Erling Ört Jr

Idag har varit en slutspörtens dag, vad gäller jul. Åtminstone för min del. Alla klappar avklarade, och nu även julmaten. Det känns mycket tryggt. Det är bara senapssillen som saknas nu, men det har Tanja lovat att kirra imorgon. Jag har varit på henne och påmint minst åtta gånger, i sann frugan-anda. Det känns bra att jag klarar av att axla min roll som framtida fru så bra.
Det blev Scandi Kitchen, precis som jag lovade er här om dagen. Det finns en god chans att det blir stammisstämpel på mig och Tanja där nu, stället tog henne med storm. Men det är lika väl, jag vill jobba på att få rabatt på knäckebröd. Eller på mannagryn. Å herregud, jag åt mannagrynsgrötsfrukost här om dagen och jag tror att det var mitt livs absolut bästa beslut. Jag hade glömt bort att det alltid har varit min favoritgröt. Nu fnyser jag åt havregrynen, de kan stå där och ruttna. Jag håller mig till manna!

Hur som, vi var tvugna att åka hem efter SK, för att slänga in de frysta prinskorvarna i frysen. Inga missöden denna jul. Väl hemma tyckte vi att det var lika bra att se på hela säsong ett av What About Brian. Det är en totalt underskattad tvserie, vars storhet enbart jag och Tanja verkar förstå. Det är synd. Vad mer som är synd är att jag inte har säsong två, så det ska jag fixa innan hon flyttar in här på lördag. Då kan vi fortsätta sitta och berätta handlingen för varandra.
Jag har dessutom fått tag i både Kalle Ankas Jul (med Oldsberg, det är ju nästan samma klass som Weise!) och Karl-Bertil Jonsson. Jag vet att ni tycker det är heligt och allt det där, men nu är det ju faktiskt så att jag inte har tillgång till svensk TV, och lite jul förtjänar väl jag också?! Ja, just det.

Idag är det Lucia, som ni kanske vet, och det är bra på många sätt och vis. Ett av de sätten och visen är att Hillevi tar med mig på utflykter.
Vi åkte in för att fika med hennes kamrat Kajsa på Scandinavian Kitchen, och nu har jag upptäckt paradiset på jorden. En liten svensk oas mitt i London. Där satt vi och fikade på gravad lax-, kräft- och rostbiffssmörgåsar och en liten lussebulle. För sakens skull. Jag tycker egentligen inte om lussebullar, och inte pepparkakor heller för den delen, men när det är juletid och speciellt när juletiden är i London är man faktiskt lite tvungen att ta sig i kragen.
Hur som, nu vet jag att jag aldrig behöver gå tillbaka till Totally Swedish något mer. Scandi ligger fan så mycket bättre till, har bättre utbud, café och underbara anställda. Så det så. Har samlat på mig ännu mer knäckebröd, Marabou Helnöt, Läkerol, Karls Kaviar och mannagryn. Å vad jag har saknat mannagrynsgröt. Imorgon vid frukosttid är er Fanny en mycket glad och nöjd Fanny. Nog för att det finns mannagryn här också, men jag litar inte på engelsmän när det kommer till matlagning. Jag litar på Scandi Kitchen.
Lär förresten gå tillbaka redan på måndag, eftersom Tanja och jag måste bunkra upp med mat till julafton. Vissa ska ju stå hemma och slava vid spisen hela dagen, så fan om någonting saknas.

Ett annat sätt och vis som är bra med Lucia är min chokladkalender. Den är Hillevi extremt avundsjuk på, och med rätta vill jag säga! Idag fick jag en solid milk chocolate ball inslagen i piffigt papper. Imorgon är det dags att öppna en av de stora luckorna plus att jag i och med detta förstör halva Hannah Montanas ansikte. Det kan bara beskrivas som en stor händelse, gott folk.


 Så här glad blev jag för min chokladboll..

Jag förklarar härmed krig med Hillevis mobiltelefon, och utnämner den till min ärkefiende. Alla hjältar måste ha en ärkefiende, och nu är telefonjäveln utsedd till min. 
Jag bör väl förklara varför. Fredagar betyder numer, tillsammans med lördag, ledighet för min del. Inte för Hillevis. Fine, det är väl bara att leva med det. Men att vakna 6.30 av There are places I remember tre gånger i rad är väl inte vad jag skulle sätta på min tio-i-topp lista över happy moments i mitt liv kanske.. Missförstå mig rätt, det finns värre låtar att vakna till, men helst vill jag inte höra ett jota vid den tiden en ledig dag.
Men inte nog med det. Nej. Telefonjäveln tyckte väl att jag var en kalaspolare att hänga med hela morgonen, eftersom den stannade kvar hemma när Hillevi gick till jobbet. Jodå. Tre samtal (alla från Hillevi, mer populär än så var hon inte en fredagsförmiddag) senare är jag klarvaken. Det är ta mig fan ingen idé att försöka somna om, den där manicken är out to get me. Väljer därför att besvara Hillevis samtal till min telefon, och får i uppgift att leka springpojke. Hon vill nämligen ha sin telefon när hon ska ut på galej, men vill inte följa normala människors exempel och åka hem och hämta den själv.
Nåja, jag fick betalt med en cappucino, så helt förgäves var det väl kanske inte i alla fall. Dessutom hade jag bestämt träff med Emilie och skulle in till stan i vilket fall.

Emilie hann jag dock inte se mycket av. Rättare sagt, vi hann med en runda på Primark och en fika på M&S och sen ville hon åka hem för hon fick spänningshuvudvärk och illamående. Fair enough, liksom. Jag strövade vidare lite till, och lyckades fixa klappar till exakt alla jag ska fixa klappar till (utöver Tanja, men jag vet redan vad det lilla livet ska få, så det räknas inte). Det är kalasbra, eftersom jag slipper ut och trängas i mellandagsrean här sen då. Slagit in och skrivit kort och pysslat har jag gjort, nu är det bara rimmen kvar. Vi slår på stort i år. Det blir så när man måste gottgöra för att man tvingar släkten att fira två-tre veckor sent.

När jag satte foten innanför dörren idag möttes jag av två spännande nyheter.
Den första, och enligt Hillevi mest tragiska, var att Property Ladder börjat sända repriser. Stor seger för min del. Den andra var att det är bäst att gömma sig på rummet i resten av våra dagar här, då Hills har startat krig med de två italienska syskonen här ovan. Jag har kanske inte berättat om dem, men det har mest största sannolikhet Hillevi gjort. Vad som är värt att nämnas är väl att de är medelålders, syskon och delar säng. Tanten har en enormt osmaklig mintgrön plyschpyjamas och är mycket mån om badrummet. Gubben brukade ha långt sliskigt hår som han med stor förtjusning kastar ner i toaletten utan att spola. Han har dock klippt sig nu - inte en dag för tidigt. Det kan väl sägas att det inte är jätteangenämnt att vistas i samma rum som dessa personligheter.
Hur som. Hillevi påpekar ju lika ofta som gärna att regler är till för att följas och eftersom rökning, enligt vårt kontrakt, är strikt förbjudet inomhus har hon hetsat upp sig ordentligt över att ovan nämnda syskonpar bolmar på som fanns det ingen morgondag. Frugan ogillar ju rökning över huvud taget, och när det sker nere i köket kan jag faktiskt förstå henne. Men hon har tåga i sig, det ska sägas. Efter mycket klagan hos mig marcherade hon ned och påpekade att hon inte uppskattade röklukten och att hon faktiskt hade astma. Det hela är mycket roande. Hillevi har nämligen fått för sig att hon har astma, även om det inte är bevisat av någon med några läkarkunskaper som helst. Hon har helt enkelt förlitat sig på sin egen fantasi, ett "astmaanfall" i Brighton för någon månad sen och astmabakgrund i familjen. Men sak samma - argument som argument. Enligt Hillevi lovade de i vilket fall att sluta röka inomhus, och hon var nöjd.
Rökningen slutade dock inte, så Hillevi såg bestämd ut och konstaterade att hon helt enkelt skulle bli tvungen att skvallra för vår Landlord, som lovade att fixa biffen. Han slängde iväg ett sms till syskonen och det verkar som om de fattade vinken. Dock tyckte Hills att det var bäst att sitta på rummet ett tag, och vänta ut reaktionen. Tanten talade nämligen i telefon och lät upprörd, sådär som italienare har en förmåga att göra. Jag bredde på situationen lite genom att försöka mig på översättningar på min beyond knaggliga italienska, vilket skrämde upp Hillevi ännu mer.
Till slut var vi dock tvungna att gå ner i köket, för jag ville ha middag. Väl där blev vi ignorerade av tanten, men hennes bror bytte åtminstone några ord. Jag antar att det betyder vapenvila från hans sida, och att hon kommer hindra mig från att använda badrummet för reste av min tid här. Härliga tider.

Men nog om min hemmasituation. Mitt jobb börjar bli riktigt spännande. Det där med tjuvar och bovar och skurkar och allt. Idag hade vi världens tuffaste snatcher inne. Det är alltså inte en person som grabbar tag i en näve kläder och springer ut, utan snarare en sån som knatar runt och plockar åt sig - från både affär och kunder. Hon var verkligen den ballaste socialt utstötta jag någonsin sett, tror jag. Var på pricken lik Bob Dylan, fast kvinna - ännu en kändis look a like. Militärkappa och dubbel uppsättning handväskor - stor och liten, som sig bör inom det yrket. Vår affär lämnade hon dock ganska fort, jag antar att hon inte ville stifta bekantskap med mig. Det var synd. Hon knatade istället in i vår grannbutik, Les Nérides, som säljer smycken och spenderade gott och väl en timme där inne. Vi har fri insikt till dem och vi stod som förtrollade allesamman.
Hon var rätt skillad, om man tänker på det. Ställde sig och tryckte mot folk, lilla väskan beredd för att droppa ner saker i. Några plånböcker fick hon inte tag i, men en halsband lyckades hon plocka på sig. Dock inte utan att managern såg det, och krävde att få tillbaka det. Efter en del nekandes överlämnade hon ändå smycket. Det var stort gjort tycker jag.
Det blev så spännande att jag faktiskt stod kvar en kvart efter jag slutat för att se vad hon skulle ta sig för. Hade hon kommit in till oss igen hade jag gått upp i limningen fullständigt. Det gjorde hon dessvärre inte, så jag tyckte det var dags att åka hem. Där jag möttes av nyheterna ni redan läst om. Och så har vi bundit ihop den här historien. Nu ska jag nanna. Puss.

Hillevi sitter och tjatar om att jag ska uppdatera på riktigt någon gång. I egenskap av bloggcoach, hävdar hon. Jag tycker det börjar gå för långt, och börjar smått ångra mitt beslut att tilldela henne den titeln. Men nu är det väl för sent att ändra sig. Hon går med stor stolthet in i rollen och domderar. Hon tycker hur som helst att den här bloggen kan skötas bättre, vad det gäller uppdateringar. Hon säger det inte rakt ut, men jag vet nog minsann att hon önskar att jag var som Storstadspojken på riktigt. En sketen side kick som uppdaterar minst fem gånger om dagen. Hah! Jag försöker åtminstone hålla lite kvalitet på den här bloggen. Hur bra det går, vet jag dock inte.

Hur som, lite smått och gott har jag väl att nämna antar jag. Julfesten med jobbet till exempel. Det var en julfest som hette duga. Kruxet är bara att jag hade velat lägga upp bilder från kalaset, men eftersom min kamera beter sig som ett litet apatiskt flyktingbarn blir det helt enkelt inte av. Inte innan jag kommit mig för att fixa till problemet, vill säga. Jag vet inte om ni vet det, men jag skulle vilja påstå att min tekniska sida är närmast obefintlig. Så det får vi vänta med, tycker jag.

En nyhet är dock att jag såg en av snattarjävlarna idag. En liten lort som smög in och rakt fram till de gråa kapporna. Som alltid. Visst, jag förväntar mig inte en extrem grad av intelligens på dem, men snälla, lite diskretion är väl ändå att föredra? Men det är väl bra för oss, han står ju nämligen och letar efter en speciell storlek, och det tar ju lite extra tid innan han kan knata iväg. Antagligen är det väl någon idiot som bett honom fixa en tia i utbyte mot en folle eller nåt liknande, och snubben drar sig ju tydligen inte för att utnyttjas. Han märkte dock rätt snabbt att han var uppmärksammad, och lommade ut tomhänt. Blicken vi fick var guld värd. Riktigt ledsen och nästan vädjande, som om vi precis stampat ned ett sandslott han spenderat timtal att bygga. Eller något liknande. Det var ju nästan så man ville springa efter honom med kappan och säga "Men du, förlåt. Alltså.. Här. Klart du ska ha den". Men nej. Vi kom fram till att det är lika bra att han går till Oxford Street och snor - de har större intäkter, och han har en klart större chans att komma undan. Inte mer än rättvist faktiskt. Det är åtminstone lite win-win över det förslaget.

Nu är det hur som helst läggdags snart, och jag vill få möjlighet att läsa ut min bok innan Hills bestämmer att det är dags för oss båda att sova. Jag räknar med att kunna sitta med Nausea på bussen på väg till jobbet redan imorgon bitti. Helst vid frukostbordet. Och för den som inte förstått det är alltså den svenska titeln Äcklet. Klassikern, ni vet. Så. Nu verkar jag bildad. Nu blir papa stolt.

Nej. Dags för lite dvärgporr. Puss.