting sådant här händer, skickar Jane Norman ut ett AOWL-brev. Jag har ingen aning om vad förkortningen står för, men det innebär i alla fall att den person som uteblivit från arbetet under en längre tid får en sista chans att komma tillbaka. De ger en alltså en viss tidsfrist till att höra av sig till Head Office och be om att få sitt jobb tillbaka. Med tanke på att Darius försvann under sin första rast och således avsa sig allt det ansvar som medföljer en supervisorposition och att han dessutom uteblev från nästa arbetsdag sitter han alltså lite i klistret. Att Jane Norman dessutom har en uppsägningstid på två veckor, som han genom att ta detta beslut inte uppfyllde, är det alltså bye bye till en framtida referens. Det ska sägas att en bra referens är guld värt i detta land, speciellt under en finanskris, och det är inte kalasbra att ha en pissig sådan i bagaget när eventuella arbetsgivare kollar upp ungefär allt som har med dig att göra efter en intervju. Nästan så de har koll på din skostorlek.
Darius ringde i alla fall in till Head Office ett par minuter innan hans tid tog slut, och fick således komma tillbaka till jobbet i väntan på disciplinary action. Denna äger rum imorgon eftermiddag, och det avgörs då vilka åtgärder som ska vidtas för att straffa honom på bästa lämpliga sätt. Jag tycker det hela är smått skrämmande, och ska försöka skicka över positiva vibbar till honom hela dagen. Han är trots allt ett skönt tillskott i vår lilla JNfamilj, även om han inte tillför så mycket arbetsmässigt sett. Men det kan behövas en humörlyftare på varje arbetsplats, tycker ni inte? Det är i alla fall den rollen han har tagit, och jag är väldigt nöjd med att ha honom tillbaka. Nu håller vi tummarna för att de inte går på honom för hårt imorgon. Skicka lite positiva vibbar ni med. Det är han värd.

Var som sagt inne och träffade Rochelle idag, och det var välbehövligt. Har man inte setts ordentligt på ett par månader, med undantag för minutsmöten, så gäller det att följa upp. Och det var vad vi gjorde också. Med råge.
Efter det åkte jag hem till Hillevi, som hade varit och handlat middagsmat till oss. En god gärning, med andra ord. Så därav knatade vi ned till köket för att bli mätta, och väl där träffar vi på vår hyresvärd. Han håller på att ställa in värmen nämligen, så att vi inte ska förfrysa. Han berättade snällt om vilka diamanter vi var i det här huset, och avslöjade att han ville göra sig av med italienska incestparet. Happy days. Det går inte en dag utan att jag ber om att det ska hända. Nu ser jag med spänning fram emot den dagen han får en anledning att kasta ut dem med fötterna före. Speciellt eftersom de tror att vi ska flytta, och är hyfsat överlyckliga över den tanken. Flytta ska vi givetvis inte göra, mer än att byta rum en dörr bort, men det vet inte de. Å, jag ser fram emot minen av besvikelse som kommer pryda deras, annars odrägliga, anleten när de får reda på att vi blir kvar trots allt. Inget röka i köket nu heller.

Nåväl, tråkiga blogginlägg eller ej.. Det här är så bra det blir just för stunden. Jag har nämligen huvudvärk och noll inspiration, och Hillevi har dessutom släckt lampan för att sova. Jag tar det som en pik att hålla käften, och vill därför slamra med tangentbordet så lite som möjligt. Hon verkade relativt tjurig innan hon knöt sig, även om jag mutat med både te, diskning och tvättande. Jag tänker inte utmana ödet att göra det värre, om jag säger så. There's no pleasing some people. Vissa dagar i alla fall.

Ja, Hillevi är överlycklig över rubriken. Men saken är den att den faktiskt har någonting med dagens inlägg att göra, hur långsökt den nu än kan tänkas vara.
Vi börjar med lite bakgrundsinformation, så att ni kan sätta er in i situationen. Det är stora nyheter som ska delas ut idag, så jag ber er alla att vara på alerten. Nåja. Jag har de senaste, fyra för att vara exakt, dagarna lidit av konstant illamående. Inte överväldigande, men ändå tillräckligt för att det ska vara irriterande. Igår var det värre än någonsin, och jag kunde inte jobba ordentligt. Min chef förbarmade sig över mig, och undrade oroligt om jag inte mådde bättre idag? Johodå, det gjorde jag minsann även om jag fortfarande hade ett uns illamående kvar.
Är du gravid, undrade hon och det var då det slog mig. Jag har två trovärdiga förklaringar till mitt illamående, varav den ena är dåliga kostvanor och den andra är att jag är gravid. Inte på riktigt, mind you, eftersom jag praktiskt taget lever i celibat för stunden. Så Papa, misströsta icke. Jag är inte promiskuös, utan håller på min integritet som kvinna.
Hur som helst kom vi på att jag nog var gravid ändå. Med Jesus Kristus den andre. Bibelnstyle liksom. Det är den enda rimliga förklaringen jag kan komma på.
Det här lägger naturligtvis ett enormt ansvar på mig, men det känner jag att jag är vuxen nog att axla. Nog för att Claire tyckte att jag var den sämsta tänkbara kandidaten för att fostra den nya Messias, men själv tycker jag att det är smart uttänkt av Farsan där uppe i det blå. Hon menade på att han kanske skulle välja en mer hälsosam öm moder än mig själv, men jag påpekade att det var jävligt taktiskt av honom att välja mig. Det kommer ju inte vara så att pressen kommer fatta att det är jag när ryktet börjar sippra ut. De kommer ägna sig åt att jaga de religiösa hälsofreaken medan jag kan ströva omkring och vänta Jesus i fred.
Efter vidare diskussion kom vi fram till hur bra det här egentligen är. Jag kommer vara ekonomiskt oberoende för resten av mitt liv efter att JK2 har hälsat på världen. Och tills dess behöver jag inte göra några större förändringar av min livsstil heller ska jag berätta för er. Jesus har ju nämligen återuppstått en gång, och det visar ju på att det är en riktig hårding vi har att göra med. Jag behöver alltså inte sluta röka än. Det är bra. Då kan jag spara det till kommande, vanlig, graviditet. Dessutom är jag ju fri att göra som jag vill med alkoholintaget. Eller, rättare sagt, jag antar att det inte spelar någon roll om jag dricker vatten eller vin, eftersom min blivande son är känd för att koppla dessa drycker samman på ett mycket fiffigt vis. Vidare förutsätter jag att Gud ser till att förlossningen blir relativt smärtfri, helst att den bara händer utan att det märks av så värst, så där magiskt som bara han verkar kunna.
Så jag bröt nyheten för Hillevi så fort vi var säkra, och hon blev överlycklig. Hon tycker att det ska bli mycket roligt, och lovar att lära barnet allt hon kan. Dessutom har hon lovat att jobba på att bli en bra manlig förebild. Efter att vi hade enats om namnet Brus Villice Lundberg Romild var det givet att hon skulle lära JK2 allt hon kunde om Die Hard-filmerna. Dock har jag förbjudit frasen "Yippiekayay Motherfucker" tills dess att han fyllt fem. Lite ansvarskännande är jag ändå!