Hippopotomonstrosesquippedaliofobi

Hippopotomonstrosesquippedaliofobi innebär att ha en fobi eller en skräck för långa ord.

Sådant där är så jävla bussigt, håller ni inte med? Jag älskar alla "riktiga" namn för fobier, men det där är lite väl elakt kan jag tycka. Fast samtidigt väldigt roligt. Det liksom ploppar upp ett scenario i mitt lilla huvud där man konfronterar en person med hippopotomonstrosesquippedaliofobi med det rätta namnet för hans fobi, och det ser hemskt kul ut ska jag berätta.

Men det är ju synd om dem så klart, för det ska man ju tycka. Se där papa, jag har empati för människor.

Samlar vitaminer

Idag ser ut att bli en innehållsrik dag, även om jag planerade att göra absolut ingenting. Det är nämligen min sista lediga dag på veckan, och dem brukar jag tycka om att hålla helt och hållet händelselösa. Men icke.
Jag tog mig nämligen ut på långpromenad idag, efter att ha konstaterat att absolut ingen hade tid att ta en fika med mig under dagen. Arbeta på en lördag, va? En alltigenom dålig idé. Men men. Eftersom jag vaknade till fint väder och solsken såg jag det som min plikt att gå ut och njuta av dagen.
Och ut gick jag. Ända bort till St Pauls Cathedral. Det är en tjugofemminutersrutt det, och det är åtminstone vad jag kallar promenad. Väl där tänkte jag att jag skulle unna mig ett gammalt hederligt Starbucksbesök, som back in the days. Det var helt och hållet värt det. En extra shot-cappucino och en fåtölj är allt som krävs för att göra mig nöjd. Det och min bok. Jag är nämligen helt såld på Albert Camus's The Plague och blir barnsligt förtjust varje gång jag får en liten kvalitetsstund med den. Så där satt jag, i en löjligt stor fåtölj och var nöjd med tillvaron.
Men kaffe tar ju slut det med, och jag tyckte att det var dags att fullfölja dagens planer. Knatade vidare till Postmans Park, och för den som inte visste är det den där parken som är med i filmen Closer. Den var liten, men sjukt mysig och speciell, eftersom den har en vägg med namn på människor som dött medan de räddat, eller åtminstone försökt, andra människor från ond bråd död. Sorgligt, men rätt fint att se att de hyllas på ett sådant sätt. Då får man hopp om mänskligheten.
Efter det vidare mot Love Lane, bara för att det är ett så enormt mysigt namn på en liten gata. Det var egentligen inte mycket mer än gatuskylten och en väldigt blygsam park att se, men fint i vilket fall. Man ska känna kärleken, det vet ni va?
Nåja. Promenad tillbaka, så ett par timmars D-vitamin har jag samlat på mig idag, och det känns fint. Jag känner mig nästan produktiv, men ska sanningen fram har jag ju egentligen inte uträttat någonting idag. Mer än att stilla min nyfikenhet över Postmans Park och Love Lane, that is.

Nåja. Än är dagen inte över och nu är det tydligen bestämt att jag ska träffa upp my main men Francesco och Karam och gå med Tanja till The Edge. Två av hennes arbetskamrater fyller år och det ska firas. Och kan ni tänka er. Jag ska äntligen få träffa The Two M's - Milkyway och Moment Guy. Det är för bra för att vara sant. Men sant är det. Å, vad ni är avundsjuka. Rakt in i den verkliga såpoperan ska jag. Vi får se om jag överlever, eller dör av dramatiken. Förhoppningsvis kommer jag levande ur det - jag ska ju ändå jobba imorgon.

Segerns sötma

Hillevi, för stunden sover du, men när du läser det här får du dagens första goda nyhet. Eller hur man nu ska lägga fram det. Jag såg Slisket nere i köket, och tror du inte att han har nerverna att sitta där nere och röka. Hah! Nu bussar vi Michael på honom utav bara fan, och ser till att de försvinner från det här huset för gott, eller vad säger du?

Italien. Ni är besegrade. Nu får ni åka hem. Jesus föräldrar tar hem segern. Och den är ljuv!

Meddelande till alla

Nu har inte bara min papa, utan även min farmor hittat hit. Så vi kan väl komma överens om en sak? Vi skärper språket. Tar oss i kragen lite. Gör farmor stolt. Okej, gubbar? Det klarar vi!


Och en till morsning

Var som sagt inne och träffade Rochelle idag, och det var välbehövligt. Har man inte setts ordentligt på ett par månader, med undantag för minutsmöten, så gäller det att följa upp. Och det var vad vi gjorde också. Med råge.
Efter det åkte jag hem till Hillevi, som hade varit och handlat middagsmat till oss. En god gärning, med andra ord. Så därav knatade vi ned till köket för att bli mätta, och väl där träffar vi på vår hyresvärd. Han håller på att ställa in värmen nämligen, så att vi inte ska förfrysa. Han berättade snällt om vilka diamanter vi var i det här huset, och avslöjade att han ville göra sig av med italienska incestparet. Happy days. Det går inte en dag utan att jag ber om att det ska hända. Nu ser jag med spänning fram emot den dagen han får en anledning att kasta ut dem med fötterna före. Speciellt eftersom de tror att vi ska flytta, och är hyfsat överlyckliga över den tanken. Flytta ska vi givetvis inte göra, mer än att byta rum en dörr bort, men det vet inte de. Å, jag ser fram emot minen av besvikelse som kommer pryda deras, annars odrägliga, anleten när de får reda på att vi blir kvar trots allt. Inget röka i köket nu heller.

Nåväl, tråkiga blogginlägg eller ej.. Det här är så bra det blir just för stunden. Jag har nämligen huvudvärk och noll inspiration, och Hillevi har dessutom släckt lampan för att sova. Jag tar det som en pik att hålla käften, och vill därför slamra med tangentbordet så lite som möjligt. Hon verkade relativt tjurig innan hon knöt sig, även om jag mutat med både te, diskning och tvättande. Jag tänker inte utmana ödet att göra det värre, om jag säger så. There's no pleasing some people. Vissa dagar i alla fall.


En morsning

Ja, det är min lediga dag idag, men ändå är jag vaken vid åtta. Sådant gör mig lite ledsen, ska erkännas. Jag skulle allra helst sova bort hela dagen, men får nu stryka det från min lista. Det är så det blir när den andra hälften ska upp och jobba.

Hur som. Jag ligger i sängen och lyssnar på Tottas duetter, så det går ingen nöd på mig inte. Planerna för dagen är att pallra sig ned till köket och göra frukost snart. Senare ska jag träffa Rochelle, och jag kan berätta för er att det verkligen var på tiden. Vi har inte umgåtts ordentligt på flera månader.
Efter det är det marsch pannkaka hem, för jag och Frugan ska äta middag tillsammans. Jojo. Det går alltid att muta mig med nachos, det är en sak som är säker. Då hamnar man i mina good books. Och det kan behövas för henne, eftersom hon gjorde narr av mitt jobb precis innan hon gick. Sådant är nästan oförlåtligt. Men då drar hon nachoskortet och allt är glömt. Nästan.

Men nu vill jag inte tala med er något mera. Det är kaffedags i min värld. Men jag tycker om er hemskt mycket ändå, det vet ni väl? Puss.

Virgin Fanny

Ja, Hillevi är överlycklig över rubriken. Men saken är den att den faktiskt har någonting med dagens inlägg att göra, hur långsökt den nu än kan tänkas vara.
Vi börjar med lite bakgrundsinformation, så att ni kan sätta er in i situationen. Det är stora nyheter som ska delas ut idag, så jag ber er alla att vara på alerten. Nåja. Jag har de senaste, fyra för att vara exakt, dagarna lidit av konstant illamående. Inte överväldigande, men ändå tillräckligt för att det ska vara irriterande. Igår var det värre än någonsin, och jag kunde inte jobba ordentligt. Min chef förbarmade sig över mig, och undrade oroligt om jag inte mådde bättre idag? Johodå, det gjorde jag minsann även om jag fortfarande hade ett uns illamående kvar.
Är du gravid, undrade hon och det var då det slog mig. Jag har två trovärdiga förklaringar till mitt illamående, varav den ena är dåliga kostvanor och den andra är att jag är gravid. Inte på riktigt, mind you, eftersom jag praktiskt taget lever i celibat för stunden. Så Papa, misströsta icke. Jag är inte promiskuös, utan håller på min integritet som kvinna.
Hur som helst kom vi på att jag nog var gravid ändå. Med Jesus Kristus den andre. Bibelnstyle liksom. Det är den enda rimliga förklaringen jag kan komma på.
Det här lägger naturligtvis ett enormt ansvar på mig, men det känner jag att jag är vuxen nog att axla. Nog för att Claire tyckte att jag var den sämsta tänkbara kandidaten för att fostra den nya Messias, men själv tycker jag att det är smart uttänkt av Farsan där uppe i det blå. Hon menade på att han kanske skulle välja en mer hälsosam öm moder än mig själv, men jag påpekade att det var jävligt taktiskt av honom att välja mig. Det kommer ju inte vara så att pressen kommer fatta att det är jag när ryktet börjar sippra ut. De kommer ägna sig åt att jaga de religiösa hälsofreaken medan jag kan ströva omkring och vänta Jesus i fred.
Efter vidare diskussion kom vi fram till hur bra det här egentligen är. Jag kommer vara ekonomiskt oberoende för resten av mitt liv efter att JK2 har hälsat på världen. Och tills dess behöver jag inte göra några större förändringar av min livsstil heller ska jag berätta för er. Jesus har ju nämligen återuppstått en gång, och det visar ju på att det är en riktig hårding vi har att göra med. Jag behöver alltså inte sluta röka än. Det är bra. Då kan jag spara det till kommande, vanlig, graviditet. Dessutom är jag ju fri att göra som jag vill med alkoholintaget. Eller, rättare sagt, jag antar att det inte spelar någon roll om jag dricker vatten eller vin, eftersom min blivande son är känd för att koppla dessa drycker samman på ett mycket fiffigt vis. Vidare förutsätter jag att Gud ser till att förlossningen blir relativt smärtfri, helst att den bara händer utan att det märks av så värst, så där magiskt som bara han verkar kunna.
Så jag bröt nyheten för Hillevi så fort vi var säkra, och hon blev överlycklig. Hon tycker att det ska bli mycket roligt, och lovar att lära barnet allt hon kan. Dessutom har hon lovat att jobba på att bli en bra manlig förebild. Efter att vi hade enats om namnet Brus Villice Lundberg Romild var det givet att hon skulle lära JK2 allt hon kunde om Die Hard-filmerna. Dock har jag förbjudit frasen "Yippiekayay Motherfucker" tills dess att han fyllt fem. Lite ansvarskännande är jag ändå!


Olivkvist? Vit flagga? Nej, fredsduva!

Jahaja. När man äntligen trodde att huset var lugna gatan och italienarna förstått att det är bäst att bete sig som folk förvånas man - igen! Jag borde egentligen bara upphöra att förvånas, för jag vet ju att de är kapabla till lite vad som helst, men här om dagen tog de det ändå till nya proportioner. Eller snarare, Alessio a.k.a No Brain och Pain in the ass (krediteras vår käre hyresvärd Michael).
I förrgår kväll gick jag ut för en efterlängtad kvällscigarrett. Ut på altanen alltså. Som en vettig människa. Grejen är att det är rätt mörkt därute kvällstid, eftersom den enda ljuskällan kommer från kökfönstret. Så ser jag plötsligt en skål på bordet därute. Försöker med tändaren kolla efter vad det är, men ser inte ett jota egentligen. Kommer fram till att det är smulor av något slag, och antar att de börjat käka jordnötter där ute för att roa sig själva i sin lilla "tvingas vara utomhus"-misär. Jag nöjer mig med den insikten och går in.
Igår, när jag intet ont anandes stod och diskade min gröttallrik, märker jag plötsligt hur jag är iakttagen. Det är så jävla läskigt, sådant där. Jag såg mig omkring i köket och förväntade mig Sliskets fula, nollställda nuna. Men icke. Kollar ut genom fönstret, och ta mig fan om det inte sitter en fågeljävel där utanför och kör arga leken med mig.
Lite skakis försöker jag komma fram till varför det sitter en duva på vår uteplats, när den är täckt till både tak och väggar utom en liten glipa vid grinden. Då ser jag det. Skålen jag trodde innehöll jordnötter, innehöll i själva verket brödbitar. Och se på fan, glipan vid grinden har blivit hall då någon pulat dit ett tvättställ som lätt kommer klassas som röda mattan av Londons alla duvor. Nåja. Jag är inte den som tänker gå ut och schasa bort en stackars vilsen fågel, så jag gick således iväg till jobbet istället. Han hade rätt mycket bröd kvar, så svälta skulle han åtminstone inte göra.
Vid lunch får jag dock ett sms från vår hyresvärd: Message for all. Please do not encourage birds to come to garden. As a result they make the garden dirty by their poos and waste of foods. Tenant who are responsible for birds coming will need to clean birds poo and the garden. Hope I made myself clear. Thanks for understanding.
Efter att ha lagt mig på golvet av skratt börjar jag tycka synd om Alessio. Jag menar, det är ju inget tvivel om vem fan det är som har kommit på den urbota dumma idéen att locka in fåglar på bakgården. Nåja, när jag kom hem var både maten, fågeln och "röda mattan" borta. Bajset också, antar jag, även om jag inte inspekterat det så värst noga.
Men jag kan ändå inte hjälpa att tycka synd om Alessio. Jag menar, han ville väl bara ha ett husdjur?

Den allsmäktige och jag



Det här är alltså jag och bossen. Det är henne jag tvingar byta mina skift och dagar hela tiden. Det uppskattas inte jämt. Men då tar man med henne ut på en vinare och lite krubb, och då blir det andra miner kan jag lova. Se bara, så hon uppskattar mitt umgänge. Och min indiska dans.

Hur man uppträder professionellt

Igår var det ju lördag, och jag var således inte på jobbet. Däremot satt jag på Facebook på kvällskvisten, när jag snubblade över min part time supervisor Darius' status. Darius LEFT WORK TO JOIN THE STOP THE WAR IN GAZA PROTEST IN LONDON TODAY.. FREE PALISTINE. stod det. Jaha, tänkte jag, men inte kan han väl ha gått från jobbet innan avslutat pass?
Väl in idag får jag reda på att så visst var fallet. Människan hade, på dagens första rast, knatat iväg utan att komma tillbaka. Förlåt mig, men hur kalasstört är inte det? Inte nog med att snubben är så pass oprofessionell att han som supervisor tycker att han kan knata iväg obemärkt, men han skulle dessutom stänga butiken klockan åtta. Men nej, det fick Claire, som egentligen skulle slutat vid sex, göra istället. Skönt med folk som har ansvarskänsla, liksom.
Nåväl. Han jobbar ju lördagar och söndagar, så de var väl inte helt säkra på om han skulle komma in idag. Det var han å andra sidan mycket säker på. Att han inte skulle göra.
Å, det är så roligt. Nu är vi alltså en arbetsmedlem mindre, och det är ju trevligt på alla sätt och vis. Att det dessutom råkar vara en member of management gör ju bara saken ännu bättre. Mer jobb och fler sura miner på Hodon. Detta tillsammans med det faktum att Jane Norman numer har fryst anställningarna gör saken kalas. Det kommer bli roliga veckor framöver.

Message in a bottle

Papa. Hillevi kallar Jossi för en äcklig katt. Säger att hon ser död ut. Är det verkligen okej?

Från en cirkus till en annan

Ja, Hillevi åkte ju som sagt iväg på galej igår. Fancy cirkus, minsann. Fyrarätters middag och allt, och det var tydligen fab alltsamman. Nog för att man är lite avundsjuk, men jag ska tvinga henne att återberätta alla detaljer för mig så jag kan känna det som om jag var där jag med. Det är att ge och ta som får ett förhållande att gå runt, vet ni.
Jag själv tog mig i kragen och tog mig till Old Street, där Emilie huserar nu för tiden. Ganska skönt att komma iväg och träffa riktigt folk, istället för att sitta ensam kvar i dårhuset när Frugan är ute och roar sig. Det är en jäkla cirkus här hemma också, ska ni veta, även om vi åtminstone har fått dem att sluta röka inomhus nu. För stunden åtminstone. Nog för att jag helst skulle se att de fortsatte, så de kunde bli så underbart vräkta, men man kan ju inte få allt här i världen. Men jag har talat med er om hoppet förut. Och det har jag garanterat kvar när det gäller de här två figurerna. De kommer inte kunna hålla sig, det märker väl jag det. Så jag ska ligga och lurpassa nu, och så fort jag ser minsta rökring ska jag springa fram triumferande och skandera Bene! Bene! eftersom det är ungefär det enda jag minns från mina tre år av italienskastudier. Stranzo har min kära supervisor förvisso lärt mig, och det ska tydligen betyda you bad, bad man! enligt henne. Det fungerar ju visserligen till 50%, men jag är inte säker på att Simone kommer känna sig som en bad, bad man och då förlorar det ju lite av sin poäng, inte sant?
Nåväl, nog med sidospår. Emilie och jag hade planerat en kväll av onyttig mat och filmvisning, men kom raskt på andra tankar när vi märkte att hennes flatmates var hemma. Det var ju nämligen meningen att de skulle iväg och se Minh spela på Fabric, och inte alls sitta hemma och dricka öl. Men de förklarade så snällt att spelningen inte skulle börja förrän 11.30 och därav behövde de inte börja röra sig på ett par timmar. De par timmarna använde de istället till att övertala mig och Emilie till att slå följe, och helt plötsligt befinner vi oss på Fabric.
Den här klubben är tydligen en av Londons största, och det märktes rätt väl när vi väl kommit in. Det var trappor och labyrinter och olika rum hit och dit, och det var ett mission i sig att hitta ut till rökrutan. Men det var ganska kalas alltsamman, om jag ska vara ärlig, även om det inte var min typ av musik. Men ärligt talat, hur ofta händer det att det är min typ av musik på Londons största nattklubb? Nej, precis.
Hur som. Vi stannade kvar till tretiden, innan vi intet ont anandes ställde oss i garderobskön för att hämta ut våra jackor. Det var bara det att det tog längre tid att hämta ut jackorna, än vad det tog att lämna in dem. Fyrtio minuter, närmare bestämt. Men den som väntar på något gott, som folk så fint säger. Jag hittade nämligen en Brieost i min jackficka, som Emilie snällt hade lagt ner för att hon inte orkade ha den i väskan. Frågan är bara vad den hade på Fabric att göra in the first place.
Nåja, taxi tillbaka till Old Street och vi styrde kosan rakt in på första bästa kebabställe. Det gjorde tydligen resten av människorna i N1 också, eftersom stället var smockfullt. Efter mycket om och men fick vi vår mat och jag upplevde den absolut starkaste falafeln jag någonsin smakat. Andnöd-style.
Allt som allt hade jag en mycket spontan, men trevlig fredagkväll. Från en cirkus, till en annan som sagt. Fabric.. Det trodde ni inte om "Granma" va?

Dagens Nattens



T-Shirt: Mustasch, skänkt
Accessoar: Magnus, anonym ägare
Lakan: Unni Slinga, IKEA Edmonton
Hals: Enbart läskig

Att gripa efter halmstrån

Ja, jag har inte så mycket att berätta om idag heller. Det verkar vara ett återkommande tema på sistone. Men jag tänkte åtminstone att jag skulle berätta för er om den mobbning som förekommer på min arbetsplats. Jojo. Det är inte bara i skolorna som Friends behövs, gott folk! Det ses mellan fingrarna när det gäller arbetsmobbning, det vet väl jag det.
Den senaste veckan har jag utstått diverse pikar om vilken tönt jag är. Och allting är Hillevis fel. Hon ska tydligen jobba mornar denna vecka och sisådär två månader framöver. Allt väl, så långt, eftersom det betyder att jag har ensamma mornar vilket är ungefär det bästa jag vet. Då kan jag leva rövare och slamra runt och vara ivägen hur mycket jag vill utan att någon blir ledsen. Då är livet gott.
Den lilla haken är dock att det är läggdags klockan nio. Släckt och tyst ska det vara, för Hillevi ska snusa åtta timmar innan uppstigning. Jag tycker faktiskt att det är ett ganska rättvist resonerande, och klagar därför inte. Tvärs om, jag har istället kommit på den briljanta idéen att jag går och lägger mig samtidigt som min käre rumskamrat. Detta är en bra idé på alla sätt och vis. Dels får jag nästan elva timmars sömn (med undantag för slamrandet som uppstår varje morgon mellan 05.00 och 06.00, men jag kan ha överseende med det) och dessutom slipper jag en grinig Hillevi som klagar på att jag är för högljud om kvällarna. Två flugor, som man säger.
Jag gjorde dock misstaget att berätta för mina arbetskamrater om mina nya läggdagsvanor, och pikarna kom flygande direkt. De tyckte att jag var en tönt och mes som var tvungen att gå och lägga mig när Frugan sa till. Tyckte liksom att jag var under her thumb. Så min briljanta idé har jag fått äta upp. Med råge.
Jag får tänka över mina insikter lite mer noggrant nästa gång. Så att jag slipper gå hem on the verge of tears efter varje avslutat arbetspass framöver. Man vill ju inte bli klassad som en push over liksom.

En ljuspunkt

Jag sitter och irriterar Hillevi med att ha rap-maraton. Det här kommer irritera min papa också, eftersom han inte tycker att man rapar offentligt. Sådant tycker jag är skitsnack. Det tycker Hillevi också, men bara när det gäller henne. När det är någon annan som rapar så tycker hon att det är äckligt.. och det är ju logiskt i och för sig (ur Hillevis synpunkt åtminstone).
Men när det är det enda nöjet jag har den här veckan tycker jag ändå att det är lite trist att hon missunnar mig min, för stunden, enda lycka i livet. På det viset är hon lite ogin, frugan.

Ett livstecken månne?

Jaha. Jag tänkte mest visa att jag fortfarande lever. Inte för att någon av er verkar ha oroat sig nämnvärt, men ändå. På order av bloggcoachen och allt sådant där. Inte för att jag egentligen tycker att hon har någonting att säga till om, eftersom hon näst intill nådde två bloggfria veckor under sin Sverigevisit, men hon påstår att det är annorlunda. Jag försöker inte ens att förstå mig på den logiken.

Nåväl. Anledningen till bloggtorkan är, hör och häpna, att mitt liv inte är ett dugg spännande. Jag vet inte om det är tillfälligt eller ej, men det är åtminstone vad jag inbillar mig. När höjdpunkten på veckan är att man skaffat sig en ny Tjenis är det liksom dags att göra självrannsakan. Så jag tänkte att jag inte ens skulle försöka låtsas vara intressant. Just nu har jag ändå "Temavecka: Bitter" och då är det lika bra att isolera sig. Det vet väl jag, det.

Men nej, vill ni ha spänning råder jag er till att besöka Tanjas blogg. Där jävlar rullar livet på i 180, och det uppdateras för fullt. Jag känner nog ingen som lyckas uppdatera upp en hel sida på en dag. Utom nu. Min kära substitutfruga plockar åt sig den pokalen, och hatten av för det. Jag sätter ribban på två sidor för den som vill slå henne. Vinnaren får en handskakning med yours truly. Så. Nu kan ni börja tävla.


Öh.. öh.. Har den äran!

Ja, alltså. Jag hade ju inte tänkt uppdatera den här bloggen under de sista dagarna jag har kvar i Sverige, men eftersom min kära kamrat Jotto/Marcus fyller år idag så måste jag ju vara en reko människa och göra ett undantag. Han fyller ju trots allt 25, och börjar därmed sin resa till fel del av tjugoårsåldern. Jag sitter än så länge tryggt kvar på rätt sida, och har väl tänkt mig att vinka lite retfullt till och från.

         

Så det återstår väl bara för mig att säga grattis. Så grattis, Lord Marcus Hallin. Nu är du äntligen gubbe.


Semestern är över

Sitter på MSN och leker Djävulens Advokat med Tanja, angående hennes thing med M (jag tänker inte kalla honom Milkyway, och jag får väl inte använda hans rätta namn heller). Hon vägrar gå med på ett ord jag säger, även om hon vet att jag har rätt. Det kommer bli en lång kväll, det känner jag, det.

Tanja. Ta dig samman, älskling. Han tycker om dig. På riktigt. Puss.

Ett litet urval. SOM OM ni var intresserade på riktigt..

Se det som en sorts resumé av år 2008s tre sista månader.


José hade tagit med två par provbrills. Jag kunde inte låta bli, så här är ena


Jag och Alfons käkade sushi. Vi fann
UNAGI


Tanja var nyanställd och var tvungen att utvärdera hotellets service. Jag hakade.


Vår after work med målet att "hitta våra rika framtida äkta män"


Julfest med jobbet. Den galna bruden är min Supervisor.


Var på Candy Cakes och åt konstiga muffins


Var stolt över min, alltid så överranskande, Hannah Montana-chokladkalender

 
Firade jul med Tanja i ett mycket stökigt rum, med en suspekt fläck på lakanet.


.. och firade min 21a födelsedag i London.


Så. Det var ert urval. Mer får ni inte, för efter födelsedagsfirandet har det inte blivit några fler bilder. Ska jobba på det. Lovar.

Äntligen!

Papa köte världens bästa julklapp och födelsedagspresent till mig. Jag är den mannen evigt tacksam. En extern hårddisk är precis vad jag behöver till alla mina filmer och tjejtjejiga tvserier jag har, som gör min dator ack så överbelastad. Nu har jag någonstans att lägga över dessa på - guld värt. Möjligheterna är oändliga!
Men det som är mest balsam för själen är min nya Multi-Card Reader. En liten manick man proppar in ett minneskort i och ansluter till datorn. POFF sa det, och så har jag äntligen alla mina bilder på datorn. Jag kan bli en människa igen. Nu jävlar kommer det bilder som är mina!
Jag sitter och kikar igenom bilderna nu, och kan konstatera att min kamera har varit omöjlig längre än vad jag vill minnas. Jag har väl förträngt det. Jag har bilder kvar sedan jag var och hälsade på i Svea fosterland förra gången. Det var i Oktober. Fine, det kanske är normalt för vissa att spara bilder så pass länge, men sannerligen inte för mig. Nu ska här rensas!

Nej, Prozac.. Mamma är rörd

Ja, vi håller på att laga mat här i det Lundbergska hushållet. Spaghetti och köttfärssås. Men fan, låt er inte luras av den simpla maträtten. Köttfärssåsen är en hel vetenskap i den här familjen. Släng dig i väggen, italienska matmamma!
Jag fick hur som helst ansvar över löken. Vilket jävla beslut. Det är ju ändå jag som bär ögon-make up:en i den här familjen. Jag grinar av purjolök, så att sätta mig på att hacka en helt vanlig gul mördarlök tyckte jag var lite hårt. Men det går inte att slingra sig i den här familjen, inte. Tacka vet jag den där apparaten med vassa grejor som snurrar som gör att man kan luta sig tillbaka.
Men ritualen innefattar blod, svett och tårar. Vid det här stadiet har vi klarat av ettan och trean, det vill säga blodet och tårarna. Tårarna har jag redovisat för er, men blodet kom när papa skulle öppna konservburkar. Jag visste att det var en dålig idé med konserverade champinioner, men när lyssnar någon någonsin på mig? Jag kände att det var dags att fly fältet när han började mecka med både potatisskalare och knivar i den halvöppnade burken. När jag kom tillbaka var det blod ungefär överallt och han stod och förbannade burkens intelligenskvot för att den inte gick att öppna på normalt vis. Det är så konstigt det där, hur burkar kan skilja sig så mycket intelligensmässigt, eftersom den jag öppnade verkade ha alla hästar hemma.
Nu får vi se hur det går, såsen står och puttrar och "samlar ihop smakerna" och jag sitter och tar igen mig med ett glas rödtjut. Förhoppningsvis slipper vi svetten åtminstone. Håll tummarna, kamrater.

Cocillana-Etyfin

Hostan sitter fortfarande i, men huvudvärken har äntligen försvunnit. Hade jag inte vetat bättre hade jag tackat Gud för det, men nu tackar jag istället huvudvärkstabletterna och mitt sunda förnuft.
Papa sa förresten igår att om han hade vetat att min tredagarshuvudvärk (den jag hade tidigare, inte den svenska) satt bakom ögat hade han skickat mig till läkaren direkt. Vad sa ni nu då, Hillevi och Tanja?! Jag vet minsann när det är på riktigt. Som tur var lyckades jag bota mig själv, innan jag var tvungen att ruschas iväg akut till sjukhuset. Men tänk om..
Det som är bra med att ha en läkare till far är att han vet vad som funkar och inte, i läkemedelsväg. Igår undrade jag om han inte hade någon hostmedicin och jo, det hade han minsann. Han tog fram en ful brun flaska där etiketten stoltserade med namnet Cocillana-Etyfin. Försiktigt, försiktigt mässade han när jag doserade upp en sked, eftersom det tydligen innehåller morfin ("en speciell sorts morfin som verkar hostdämpande"). Inte för att jag egentligen märkte någonting av det där, eftersom jag är omåttligt rädd för medicinering i flytande form sedan mina dagar som öronbarn. Men fan vad det hjälpte. Jag fick nästan tvinga fram hostan i slutet av kvällen för att få lite uppmärksamhet. Nu är den visserligen tillbaka på riktigt igen, men jag ser fram emot min nästa Cocillanados.

Tillsvidare dricker jag dock kaffe för att lindra min enorma halssmärta. Jag lider som Jesus gjorde, ska ni veta. Dock har vi lite problem. Kaffebönorna är slut, så det blir inget kaffe från espressomaskinen idag. Det är synd, eftersom jag just vant mig vid den lyxen. Jag är lite bakåtsträvande i vissa fall, det ska jag erkänna, men den här manicken har jag lärt mig att älska som ett barn. Men nej, den vill inte hjälpa mig när jag har det som svårast. Fine.
Jag vänder mig till kaffebryggaren istället. Problemet är bara att även det kaffet börjar se ljuset i slutet av tunneln. Till och med finkaffet börjar tryta, och då vet vi att det bara är en tidsfråga. Så jag sa fint och snällt till papa att jag faktiskt inte har någonting emot en kopp snabbkaffe. Det var då bombnedslaget kom. Slutet på mitt liv, as i know it. Inget snabbkaffe. Jag säger det igen: Inget snabbkaffe.
Jag vet egentligen inte alls hur jag ska ställa mig till det här. Hela min existens känns omtumlad. Inget snabbkaffe. Min familj är, och har alltid, varit snabbkaffe. Och jag, mitt dumma fån, trodde att det skulle förbli så. Jag tänkte att den här espressomaskinen bara var en fas, en dröm om ett bättre liv. Att snabbkaffet alltid skulle stå där bakom - lojal, som en räddare i nöden. Men nej. Det svek mig. Det här gällde inte i nöd och lust. Snabbkaffet gav upp hoppet om oss för tidigt. Jag känner mig sviken.

Att säkra sin framtid

Ja, det är väl klart att man skulle bli sjuk det första man gjorde när man kom hem. Det är typiskt min kropp - jävlas bara för att jag råkar slappna av. Så imorse vaknade jag upp med en hosta från helvetet, andningssvårigheter, yrsel och huvudvärk. Och ni vet vad jag tycker om huvudvärk. Tacka vet jag svenska värktabletter som hjälpte mig att må lite mer som en människa igen.
Jag pallrade mig hur som helst iväg för att träffa min gamla goding Sofia, som dagen till ära hade tagit sig från Uppsala in till Stockholm. Vi hade en trevlig fika, med en gigantisk kanelbulle, och catchade upp som sig bör. Hon blev eld och lågor när jag berättade om mina och Hills planer för våren och lovade att hålla ögonen öppna för eventuella lägenheter. Hon är en av de absolut mest ambitiösa människor jag känner, så att ha löfte om det från henne känns mycket tryggt måste medges. Jag har dessutom säkrat min kurslitteratur, och känner jag Sofia rätt kommer den vara som ny. Det är vad jag kallar askalas.

Annars inte mycket att rapportera. Det har varit lugna familjedagar som präglat min första tid i Sverige, och det är jag i sanningens namn mycket nöjd med. Det är skönt när det är otvunget, och man bara kan sitta och umgås som man brukade när jag bodde hemma. Jag kan sakna det ibland. Speciellt som jag kommer på att jag faktiskt har flyttat hemifrån, och inte är säker på om jag någonsin kommer flytta hem igen "på riktigt". Nu blir det ju Uppsala i vår och där ska man väl vara i ett par år. Och efter det är det ju meningen att jag ska vara vuxen på riktigt - vi kommer ju ändå tydligen samla på Chilli-serien där. Då får man väl inte flytta hem till flickrummet igen, liksom? Nej, jag måste ta mig en funderare på det här.
Men tills dess tänker jag bara gilla läget. Jag uppskattar att ha ett välfyllt kylskåp och skafferi och att ha en dusch vars tryck blåmärker en var gång man ska tvaga sig. Det mina vänner, är en vardagslyx jag har förträngt en smula.

På hemmaplan

Ja, nu sitter jag här i mitt gamla rum och tittar på youtubeklipp med min käre bror. Allt är som back in the days, med andra ord. Ska snart ta papa med oss och gå och äta sushi. Men först ska jag ringa mormor. Den som trodde att det var semester jag var på kan tänka om. Här är det full rulle mest hela tiden.
Men ikväll är det familjekväll, eftersom det inte riktigt hanns med igår. Så efter min efterlängtade svenska sushi så blir det (ja, nu är jag nedrig mot Hillevi) Brideshead Revisited. Filmen alltså. Serien håller jag fortfarande på att titta igenom med Hillevi för andra gången. Jag räknar inte med att en filmatisering av världens bästa tv-serie och bok, som dessutom varken innehåller Anthony Andrews eller Jeremy Irons, ska vara något att hurra för. Men man måste ju ge saker en chans.. Har jag hört.

Hörs senare, det är dags att vara social. Puss!

Icing on the (cup)cake

Det är synd att min kamera inte fungerar, annars hade ni fått se min glittriga födelsedagsfrukostmuffin som Hillevi stolt marscherade in med tidigare idag. Det var grejor det. Små ljuslila kreationer med blått glitter på toppen. Min hade till och med ett svart hårstrå. Nej, avundsjuka hade ni varit om ni hade sett det!

Igår klarade vi ju av större delen av födelsedagsfirandet med middag och utgång. Hills var trött och ville stanna hemma och äta ostbågar, men jag och Tanja mötte upp med Francesco och Karam vid Old Street och styrde stegen mot Favela Chic. Det var tydligen Francescos absoluta favoritställe. Jag och Tanja var väl lagom pepp, men det visade sig vara ett sjukt roligt ställe. Vi gillart och lär gå dit igen - med eller utan våra italienska kamrater!
Men det blir inte mycket firande för min del i övrigt idag. Om ett par timmar ska jag åka ut till Heathrow och ta planet hem. Hillevi har skrämt mig med SAS förseningar i de två dagar hon har varit hemma nu, men jag ska nog motbevisa henne. Är mitt plan sent är det ju bara att se lite ledsen ut och snyfta "Men.. Det är ju min födelsedag.." och då måste de ju fixa det liksom. Nej, jag är hoppfull.

Att bota sig själv

Ja, nu har jag haft huvudvärk i två hela dygn. Det jag trodde var en vanlig dagen efter-huvudvärk har visat sig vara en möjligen livshotande sådan. Nu har jag förvisso inte huvudvärk särskilt ofta, och vet faktiskt inte mycket om det - men jag vet att det är den enda smärta jag inte klarar av. Det är helt och hållet olidligt.
Så. Jag har provat ett par olika kurer, så som simpla huvudvärkstabletter och kaffe och tryck på punkter och annat trams. Det här duger inte, ska jag säga er! Så nu googlar jag mina symtom. Johodå. Jag ska självdiagnostisera mig på Internet.
Hittills har jag kommit fram till att det kan vara Fibromyalgi eller Hortons Huvudvärk. Jag har ingen egentlig aning om vad dessa två sjukdomar innebär, men det är inte vad som är viktigt. Det enda viktiga är att jag kan sätta namn på mitt tillstånd. Jakten fortsätter.

Don't get pregnant!

Jo, nu så. Efter en olidlig väntan ska jag äntligen berätta om vårt nyårsfirande - övergången från 2008 till 2009. Vi knatade som sagt iväg till den där penthousefesten hos Francescos bror och det var kalas alltsamman, från början till slut.
På vägen dit, efter lite felnavigation, stötte vi på en trio av tolvåringar. De var allmänt pratglada, ville smaka på vårt vin och visa upp sin egen öl. Vi lekte vuxna och ansvariga och sa att "Nej, minsann - här bjuds det inte. Ni borde inte dricka, ni som är så unga" och så vidare men jag är inte säker på om de tog oss på allvar. Det slutade i alla fall med ett varningens ord från deras sida: Don't get pregnant. Okey? Do you need a condom? Vi avböjde så klart å det vänligaste, men lovade ändå att inte bli gravida den kvällen. Det är tur att vi har tolvåringar som ser efter oss - vem vet vad som hade kunnat hända annars liksom?
Efter mycket om och men kom vi till slut fram till lägenheten, och gosse, den var flådig den. Högt i tak och stor och luftig och ingen Londonkvalitet så långt ögat nådde. Jag hade inte bangat på att bo där. Alls.
Det var, inte helt oväntat, fullt av italienare. Jag har ju aldrig varit en stor beundrare av italienare, speciellt inte sedan jag började jobba på JN, men jag må ha ändrat min inställning efter att ha firat nyår med ett tjugotal av dem. Det var kindpussande hit och dit mest hela tiden, och även om jag inte är jätteexalterad av tanken på intimtet med främlingar var det ändå helt okej. Allt man var tvungen att tänka på att det är vänster-höger-regeln som gäller. Alltså, vänster kind - SMACK, höger kind - SMACK. Det är viktigt sådant där. Man får inte förolämpa någons kultur.
Det hela var, som sagt, väldigt trevligt. Men jag orkar faktiskt inte tråka er med några längre utläggningar om vad som hände minut för minut under kvällen. Jag bjuckar på lite bilder i alla fall. Det ska ni ha. Puss, och gott nytt 2009. Vi har stort hopp för det här året. 

 Tanja är pepp för att avsluta 2008 och påbörja 2009.

 

Den här bilden hade varit så mycket roligare om Tanja hade fått med min cig också.
Men vi kan väl nöja oss med att säga att jag också är taggad inför det nya året.


Tanja, minuter innan vi fick goda råd från 12åringarna.


Väl där. Jag fick låna Francescos brills, och det var allt som krävdes för att göra mig glad. 

 
Ett par timmar efter tolvslaget, och alla är en smula överförfriskade. Åtminstone min kompis "Grinchen"


Det var tydligen en grej de hade i Italien. På nyår har man röda underkläder..


Jag är fortfarande skakis efter fillingdemonstrationen.


Lugn igen. För första gången år 2009. Det ni, det är grejor det.

RSS 2.0